Politikens olidliga varande

av Eva Biaudet

Varenda beslutsfattare med längre erfarenhet delar säkert uppfattningen om att förmågan att skapa kompromisser hör till yrkeskompetensen och är recept för lösningar även på svåra politiska knutar. För utländska gäster i riksdagen förklarar vi med uppriktig stolthet att kompromissande koalitionsregeringar bidrar till att utvecklingsarbetet under längre tid framskrider målinriktat, utan stora kast i motsatta riktningar. 

Vi i Finland är även stolta över att vi förmår arbeta med en tjänstemannakår som inte ens i toppen byts ut politiskt efter regeringsbyten. Koalitionerna har i allmänhet motverkat en tudelning bland medborgarna i motsatta läger, en polarisering som kan minska förtroendet för samhällets bärande institutioner bland stora delar av befolkningen. Tilliten är ju som bekant Nordens guld och en av förklaringarna till det samhällsbygge som lett till välfärd och välmående.

En nyckelpiga är ihärdig och stark för sin storlek, men kan inte åstadkomma underverk. 

Just nu är SFP den enda biten som finns kvar från statsminister ­Marins ”fabulous five”. För en inbiten feminist och kvinnosakskvinna var Marins regering någonting alldeles fenomenalt. Känslan av hoppfullhet och av att allt är möjligt i politiken gav mig kraft och energi att puffa på och stöda dem att prestera maximalt, att vara bättre hela tiden. Erfarenheten av en uppriktig vilja och kraft att tillsammans skapa kompromisser som gör världen lite bättre för varje barn, genom att genuint beakta konsekvenserna för den lilla människan, är det som enligt mig mest skiljde dem från andra maskulint styrda regeringar.

Det räckte inte att enbart se på makroekonomiska verktyg och kurvor på sikt. Det fanns en allvarlig pågående dialog kring vilka mål helgar vilka medel. Hur märkvärdigt var inte detta i en tid belastad av kriser som pandemi, krig och existentiella klimatutmaningar?

 

Utöver samarbetet med ytterhögern, känns det svårt att acceptera det anammade av, som det verkar, ensidiga makroperspektiv regeringen Orpo antagit. Det är inte fråga om kompromisser utan om intresseområden som delats upp. En politik som utgår från: du tar detta så får vi göra detta.

Den oheliga alliansen med sannfinländarna är genuint svår för alla samarbetsparter, tror jag. Säkert gäller detta av lite olika orsaker och i mindre och högre grad. Det är inte så att sannfinländarnas retorik helt skulle sakna påhejare i de andra större partierna – även utanför regeringen. 

Ett populistiskt politiserande är just populistiskt för att det fastnar lätt och sår föreställningar på enkla lösningar, samt erbjuder syndabockar utanför det egna intresseområdet.

 

Att regeringen åstadkom ett antirasistiskt ramprogram med löften om kommande arbete och finansiering är oerhört viktigt, eftersom det stärker tilliten till att våra grundläggande värderingar inte kastats helt åt sidan, trots ihärdiga försök i retorik och i verkligt misslyckade skrivningar i regeringsprogrammet. 

Det är ingen hemlighet att jag oroar mig för följderna av denna regeringskoalition. Det är också en helt ny utmaning för SFP att inte stå i mitten av regeringens politiska karta. 

En nyckelpiga är ihärdig och stark för sin storlek, men kan inte åstadkomma underverk. Hur jag personligen skall klara biffen är även oklart för mig själv.

1 kommentar

Herbert Walther 3 november, 2023 - 18:59

Med min erfarenhet av partipolitik på gräsrotsnivå både inom vänstern (SDP) och högern (SFP), samt med mina tidigare dagliga kontakter med riktiga inhemska och utländska kommunister där på Samfundet Finland-Sovjetunionen, vågar jag mig på en kommentar till riksdagsledamoten Eva Biaudets kolumn här ovan.

Jag erkänner gärna, att jag uttalade mig för Sanna Marin som SDP:s ordförande då det begav sig, men med åren blev jag gång efter annan tvungen att bita mig i läppen för att inte börja gråta. Sanna Marins socialdemokratiska regering gjorde politik för eftermiddagstidningarnas löpsedlar – inte för de utsatta i samhället.

Detta kallar jag ansvarslös populism.

Jag uppfattar inte heller Marins regering som ”fabulous five”. Det torde främst bero på, att jag varken är feminist eller kvinnosakskvinna, men en helt vanlig till åren kommen grånad karl här vid den vilde mannens strand.

Det förefaller uppenbart, att den fabulösa regeringskoalitionens ständiga interna gräl öppnade dörren för Orpos kälkborgerliga regeringsalternativ. Grälsjukan ger nog rubriker, men mera sällan allmänt förtroende.

I Ny Tid 10/2023 skriver Christer Lindholm att den ideologiska drivkraften bakom vår regerings massiva frontalangrepp mot den sociala tryggheten är ändå exakt samma småsinta och missunnsamma kälkborgerlighet som specerihandlardottern Margaret Thatcher upphöjde till mainstream inom det konservativa partiet. ”I motsats till den traditionella konservatismen, som i synnerhet i Storbritannien betonade de privilegierade klassernas ansvar gentemot de mindre lyckligt lottade, ser kälkborgerligheten var och en som sin egen lyckas eller olyckas smed.”

Såsom Biaudet oroar jag mig också för följderna av den sittande regeringskoalitionen och jag bara hoppas att den tar sitt pick och pack och går. Så snabbt som möjligt.

Dock inser jag att den sitter så länge riksdagen har dess nuvarande sammansättningen.

Samtidigt frågar jag mig, om inte en kälkborgerlig regeringskoalition bäst motsvarar SFP:s grundläggande ideologiska intressen. Vid sidan om de språkliga, som inte kan försummas.

Reply

Lämna en kommentar