När Ronja Rövardotter sätts upp på Svenska Teatern är överraskningarna få, men föreställningen är mångsidig.
Publiken kan inte låta bli att erövras av denna Ronja i tiden, omgiven av sin bullriga men älskvärda rövarfamilj och med ett vårskrik som verkar ljuda ut över halva Helsingfors. Ett högljutt, dansande, sjungande och voltande rövargäng rullar energiskt ut över Svenska Teaterns stora scen i en färsk version av Astrid Lindgrens klassiker Ronja Rövardotter. Den nyss utexaminerade Antonia Atarahs Ronja andas frimodig uppriktighet och är samtidigt både morsk och känslig.
Svenska Teaterns version vänder sig till lite äldre barn, teatern rekommenderar över 10 år. Regissören David Sandqvist låter berättelsens mörka sidor leva ut, speciellt visuellt. Peter Ahlqvists starkt grafiska dekor, ställvis mest svart-grå-vit, blir tillsammans med Iida Vanttajas utsökta dockor pricken på i:et i den imponerande föreställningen.
Ett visuellt fyrverkeri
Åskknallen som i början spränger sönder Mattisborgen, de hotfulla vildvittrorna som hänger nästan i famnen på publiken och glidande skuggor får mera plats här än i boken, där Lindgren var mån om att lyfta fram naturen under alla årstider; sommarens överdådiga grönska och vinterns vita kyla. Ronja och Birk är här snäppet äldre, på tröskeln till tonåren.
Dramaturgin av Annina Enckell från år 1987 är den samma som Astrid Lindgren efter långt övervägande gav Svenska Teatern rättigheterna till, som den första av alla teatrar i världen. Utvecklingen av tekniska hjälpmedel har flugit fram sedan dess men även i den här versionen finns sagoberättarens visdom bevarad. Vargsången lämnar inga hjärtan kalla och samtidigt är cirkuskonstnärernas rövargäng vilt imponerande. Cirko, Centrum för Nycirkus, som Svenska Teatern nu samarbetar med, har gett föreställningen en explosiv dynamik. Man kan bara hisna över Hannu Phams volter över scenen.
Överlag hanterar Sandqvist det stora maskineriet väl med ett bra flöde på scenen. Under kvällen växer också rövarna in i sina karaktärer och deras tolkningar som i början verkar snäppet ansträngda finner en inre ro.
Naturen och borgen med sina tunnlar och vrår är en underbar lekplats för barn. När Borkarövarna flyttar in i Norrborgen får Ronja en lekkamrat, Borkahövdingens son Birk (David Bengtsson). Under deras lekar räddar Birk Ronja flera gånger liksom Ronja honom, medan de hoppar över Helvetetsgapet och ute på äventyr i skog och mark. Mattis har lärt Ronja att man inte får visa sin rädsla ute i skogen och det lever hon tappert upp till. Men det kommer stunder då hon hamnar i en riktig knipa där inte enbart tapperhet hjälper och då blir det Birk som lyckas rädda henne.
Så uppstår det så småningom ett tycke dem emellan. ”Jag önskar att du skulle vara min bror”, säger Ronja och ”bror och syster” blir de utan att rövarhövdingarna har en aning om det.
När det går upp för rövarens dotter att en rövare ”tar saker och ting utan att fråga och utan lov” börjar revolten och vägen mot vuxenvärlden.
Rövarens kall
Men vad gör en rövare egentligen? Det är någonting som Ronja, rövarens dotter, långsamt kommer underfund med. Länge är det helt fördolt för henne medan hon lever trygg och älskad hos sin familj i Mattisborgen. Mattis är ju den starkaste av alla rövarhövdingar och kan rädda Ronja om det blir skrämmande i skogen, som är befolkad av vildvittror, rumpnissar, grådvärgar och vilda djur. Här är de alla utsökta dockor skapade av Iida Vanttaja: rumpnissarna, den vänliga vildhästen Lia, de stora, ibland farliga grådvärgarna och underjordens frestande gråtonade sirener vars sång lockar sitt byte till sina hålorna.
Gestaltningen av skogens varelser övergår sömlöst från dockor till sällsamt klädda levande väsen. Designade av Erika Turunen (kostym) och Tiitta Stoor (mask) tar de hela scenen i besittning under en akrobatisk dans av koreografen Antti Silvennoinen. Allt detta bidrar till ett organiskt helhetsintryck.
När det går upp för rövarens dotter att en rövare ”tar saker och ting utan att fråga och utan lov” börjar revolten och vägen mot vuxenvärlden. För Ronja och Birk blir det viktigt att ifrågasätta rövarnas moral, de bestämmer att de inte tänker fortsätta med rövartraditionen.
Sandqvists tolkning ter sig ganska traditionell utan egentliga överraskningar, men han har genom att välja de lite äldre barnen som målgrupp kunnat ta till en bredare pensel och färggrannare palett. Allting är större, snabbare, mera bullrigt och kanske mera skrämmande. Han har ändå inte glömt att baka in lyriska stunder med Ronja och Birk tillsammans med skogens varelser.
Skalle-Per och livets kretslopp
Skalle-Per, den äldsta av rövarna, är en rolig och rörande figur som Simon Häger gestaltar med öm hand. Den skalliga och tandlösa Skalle-Per är den som vet mest om borgens historia, han känner till dess hemligheter och han har sett självaste hövdingen Mattis växa upp. Det är tack vare honom som Mattis blir tvungen att avslöja de obekväma sanningarna om sitt leverne för sin dotter. Skalle-Pers hädanfärd blir en rörande stund där livets kretslopp sluts medan Vargsången ljuder och naturen går mot en ny sommar allt medan Ronja och Birk flyttar ut i Björngrottan, redo för nya äventyr.
Svenska Teatern: Ronja Rövardotter. Baserad på en roman av Astrid Lindgren. Dramatisering: Annina Enckell. Musik: Björn Isfält. Regi: David Sandqvist. Scenograf: Peter Ahlqvist. Kostym: Erika Turunen. Mask: Tiitta Stoor. Koreograf: Antti Silvennoinen. Ljus: Petri Tuhkanen. Dockor: Iida Vanttaja. Musik, orkestrering: Hanna Mikander. Ljud: Andreas Lönnqvist. Cirkuskoreografi: Riia Kivimäki, Saku Mäkelä, Hannu Pham, Jilka Repo.
Parakrobatiknummer: Riia Kivimäki, Saku Mäkelä. I rollerna: Antonia Atarah, Bavis Bengtsson, Joel Forsbacka, Sonia Haga, Patrick Henriksen, Simon Häger, Riia Kivimäki, Julia Korander, Saku Mäkel, Nina Palmgren, Hannu Pham, Jilka Repo, Anastasia Trizna, Aaro Wichmann, Niklas Åkerfelt.
Spelar fram till 28.12 2023.
Foto: Cata Portin
