Helsingfors stadsteaters uppsättning av Vem dödade Bambi? förvandlar inte ondskan till underhållning.
Materialen är kalla i Helsingfors stadsteaters uppsättning av Kuka tappoi Bambin?. Familjen äter från ett glansigt stålbord, kläderna skimrar, sofforna går i svart läder. Kring scenen hänger oregelbundna fyrkanter i metall ur vilka ett vitt ljus strömmar. Det är sterilt, det luktar pengar. Senare kommer fyrkanterna att blixtra till, av kameror. Annelise Häggert, entreprenören på höjden av sin karriär, kommer att få frågan: ”Är det sant att din son har deltagit i en gruppvåldtäkt?”
Under pjäsens gång bryter ändå en värme av kylan. Den första kärlekens ”Jag älskar, älskar, älskar” som närmast behöver hojtas fram, för att storheten ska få sitt uttryck. Att kela på en säng och skämta om bloggande: ”Vuxna människor, herregud!”. Men det är nog fel att tala om en motvikt. Snarare förtjockas olusten. Detta är både en kontrastverkan och något som härrör ur det faktum att det även här, i det lilla, utspelar sig en tragedi: att den man älskar inte vill ha en. Eller lilla och lilla. Det är på samma lilla plats och med samma små människor som allt det andra också utspelar sig. Där i förortshemmets källare.
Ett skelett karvas ut
Uppsättningen är baserad på Monika Fagerholms roman med samma namn, tilldelad Nordiska rådets litteraturpris år 2020. Även Viirus sätter upp den i oktober och det blir intressant att se vilka skillnaderna dramatiseringarna emellan blir.
Här har ett skelett karvats ur, där Fagerholms underbara, irrspåriga berättarröst fallit bort. Mycket massa och bakgrundsbyggen har försvunnit. Det är ändå svårt att kalla uppsättningen stram. Projektioner, en roterande scen, hög musik, människor som springer fram och tillbaka i rummet (rotationen kunde nog ha lämnats bort). Saga-Lills och Emmys relation har dämpats, Gusten Grippe har större roll som berättare. Sascha, offret för våldtäkten som i romanen är en lovande simmare, är ingenting. Alltså rent bokstavligt: hon spelas inte av någon, har ingen röst. Detta beslut är förståeligt, för pjäsen handlar inte om henne.
Inte handlar den heller om gärningsmännen. ”Skräckfyrklövern”, Gusten Grippe och Nathan Häggert. Bäggedera är märkligt intetsägande. Delvis hänger detta samman med att deras karaktärsporträtt och bakgrund skalats av. Men det tomma är nog också ett konstnärligt val, kanske för att stävja den rådande fascinationen för ondskan som underhållning. Särskilt den vuxna lealösa versionen av Gusten väcker varken ömhet eller vrede, trots sin stora verbala insats. Nathan i sin tur säger knappt något, blänger bara. Men det går ilningar i mig när han ler. Som ett svart svalg i den blicken.
Skvaller och stora ord
I Kuka tappoi Bambin? står ensemblen i fokus, deras spänstiga sätt att röra sig tillsammans. Vilket är ändamålsenligt, då detta också är en undersökning av den miljö som gör brottet möjligt. Uppväxten, slumpen, drifterna, villfarelserna, kollektivet. Men främst: tystnaden. Den välbärgade gemenskapens sociala konventioner, skräcken för kaos och sanningens sätt att bräcka verkligheten.
Tystnaden får ändå sällan sitt uttryck i tystnad, i bokstavlig bemärkelse. Istället är den ett prassel och tassel, skvaller, omskrivningar, filosofi, fina stora ord. Språkets undflyende verkningar. Den finlandssvenska borgerlighetens kärvänliga lättsamhet fångas med vissa undantag väl även på finska. Fagerholms språk, ett vardagsspråk förhöjt till poesi, låter allt som oftast naturligt.
Hastiga växlingar
Fagerholm har en säregen förmåga att skriva fram karaktärer som gränsar till karikatyrer men aldrig slår över i sådana. Särskilt tydligt blir det med de båda mödrarna. Annelise Häggert, den stora företagsledaren, och Angela Grippe, operasångerska, stor i Wien. ”Att Pavarotti skulle sjunga Wagner”, gapskrattar Angela åt Annelises okunskap. Bägge kläs av, bägge värjer sig, stretar emot.
Berättelsen yppas i sekvenser, hastiga växlingar. Mörker eller musik bryter upp de korta scenerna. Kanske blir denna form av berättande mera organiskt i en roman, som är närmare besläktad med medvetandets och minnets styckverk. Nu blir det aningen forcerat. Det genomgående dunkande elektroniska ljudlandskapet väver ändå ihop delarna, samtidigt som ångesten trappas upp. Den sista halvtimmen är fysiskt plågsam.
I Shakespeares Richard III gästas kungen av plågoandar, små prinsar. De är hans samvete. ”Vi tynger dig om hjärtat, Richard; vi tränger dig mot fall och skam och död”. ”O, fega samvete, du plågar mig” utbrister den despotiske tyrannen.
Även här utlokaliseras den inre drabbningen. Till lagen, till en utomstående instans. Gusten går till domstolen, med hårda bevis, fotografier tagna under festnatten. Sascha, tejpad och bunden. Men då det juridiska straffet uteblir befrias inte Gusten från sin vånda. Händelsen begravs i kollektivets och själens dy. Men, som sådant har för vana att göra, återvänder den. Filmmakaren Cosmos intrång i tillvaron är skickligt personifierat av Elias Keränen; plumpheten, det olägliga, påfrestande. För nu ska allt avslöjas, en gång för alla.
Som åskådare får jag ingen förlösning. Jag får ingen paus, ingen vila. Kanske måste det vara så. För i slutändan är samvetet något en människa kämpar med för sig själv, i ensamhet. Givetvis får det sin form i ett liv med andra, men det är ingen annan än ett jag som kan ta ansvar för sina handlingar.
Vad fruktar jag? Mig själv? Jag är ju ensam?
Richard är Richards vän, och det är jag.
Finns det en mördare? Nej. Jo. Jo, jag.
Jag våldtog. Jag gav ingen nåd. Jag våldtog.
Sedan existerar ju förlåtelsen. Bortom rättvisa, tvång och straff. Sårbarheten och allvaret är dess förutsättningar, okontrollerbarheten dess modus operandi. Det händer att den infinner sig.
Helsingfors stadsteater: Kuka tappoi bambin? Manus: Monika Fagerholm/Pipsa Lonka. Regi: Riikka Oksanen, Koreografi: Justus Pienmunne. Scenografi: Janne Vasama. Ljud: Eero Niemi. Ljus: Kari Leppälä. Kostym: Tiina Kaukanen. Mask: Maija Sillanpää Dramaturgi: Henna Piirto. På scenen: Pyry Nikkilä, Justus Pienmunne, Aksinja Lommi, Jaakko Hutchings, Heidi Herala, Elias Keränen, Misa Lommi, Leena Rapola, Kari Mattila. Spelar fram till 15.12 2023.
Foto: Noora Geagea
