Strejkvarslen har haglat tätt denna höst och vinter, då fackförbunden protesterar mot regeringen Orpos inskränkningar i socialtrygghet, arbetsvillkor och strejkrätten. Samtidigt varnar internationella ekonomiska och fackliga organisationer för en allt djupare klyfta mellan arbetstagare i olika branscher i automatiseringens farvatten.
Automatiseringen och effektiveringen av arbetslivet har inte lett till att arbetarens börda har lättats – ibland känns det som om utvecklingen varit den motsatta. I låglönebranscher är det allt knepigare att klara sig på lönen då den ekonomiska kompensationen inte hängt med prisutvecklingen, och det blir allt svårare att få fast heltidsjobb. Social- och hälsovårdssektorns arbetare är överarbetade och underbetalda.
Från höger till vänster finns en besatthet av tanken på full sysselsättning, som om det i sig skulle vara ett självändamål. Vi talar om att vi måste ”skapa jobb”, som om jobben var något som gick att äta.
Det känns som om vi börjat se på begreppet ”arbete” på ett perverst sätt. Från höger till vänster finns en besatthet av tanken på full sysselsättning, som om det i sig skulle vara ett självändamål. Vi talar om att vi måste ”skapa jobb”, som om jobben var något som gick att äta.
Tänk om vi istället skulle fokusera på vad det egentligen är vi behöver för att leva ett drägligt liv på jorden: hur många nya lägenheter behöver vi bygga, hur mycket mat borde vi producera? Fokus kunde då ligga på att producera det vi behöver för att alla ska kunna ta del av välfärden, och sedan dela den välfärden jämnt över befolkningen. Arbetet skulle då bli en metod för att uppnå välfärd, snarare än ett självändamål.
Alltså: det skulle finnas en gemensamt överenskommen mängd välfärd som ska produceras och distribueras globalt, och då denna är producerad, ska världens medborgare få ta del av den utan att betala för den. Vi skulle då alla arbeta för ett gemensamt mål, men på samma gång för vår egen välfärd.
Det måste naturligtvis finnas ett krav på deltagande i enlighet med förmåga, och något slags morot för att göra väl ifrån sig. Men om vi bytte fokus från den krampaktiga dogmen om att alla måste arbeta heltid för att bli accepterade som fullvärdiga medlemmar i samhället, kunde mycket av det onödiga jobb som i dag görs skalas bort. I dag välkomnar stater med öppna armar all form av nya jobb, helt oberoende av om arbetet som görs bidrar till välfärden eller svarar på de globala krisernas behov. Zalando- och Wish-lådor med billiga polyesterkläder flygs klotet runt i den ekonomiska tillväxtens namn, utan att någon stannar upp och frågar sig om det här verkligen är sådant arbete som behövs.
Nu säger jag inte att man inte skulle få sysselsätta sig med meningslöst arbete, men tror ni det finns många som valt som livsuppgift att sitta och sy billiga polyestertopar i en sweatshop för svältlön?
Poängen här är alltså att vi borde lösgöra existensberättigandet från lönearbetet. Arbete borde vara något som görs för att något behöver göras – inte något som vi ska tvingas göra för att uppnå en viss levnadsstandard för att sedan kunna köpa oss välfärd. Det skulle gynna planeten, samhället och oss själva.
