Kapitalet har övertaget på arbetsmarknaden  

av Emma Strömberg

Sociologen Mika Helander ser dagens maktkamp på arbetsmarknaden som en del av den historiska konflikten mellan arbete och kapital. 

 

Petteri Orpos regering planerar många lagar som ändrar maktbalansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarens fördel. Fackförbunden har koordinerat gemensamma stridsåtgärder som svar (se artikeln på föregående uppslag). Men  den här maktkampen mellan arbetsgivare och arbetstagare började inte med den nuvarande regeringen. 

Under de senaste åren har arbetsgivarorganisationer gjort flera utspel och dragit sig ur kollektiva avtalsstrukturer. År 2017 meddelade Finlands Näringsliv (EK) att de inte längre förhandlar centralt om kollektivavtal med fackföreningarnas centralförbund. Därmed flyttade förhandlingarna ner till branschnivå. År 2020 kom nästa skräll då arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin meddelade att de inte längre kommer att sitta som part vid förhandlingsbordet. 

Universitetslektor Mika Helander, som specialiserat sig på arbetets sociologi, säger att arbetsgivarorganisationernas uppbrott från etablerade förhandlingsstrukturer innebär en stor samhällsförändring. 

– På arbetsgivarsidan finns nu en vilja att frångå efterkrigstidens avtalssamhälle som byggde förtroende och stabilitet. Ledorden är flexibilitet och konkurrens, men jag tror inte att arbetsgivarsidan riktigt tänkt igenom alla konsekvenser. Det kan slå tillbaka mot dem själva om det blir oroligare på arbetsmarknaden.

 

Arbete och kapital

Helander påpekar att det i grunden handlar om konflikten mellan arbete och kapital, som han menar är  den mest centrala konflikten i modern historia. Den här konflikten har sin upprinnelse i industrialiseringen på 1800-talet. Den oreglerade arbetsmarknaden ledde till orimliga arbetsvillkor och social misär för de som flyttade efter arbete till industrierna i städerna. Det gav upphov till arbetarrörelsen som började organisera sig i fackförbund och i politiska partier. 

– Under mellankrigstiden var det en öppen konflikt mellan arbete och kapital i Finland, med inbördeskriget och Lapporörelsen på 1930-talet som använde våldsmetoder och var starkt anti-vänster. Men efter andra världskriget blev det en reglerad konflikt, med strukturer för hur konflikten ska hanteras, säger Helander. 

Det var den så kallade januariförlovningen år 1940, mitt under vinterkriget, som lade grunden för ett nytt avtalsstyrt system på arbetsmarknaden. Syftet var att minska motsättningarna för att öka försvarsviljan när Sovjetunionen anföll Finland. Facket blev då erkänt som legitim förhandlingspart.

Under efterkrigstiden började man bygga upp de system som vi har ännu idag: Fackavgiften dras av direkt från lönen och arbetslöshetsförsäkringen sköts av arbetslöshetskassor som förvaltas av fackförbunden. 

– Arbetslöshetsförsäkringen är en central orsak för många att bli medlem i facket. Det här garanterade att de flesta arbetstagare blev fackanslutna och att fackförbunden därmed hade en stark legitimitet som förhandlare för arbetstagarna.

När det nya systemet byggdes upp såg också arbetsgivarna det som en bra sak att fackförbunden representerade en stor andel av arbetstagarna, eftersom det då var större chans att avtalen hölls och risken för spontana strejker minskade. 

Under mellankrigstiden var det en öppen konflikt mellan arbete och kapital i Finland, med inbördeskriget och Lapporörelsen på 1930-talet som använde våldsmetoder och var starkt anti-vänster. Men efter andra världskriget blev det en reglerad konflikt, med strukturer för hur konflikten ska hanteras

Enligt kapitalismens logik

Det intressanta är att många röster på högerhåll idag yrkar på att fackförbunden och arbetslöshetskassorna borde skiljas åt och att man borde slopa möjligheten att dra av fackavgiften i beskattningen – allt för att minska intresset att bli medlem i facket. 

– Nu vill arbetsgivarna igen avreglera relationen mellan arbete och kapital och minska båda parternas motivation för att organisera sig. Det är väldigt anmärkningsvärt, säger Helander.

Men han konstaterar att det förvisso är helt följdriktigt enligt kapitalismens logik: det ska vara individualism och allas krig mot alla. 

– Det verkar inte ens önskvärt att ha förutsägbarhet. Det verkar finnas en tro på att konflikter leder till bättre resultat, eller nej… Helander rättar sig: 

– Jag vet inte om de ens tror det, men kapitalsidan känner att de nu har övertaget och tycker kanske att det är tråkigt att tvingas ta hänsyn till en svagare part. De vill diktera och bestämma.

Helander reflekterar över att den allmänna högervridningen i samhället är en orsak till det ändrade klimatet på arbetsmarknaden. Efter Sovjetunionens kollaps försvann pressen på de borgerliga partierna att gå en medelväg och det blev svårare för vänsterpartierna att driva sin politik. 

En annan faktor är att kapitalet har blivit globalt. De flesta storbolag är aktiebolag där ägandet är globalt utspritt. Det är inte längre finländska familjer som äger bolagen, vilket var vanligt ännu för några decennier sedan. 

– Det minskar intresset för nationellt reglerade arbetsmarknader. Finskt Näringsliv, EK, är inte längre finländskt näringsliv utan en lobbyorganisation för globalt kapital, såsom professor Pauli Kettunen har påpekat. Men de lobbar och påverkar nationell politik hela tiden.

 

Begränsa strejker  

En av de första reformer som regeringen ville driva igenom på arbetsmarknaden var en begränsning av strejkrätten. Politiska strejker skulle endast få pågå i ett dygn och så kallade solidaritetsstrejker, då ett fackförbund strejkar för att sätta press på förhandlingar som förs i en annan bransch, skulle underställas en ”proportionalitetsbedömning”. Enligt den nuvarande tidtabellen ska lagförslaget gå till riksdagen för behandling första veckan i februari. 

– Istället för att skapa kompromisser försöker man nu begränsa möjligheten till opinionsyttringar. Det är ju bekvämt för politikern att sedan kunna driva sin politik utan protester. Men man kan vara säker på att protesterandet inte slutar, utan bara söker sig nya kanaler.

Helander syftar inte bara på organiserade protester, utan också på oförutsägbara konsekvenser av spänningar i samhället, som ökad kriminalitet. 

– Allting hänger ihop. Människor kanske inte kan klä sin protest i ord, men om man försöker gå mot ett mera icke-demokratiskt och totalitärt håll så kommer samhällsspänningarna att kanaliseras någonstans. 

Men en mera direkt konsekvens av att man i lag skulle begränsa politiska åsiktsyttringar organiserade av fackförbund – vilket enligt Helander är en mera korrekt beskrivning än att tala om politiska strejker – är att det skulle försvåra arbetsavtalsförhandlingarna. 

– Om det inte finns en ventil för att uttrycka ett missnöje med politiken, kommer det här missnöjet att tas till avtalsförhandlingarna och kunna resultera i fler regelrätta strejker. 

Helander anser att argumentet att det är oskyldiga företag som drabbas om löntagare lägger ner arbetet för att protestera mot politiken, inte håller:  

– Som om det inte skulle finnas en koppling mellan regeringens politik och affärslivets intressen.

 

Ytlig ideologi

Helander återkommer till kapitalismens logik och att näringslivets representanter inte helt och hållet har tänkt igenom konsekvenserna av den agenda de nu driver. 

– Agerandet är medvetet, men utan den analytiska inblicken. De förstår på ett ytligt plan vilka krav kapitalet ställer: mera flexibilitet, mindre reglering. Men de förstår inte de oförutsägbara konsekvenserna för samhället av att till exempel minska solidariteten mellan olika yrkesgrupper.

Är det ideologiskt styrt?

– Ja, men det är en ytlig ideologi som inte är ordentligt ideologiskt underbyggd. Det är passande att tala om ideologi i den bredare sociologiska betydelsen av världsbild som färgar ens tänkande, inte en doktrin.

 

Foto: Emma Strömberg

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.