I Hannah Lutz andra roman Selma tecknas varsamt och sparsamt ett porträtt av en åldrande kvinna som på grund av av en bröstcancergen inte väntat sig leva så länge som de 66 år hon fyller inledningsvis i romanen. Den första delen av två heter också ”Födelsedag” och tar vid en vårdag i april. Därefter följer en sommar.
Födelsedagen sätter inre skeenden i rörelse, även om formen på ytan är avskalad och lågmäld. Läsaren får ta del av Selmas förehavanden under dagen, hur hon äter tårta och smörgås, möter upp systern Stella för ett dopp i havet, föreställer sig dottern Olgas dag på skolan där hon jobbar och hur hon iakttar sitt åldrande ansikte som är i färd med att ”bryta sig ur formen”. Jämsides med dessa skeenden upplyses även läsaren om livet före och efter den mastektomi som Selma gjort i preventivt syfte.
Fonden för Selmas porträtt är ett litet samhälle i den finländska småstaden Ekenäs, som Lutz tecknar väl. Där figurerar väl valda sidoporträtt, som till exempel grannen Helmi som kommunicerar genom den musik som tränger igenom till Selmas lägenhet från våningen ovanför eller Selmas goda vän, caféägaren Vanja som liksom Selma byter om i kvinnornas omklädningsrum i stadens simhall men som endast bär badbyxor. Mellan dessa karaktärer uppstår inte friktion och konflikter utan de finns främst där för Selma att göra sig uppfattningar om, jämföra sig med, urskiljas från. Lite annorlunda förhåller det sig med systern Stella, med vilken hon delar arvsmassa men inte personlighet. Och så dottern Olga, förstås. Här anas icke-uttalade spänningar.
Huvudpulsådern som löper genom hela boken – om än med många förgreningar – är även mor-dotter-relationen som djupnar i bokens andra del där karaktärerna skriver brev till varandra. Olga, som har begett sig till de norska fjällen över sommaren för att bevittna så kallade metamorfa eller omvandlade bergarter, skickar till en början endast kortfattade sakliga brev som glesnar i takt med att sommaren breder ut sig. Avsaknaden av kontakt och information av dottern provocerar Selma att ta till pennan och börjar dela med sig av de bitar till historier som inte hittills hittat ord: barndom och mammas ord, kön och kropp och sexuell orientering, rädslor och arv, ingrepp och uppvaknande, förälskelse och föräldraskap.
I och med avståndet föds en förtrolighet och ärlighet mellan mor och dotter, och även Selmas egen mor tar plats i samtalet. När en del intimare brev äntligen når Selma med lång fördröjning varvas formmässigt dotterns fascination av den omvandlade bergarten eklogit med Selmas berättelse om sin egen omvandling där den kroppsligt yttre förändringen lät något i henne ta form, träda fram.
Om det är något som Lutz verkligen bemästrar är det att låta stora komplexa frågor om kropp och sexualitet och liv och död röra sig under en sammanhållen yta, likt jordens mantel under berggrunden. Den största behållningen och njutningen är att det får vara just komplext. Det knappa slutet lämnar dock lite mer att önska. Hur hade det sett ut om mor och dotter hade fått mötas igen – ansikte mot ansikte – efter att ha blottat sig på distans? Selma hade fått övergå i höst och ta plats i 20 sidor till.
Hannah Lutz:
Selma.
Förlaget, 2023.
