Vilken innebörd har arbete? Svaret beror av vilken samhällsgrupps perspektiv vi utgår från. Meningsfullhet är ändå en fråga som berör alla. Roland Paulsen har bedrivit arbetskritik sedan 2007 och vågar äntligen formulera tankar om utopier.
Arbete har genom tiderna orsakat huvudvärk för många tänkare. Kritiken mot arbete sträcker sig så långt tillbaka i tiden som till Platons och Aristoteles antika Grekland. Medan det för dem var uppfriskande att promenera och tänka stora tankar var de tråkiga vardagssysslorna förpassade till slavar. Arbete behövdes även om det avskyddes. Genom arbetarrörelser och fackliga revolutioner har vi kommit att se arbete som en form av frihet, som en rättighet och en viktig del av meningen med livet.
Roland Paulsen började forska om arbetslivet som doktorand i sociologi vid Uppsala universitet år 2007. Då fokuserade han på att lyfta fram hur mycket onödigt det finns i det moderna arbetslivet, framförallt i kontorsarbete. Paulsen använde begreppet maskning för att beskriva hur folk undviker själva arbetsuppgifterna och istället till exempel hänger på Facebook, eller sköter privata ärenden under arbetstid. Sedan dess har Paulsen granskat arbetslivet ur flera perspektiv och hans böcker har gjorts till både teater och kortfilm. Idag är han docent i organisationsforskning vid Lunds universitet.
Tiderna har blivit betydligt mer osäkra sedan dina doktorandstudier. Hur är det att bedriva arbetskritik nu jämfört med då du började?
– Det var enklare på sätt och vis att formulera en kritik då eftersom högerblocket på den tiden var mycket mer explicit fokuserat på att sätta så många som möjligt i arbete så mycket som möjligt. Det spelade inte så stor roll vilket arbete det var.
Paulsen poängterar att arbetstvånget i Sverige nu riktar sig explicit mot vissa grupper. För att få uppehållstillstånd är ett jobb ett absolut måste och kraven är hårdare för invandrare än för infödda svenskar:
– Det har gått så långt att man har satt lönegränsen för hur mycket man måste tjäna som nyinflyttad till Sverige vid 27 000 kronor – det är 80 procent av medianlönen. Så här finns det en väldigt aggressiv arbetslinje.
Att arbete berör olika grupper på så olika sätt gör det, enligt Paulsen, svårt att tala om arbete generellt.
– För en del av arbetsmarknaden blir arbetsvillkoren verkligen slavlika och för den andra delen, vi som tillhör medelklassen, blir problemet mer av en existentiell art: Är det meningsfullt det här jag gör? Men det är lite olika typer av frågor, i ena fallet har det att göra med riktigt brutal exploatering, i det andra fallet handlar det mer om vad vi gör av våra liv.
Existensvillkor eller meningsfullhet
Retoriken om det meningsfulla arbetet är djupt rotad i det västerländska hedonistiska livet. Är det meningen att jag ska göra just det här jobbet? Eller känns det här jobbet tillräckligt betydelsefullt just för mig? Eftersom en så stor del av livet går åt till arbete är det inte konstigt att dessa frågor alltid finns i bakgrunden, men de belyser också ett, i alla fall hypotetiskt, svängrum som helt skymmer den prekära sidan av arbete.
– Det finns ju en grundfråga som är gemensam för alla: Ägnar jag min tid åt det jag innerst inne vill eller är jag underordnad ett ekonomiskt tvång för att få en inkomst? Det har vi gemensamt oavsett om vi är gigarbetare eller om vi är riktigt välavlönade individer från överklassen.
– Villkoren är ändå helt olika – det är liv på helt olika planeter. När det finns människor som arbetar under slavliknande förhållanden, varför är det då relevant att tala om det här lyxproblemet? Det är absolut ett etiskt dilemma. Samtidigt ser jag det som en relevant fråga, säger Paulsen.
I sin senaste bok Tänk om – En studie i oro (2020) skriver Paulsen om hur dåligt vi mår. Vad som är märkligt är att ju rikare länder det är frågan om, desto sämre mår människorna. Frågan om det man jobbar med är meningsfullt eller inte blir relevant för att granska om man lever i ett (väl)fungerande samhälle. Om också de som har det bra mår dåligt är något på tok.
– Kunskapen om hur folk mår grundar sig framförallt på enkäter där man frågar människor om nervositet, nedstämdhet och sömnproblem. Där ser vi att det går i helt fel riktning trots att BNP stiger, vilket är förvirrande. Ser man på somatisk sjukdom blir vi friskare och friskare, men det verkar inte vara så när det gäller vårt psykiska mående.
– Geografiskt är det ännu mer förvirrande: i höginkomstländer mår vi generellt sämst. Om vi mår så dåligt psykiskt relativt sett, vad är då vunnet? Här upplever jag att diskussionen inte ens har startat.
Som jag ser det så är kapitalismens mest centrala institution ändå lönearbetet och om vi talar om alternativ till kapitalismen så handlar det också om alternativ till lönearbetet som sammanhållande kitt i samhället.
Borde vara förstasidesstoff
Var ska man börja den diskussionen?
– Jag tycker att man ska börja med siffrorna. I Sverige har Folkhälsomyndigheten gjort mätningar, framför allt bland barn. Sedan 80-talet har problem med nedstämdhet, sömnsvårigheter och nervositet fördubblats, till och med tredubblats sedan mätningarna började. WHO och andra gör väldigt dyra och ambitiösa studier av hur spridningen av psykiska problem ser ut i världen. De där siffrorna borde vara lika uppmärksammade som börskurser, alltså det borde vara något som vi har på förstasidan varje dag. Men vi har inte det. Vi ser lidande som någonting konstant som har att göra med hur hemskt det är att vara människa.
Finland, som rankats som världens lyckligaste land sex år i rad, visar upp dystra siffror när det kommer till psykiskt välmående. Enligt Pensionskyddscentralen är drygt hälften av sjukpensionstagare pensionerade på grund av psykisk ohälsa, där depression är den vanligaste orsaken till arbetsoförmåga. Siffror från THL (Institutet för hälsa och välfärd) visar att upp till en fjärdedel av unga i åldern 12–22 år lider av problem med den psykiska hälsan, depression spelar även här en stor roll. Dissonansen är slående.
I hur hög grad tror du att just arbetslivet påverkar hur vi mår psykiskt?
– Jag tror det spelar in på en mängd olika sätt och inte minst eftersom en så stor del av vår socialisering och utbildning handlar om förberedelse inför arbetslivet och en så stor del av vårt vuxenliv sedan går till arbete.
Paulsen konstaterar att arbetslivet är en institution som påverkar oss långt innan vi själva blir en del av det. Redan barn upplever mycket av arbetslivet via sina föräldrar, och pressen under skolgången påverkas av hur sannolikt det är att det går att få jobb i framtiden. Också att vi har ett samhälle där arbetslösheten konstant ligger på sju procent gör att det finns mer osäkerhet på arbetsmarknaden – något den äldre, så kallade baby boomer-generationen inte upplevt.
– Vi har en generation fyrtiotalister som hade exceptionella villkor när de gick ut gymnasiet med en arbetslöshet på två procent, ibland ännu lägre. Detta ledde till radikala krav på att leva ett annat liv än vad deras föräldrar gjorde.
– Alltså, -68-upproret handlade om ett uppror mot det inrutade livet där familj, lönearbete, villa och allt det står i centrum.
I dag har vi en generation som beskylls för att vara väldigt narcissistisk, vars stora problem är att de inte ens tror att de kan få de här sakerna, där det här inrutade livet blivit en dröm, säger Paulsen. Detta är något radikalt nytt: de flesta idag tror att de unga kommer få det sämre. Tidigare har man alltid tänkt att det kommer att bli bättre och bättre.
Det är lättare att kritisera det traditionella, inrutade livet då det är en självklarhet.
– Ja, absolut. Inom sociologin kallas det för Tocqueville-effekten. [Alexis de] Tocqueville hade en teori om att revolutioner och uppror aldrig uppstår när det är som sämst, utan då är människor fullt upptagna av att överleva. Det är ofta efter en kris, efter en lågkonjunktur, när man börjar få nya förhoppningar om framtiden som det sker en reaktion. Idag är vi inte där, vi är mer på botten.
En helt ny värld?
Roland Paulsen är just nu i färd med att skriva en bok om utopier. Inspirationen bottnar i att han blev frustrerad över att det inte riktigt finns vettiga alternativ till kapitalismen eller det arbetsliv kapitalismen förutsätter.
– Ursprunget till boken var en känsla av meningslöshet även i mitt arbete, för att mycket av kritisk samhällsvetenskap slutar ofta med påståendet: vi måste göra någonting. När man från högerhåll frågar: ”ja men vad är ditt alternativ?” så tycker jag att vi ofta har alldeles för dåliga svar.
– Jag försöker ge olika förslag på alternativ till kapitalismen. Som jag ser det så är kapitalismens mest centrala institution ändå lönearbetet och om vi talar om alternativ till kapitalismen så handlar det också om alternativ till lönearbetet som sammanhållande kitt i samhället.
Kan vi tänka oss en värld bortom kapitalismen? Ny Tid ägnade hela septembernumret åt denna fråga och flera alternativ som till exempel deltagarekonomi och gåvoekonomi lyftes fram. Grunden i att ändra på kapitalismen eller byta ut den mot något annat system ligger i att förändra de rådande maktstrukturerna i samhället och öka tillgängligheten av det som Paulsen kallar ”allmänningar”. Men de initiativ som gjorts för att dela mera, som till exempel Airbnbs lägenhetsuthyrning, har med tiden kapats av kapitalismen och blivit affärsverksamhet. För Paulsen är utopin som ligger närmast till hands att arbeta mindre.
– Initiativen för att arbeta mindre kommer idag från företag som kortar arbetstiden som ett sätt att attrahera en mer privilegierad arbetskraft. Men det finns ändå, tycker jag, något hoppfullt i att föreställa sig vad som skulle kunna göras. Om man talar om alternativ, så är det mest näraliggande, som inte är utopiskt, att fortsätta göra vad vi tidigare gjort – nämligen korta arbetstiden.
– Det är inte som att produktivitetsutvecklingen stannat av. Tvärtom är potentialen större än vad den varit på väldigt länge eftersom vi inte kortat arbetstiden på så lång tid, framför allt inte i Sverige.
Vi kommer in på temat basinkomst. I Finland prövades basinkomst under en tvåårsperiod 2017–18 där 2 000 arbetslösa personer i åldern 25–58 fick en basinkomst på 580 euro i månaden.
– Antagligen är skepsisen mycket större i Finland än vad den är någon annanstans, eftersom det experimentet som genomfördes bygger på ett slags svältversion av basinkomst. Begreppet basinkomst kommer ju ändå ifrån att basbehoven ska tillfredsställas, men 600 euro är väldigt svårt att överleva på och då blir basinkomsten mer av en subvention för en prekär arbetsmarknad där det är omöjligt att överleva på sin lön.
Dolda optioner
Eftersom vi nu avslutningsvis ska fokusera på utopier, måste vi också tala om ett positivt experiment. Paulsen konstaterar att trots att det just nu inte finns något politiskt parti som aktivt driver förkortad arbetstid finns det en så kallad dold opinion. Ett exempel är Schweiz.
– När Schweiz hade omröstning [2016] om en enormt generös basinkomst på över 2 000 euro i månaden – vilket ju är något helt annat än det finska experimentet – så röstade ändå en fjärdedel (23 procent red. anm.) för det. Och det är ju enormt. Det var nära en revolution skulle man kunna säga.
Om sådana här dolda opinioner kommer upp till ytan så kan förändringarna ske väldigt snabbt. Problemet, kan man säga, är att basinkomst skulle vara väldigt kostsamt för många företag. Många kunde förlora sina arbetstagare om det ekonomiska tvånget att arbeta upplöses, många företag skulle gå omkull.
– Det skulle inte fortsätta som vanligt, men den viktiga frågan är varför vi vill ha kvar människor i ett ekonomiskt tvång där vi gör saker som vi egentligen helst skulle slippa. Om det finns ett sätt att komma runt det, kanske till priset av att vi producerar något färre varor och tjänster, så ser jag det som att det är ett pris värt att betala.
Vilka är dina visioner om framtiden?
– I ett samhälle med basinkomst skulle många av de sämst avlönade jobben idag, inte minst inom vård och omsorg, behöva bli de bäst avlönade. Och för att det ska gå ihop så kommer många av de bäst avlönade jobben idag bli de sämst avlönade. Många av oss som arbetar som forskare har ju extremt bekväma arbetsdagar och det är antagligen en typ av jobb som kommer att utföras även om vi inte är ekonomiskt tvingade till det. Då kunde man sänka lönen rejält. I ett sådant samhälle lever vi inte längre kvar i kapitalismen.
Foto: Johanna Hanno
