Grafisk roman om en tajt plats

av Ika Österblad

Berättelsen i Edith Hammars Portal kretsar kring norm och avvikelse – och vad
gemenskap kan innebära. 

 

Behöver jag nostalgi deluxe för att kunna bo här? […] Kanske måste jag få romantisera lite grand bara för att uppskatta min hemstad”, skrev Edith Hammar i debutboken Homo Line. Portal skulle kunna vara ett svar på den frågan. Hammar återkommer här till tanken på ett krigstida, mörklagt Helsingfors med ymnig förekomst av hetsigt rövsex mellan uniformerade män (Tom of Finland bland dem).

Uppföljarens tidsportal leder trots det inte till 1940 utan 1952, när stadens queera redan tänker tillbaka på krigsåren med visst vemod. Krigets brutalitet är det självfallet ingen som saknar, däremot de oövervakade sprickor som uppstod då samhällsordningen skakades om, döda vinklar som tillät avvikelser att passera oförmärkta.

 

Den monumentala ensamheten

Homo Line präglades av berättarjagets hälsovådliga hatkärleksrelationer till två städer, Helsingfors och Stockholm. Portal är en annan historia. Här introduceras en namngiven protagonist, Elia, och det statiska hemlängtanstillståndet har ersatts av ett händelseförlopp. Och medan berättaren i Homo Line snarare interagerade med objekt i sin omgivning än med andra mänskor, har Elia ett socialt liv och särskilt en mycket nära vän som bryr sig om hen. Ändå, när Elia går längs Helsingfors folktomma gator i bitande kallt vintermörker med halsduken fladdrande som Lille prinsens, är hens ensamhet lika monumental som hos gossen i de Saint-Exupérys bilderbok. 

Hen fantiserar om portaler till andra världar, sådana som man finner i barnböcker, och dras oemotståndligt till en skridskobana där en gammal Moskvitj uppenbarar sig för att sedan försvinna. Tredje gången det händer lyckas Elia inleda en konversation med bilens ägare Eki och en serie tidsresor tar sin början. Vi får ta del av händelser i Ekis liv även utanför Elias besök, något som ger en historisk utblick och gör att läsaren knyter an till personerna i det förgångna.

Ingenting i tecknarstilen tyder på att tidsresorna skulle vara en fantasi – tvärtom antyds att Elia och Eki är som allra verkligast i mötet med varandra. Det gläder mig att Hammar tar sig rätten att skapa den här sanningen.

Berättelsen växer fram genom den övergripande motsättningen mellan norm och avvikelse, en konflikt som yttrar sig på olika sätt på de olika tidsplanen men är lika hämmande i bägge

Bland de likasinnade

Elias tidsresa går alltså inte till en tid av frigjordhet utan till en där man är tvungen att hymla. Men fickor av motstånd finns. Det är möjligt att både överleva och leva. Femtiotalets avvikare stärks av förhoppningar om en bättre framtid, om inte för dem själva så för kommande generationer.

I 2020-talets Helsingfors möter vi emellertid personer som bär på (odlar?) en påtaglig alienation. Inte bara från den cis/heteronormativa delen av samhället: vännerna tycks också isolerade från dem som representerar övriga nyanser av hbtqia+. När vännen Kiril frågar om Elia har börjat träffa någon svarar Elia undvikande att ”du känner inte den”. ”Det bor 12 queers i den här stan, jag känner den.” svarar Kiril. I den värld som Hammar skildrar kan man tydligen bli förstådd enbart av ett smalt spektrum av likasinnade, och följaktligen är det inte värt att hänga med några andra. Inte undra på att det blir ensamt när man är the queerest of the queer.

Elia är den av vännerna som påverkas mest. ”När jag […] går in i ett köpcentrum känns det som att jag försvinner. Jag blir helt paralyserad, brinner på insidan, går upp i rök. Och jag är helt osynlig för alla som typ, jag vet inte, shoppar på nåt av H&M:s 129 dotterbolag.” (En något otypiskt poetisk och mångordig replik. Dialogerna är ett snyggt tidsdokument, jag har ingen anledning att betvivla att sociolekten är fångad på kornet.)

 

Inom gemenskapen 

Berättelsen växer fram genom den övergripande motsättningen mellan norm och avvikelse, en konflikt som yttrar sig på olika sätt på de olika tidsplanen men är lika hämmande i bägge, vilket illustreras av ett par analoga skeenden. I såväl efterkrigstid som samtid är huvudpersonerna och deras vänner känsliga, lyhörda, handlingskraftiga och obrottsligt lojala med varandra på ett sätt som känns helt realistiskt och därigenom hoppfullt.

Besöken i femtiotalet ger Elia nya perspektiv, historien får en direkt inverkan på nutiden. Samtiden befruktar förstås också det förgångna, som det anstår en story där tids­dimensionen veckar sig.

Lösningen på Elias betryckta stämningsläge blir inte att bryta sig loss ur den isolering som skapats genom hårt definierade identiteter, vilket skulle vara en mera befriande utväg på lång sikt. I stället odlas gemenskapen inom den egna motståndsfickan som trots sin litenhet visar sig vara rymlig nog att leva i, åtminstone för närvarande. Slutscenerna är förvisso oemotståndliga i sin värme.

Med sitt framåtskridande och tydliga skeende skiljer sig Portal en hel del från Homo Line; i det visuella finns å andra sidan mycket bekant. Den mänskliga anatomin undergår visserligen nya förvrängningar men läsarens öga vilar fortsättningsvis tryggt på bestämt dragna linjer och generös svärta. Nog för att allting hela tiden rör på sig och ibland hotar att upplösas. Det ryker och ångar, stänker och droppar. Hammar ägnar omsorg åt all materia, den må sedan manifesteras som anletsdrag eller skarvsladdar. Att hen sannerligen kan teckna händer och fötter är en extra fröjd.

 

Edith Hammar:
Portal.
Förlaget, 2023.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.