Respektlös intrigkarusell

av Camilla Thelestam

I Jakob Höglunds regi av Figaros bröllop öppnas scenen framför en glittrig ridå med rödklädda stora klossar eller madrasser av skumgummi på golvet. Här stannar vi hela föreställningen igenom. Höglund och scenografen Sven Haraldsson använder klossarna på tusen fantasifulla sätt. De bildar olika rum och skrymslen i och utanför slottet nära Sevilla. Det som följer är en scenografins brutalistiska balett. Det är 1700-tal men förvecklingskomedin blinkar genast med ögat, här bjuds på en blandning av komedi, slapstick, burlesk och den tecknade filmens estetik. 

 

Den galna dagen eller Figaros bröllop kallade Pierre Beaumarchais sitt skådespel som hade premiär i Paris 1784, en uppföljare till den framgångsrika Barberaren av Sevilla.

Idag känner vi bäst till dem i operaversioner; Figaros bröllop med musik av Mozart och Barberaren av Sevilla av Rossini.

Pierre Beaumarchais (1732–1799) var en tusenkonstnär ur medelklassen med en imponerande mängd sysslor: urmakare, uppfinnare, musiker, diplomat, spion, författare, förläggare, finansiär, revolutionär…  Hans äventyrliga liv under revolutionernas villervalla (den amerikanska och den franska) vore absolut värd en pjäs eller opera. 

 

Figaro (Joachim Wigelius) är greve Almavivas (Joonas Heikkinen) betjänt. Intrigen snurrar kring lust, ränker, förklädnad och kvicktänkthet. Orsaken till konfliktkarusellen är att greven har för avsikt att utnyttja en feodal adlig rättighet. Tjänarinnan Susanna (Ursula Salo), som han åtrår, står i beråd att gifta sig. Före det anser han sig ha rätten att sexuellt utnyttja henne. Tiderna förändras, vissa dåtida ”rättigheter” kan framstå som hårresande idag. Gustaf III konstaterade lugnt om pjäsen att den var ”inte­ oanständig men fräck”.

Motorn dras sedan igång av Querubin (Alexander Wendelin) som har något som ingen annan i pjäsen äger – ungdom. Han strålar av ungdomlig, oförstörd iver och lust. Blanquita (Minni Gråhn),  Susanna och självaste grevinnan (Pia Runnakko) – ja, alla åtrår honom och han är pigg på allt.

Den samhällskritik som fick Beaumarchais samtid att förpassa honom i fängelse är väldigt tunn i Lillans version. Författaren kritiserar främst adelns privilegier men i sina monologer får Figaro också slå ned på penningens allmakt och utbredd korruption – helt tidlösa fenomen. Denna version koncentrerar sig på underhållande fart. 

 

Figaros bröllop är en pjäs som kräver otrolig tajming och charm av skådespelarna. De får resonera, rusa, slåss och falla med perukerna på sned. De skall hela tiden vara litet före för att åskådarna ska undra om den som talar ljuger eller talar sanning. I detta fall ljuger hen säkert då allt bara är en enorm komplikationskomplott. Alla i ensemblen är lysande med Wendelin, Wigelius och Heikkinen som ledstjärnor och efteråt har man en känsla att ha sett många fler skådespelare på scenen än det ens finns i denna avskalade version. Under andra halvlek verkar det mesta ha fallit på plats och skådespelarna hittar en avslappnad närvaro med tid för dubbeltydiga blickar och himlande ögon. 

Ljudeffekterna som ensemblen också sköter (antingen med sina kroppar eller vid ett instrumentbord på sidan om) bildar kronan på verket. 

Här gäller verkligen mycket väsen för ingenting men den aningen utdragna helheten bjuder publiken på beundransvärd kompetens, värme och goda slapstickskratt, med andra ord en galen kväll.

 

Lilla Teatern: Figaros bröllop. Skriven av: Pierre Beaumarchais. Bearbetning: Susanne Marko – Philip Zandén. Översättning: Allan Bergstrand. Regi: Jakob Höglund. Scenografi och kostym: Sven Haraldsson. Ljusdesign: Ville Aaltonen. Ljuddesign: Tony Sikström. Mask: Pia Kähkönen. Instruering i slapstick och slagsmålsscener: Ville Seivo. Dramaturgi: Henna Piirto. I rollerna: Minni Gråhn, Joonas Heikkinen, Pia Runnakko, Ursula Salo, Alexander Wendelin, Joachim Wigelius. Spelar fram till 30.12 2023.

Foto: Linus Lindholm

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.