Några råd till Alexander Stubb angående Henry Kissinger

I Dagens Nyheter intervjuas en av favoritkandidaterna inför det finska presidentvalet, Alexander Stubb. I texten kallas han ”en knatteversion av Henry Kissinger”. Han får frågor om Kissingers politik, och det är ingen tvekan om att Stubb håller den tidigare amerikanske utrikesministern och säkerhetsrådgivaren högt. När Kissinger nyligen gick bort skrev Stubb på X att ”I had the opportunity to discuss with him on many occasions. I shall cherish the memory and save the notes. We live in a world where a bit of Kissinger might be just useful.”

Det är tur för Alexander Stubb att han inte är presidentkandidat i Bangladesh eller Östtimor. I så fall hade han fått packa ihop sin valkampanj efter det uttalandet.

Kissinger backade upp Pakistans invasion 1971 av dåvarande Östpakistan, nuvarande Bangladesh, när landet ville följa valutslaget och bli en egen nation. Kriget som följde ledde till en orgie i våld med hundratusentals dödade och våldtagna av pakistanska trupper. Till slut gick Indien in och avbröt massakrerna. Kissinger svarade med att håna Indiens premiärminister Indira Gandhi och kalla henne en ”bitch” och indierna för ”bastards”.

Kissinger gav även grönt ljus till Indonesiens och Suhartos invasion av Östtimor 1975. Istället för den utlovade självständigheten följde 24 år av ockupation och mord på Östtimors befolkning. Så mycket som en tredjedel av landets befolkning kan ha dödats. USA och Kissinger hade backat upp den indonesiska kuppmakaren Suharto som tog makten med USAs stöd 1965. Suharto inledde snabbt ett systematiskt dödande av misstänkta kommunister. Siffrorna varierar, men uppemot en miljon personer kan ha mördats.

Dessa, av Kissinger välsignade massmord, känner förstås Alexander Stubb till, eller som han själv uttryckte det på X: ”His realpolitik was at times contested”.

Men varför dra upp dessa massmord och ockupationer? Ska vi inte tänka lite mer försonande och positivt så här i juletid? I Hanoi har de äldre ändå svårt att göra det just vad gäller Kissinger. Det var han som låg bakom julbombningarna av staden i tolv dagar och nätter 1972. De äldre minns hur de hukade sig i källare och skyddsrum medan marken skakade. De amerikanska bombplanen vräkte sina bomblaster över staden. Barnsjukhus och bostäder smulades sönder.

Men USA hade redan förlorat kriget, det var bara en sista amerikansk maktdemonstration signerad Kissinger i ett krig som kostade Vietnam miljoner döda.

Även Vietnams grannland Laos bombades år efter år i ett ”hemligt krig” av USA när Kissinger styrde utrikespolitiken. Det sägs att fler bomber fälldes över Laos än alla bomber under hela andra världskriget.

Men frågan är om inte den amerikanska politiken med avseende på Kambodja var den mest cyniska i Indokina. USA destabiliserade landet och backade upp kuppmakaren Lon Nol som grep makten 1970. Sedan följde eskalerade amerikanska terrorbombningar av landsbygden. Bombningar som drev unga rakt i famnen på Pol Pot och de röda khmererna. Pol Pot som kom till makten 1975 lät mörda en stor del av landets befolkning innan Vietnam avbröt folkmordet genom en invasion på juldagen1978. Efter det, när Pol Pots folkmord var kända, agerade USA för att bestraffa Vietnam och i praktiken underlättade de Pol Pots försök att återta makten. Realpolitik kallas det visst.

Men agerade inte Kissinger bara för demokrati, mot auktoritära rörelser och för fria val? Tvärtom, ingen diktator var för brutal för Kissinger, bara de var lojala med USA. Han var särskilt god vän med despoten Mobutu Sese Seko som plundrade sitt land Zaire (idag Kongo) grundligt. Miljarder dollar fördes över från det fattiga landet till presidentens utländska bankkonton.

Kissinger stödde den brutale diktatorn Marcos på Filippinerna som lät militären mörda folkrörelser med straffrihet. När Marcos avsattes av demokratirörelsen flög USA ut honom till Hawaii. Kissinger hade fingrar med i spelat när fascistiska kuppmakare grep makten i Argentina och Chile. Demokratin avskaffades och vänsteranhängare torterades till döds, om de inte slängdes levande från helikoptrar som i Argentina.

Kissingers politik fördröjde apartheids fall och han gav grönt ljus för Marockos invasion av Västsahara 1975. Landet är fortfarande ockuperat och en stor del av dess befolkning lever i tröstlösa flyktingläger i den algeriska öknen 48 år senare. Man kan fortsätta uppräkningen med länder som Bolivia, Guatemala och Uruguay.

Allt tyder på att Kissinger var väl medveten om att miljoner människor dog på grund av hans beslut och politik. Men han verkade tycka att det var värt det.

Därför vill jag ge ett gott råd till Alexander Stubb så här i juletid. Om du blir vald till Finlands president och åker på statsbesök till Dili, Dhaka, Hanoi eller Santiago. Ligg lite lågt med din beundran för Henry Kissinger.