Ödelagda skogslandskap möter nyliberalistiska svampar i Ulla Donners knivskarpa serieroman om samtiden.
När jag vaknar om morgonen inser jag att jag längtar dit, till Ulla Donners skog. Jag har läst ungefär halva Den naturliga komedin och har en sällsam lust att återvända till serieromanen och ta reda på hur det går för björklövet Björk, det bedårande fröet och alla de andra intrikata karaktärerna som har sina egna tankar kring världens gång: blandsvampen Candy, den sexiga trumpetsvampen och inte minst – den märkliga, enorma Gun som i olika skepnader går vid deras sida.
Kaotisk vandring genom skogens realiteter
Äventyret tar avstamp i en frodig, fantasieggande skog som till det grafiska utseendet leder tankarna till Tove Janssons Hur gick det sen? Björklövet Björk som virvlande uppe i luften är på väg på den traditionsenliga höstfesten där löv och träd samlas för att umgås och minnas svunna tider, kraschlandar på marken och råkar på blandsvampen Candy. Efter att ha kontaktat mycelnätverket, som har sin motsvarighet i ett hysteriskt kommentarfält på nätet, går Candy med på att försöka hjälpa Björk att hitta ett ställe där vinden kan blåsa upp lövet i luften igen. Det här banar väg för en kaotisk vandring genom skogens nya realiteter – en resa som handlar om liv och död, om identitet och begär samt om att förstå och forma sin omvärld.
När Candy ska presentera sin barndoms paradis möts de av en förskräcklig överraskning. Alla träd och mossor är borta, stubbar och rotvältor jämrar sig på marken och en kotte läser upp ett meddelande från Candys föräldrar som lyckades fly innan ödeläggelsen kom. Blanka maskiner drar nu fram och lämnar efter sig kala skogspartier och så småningom – rader av nyplanterade granar som likt hjärntvättade människor alla inbillar sig att just deras omständigheter är de bästa. Bland granarna blir alla så småningom likadana, de upprepar samma ord och meningar: ”Det är en lottovinst att bo här”, ”Vi har den bästa marken” och ”Vi granar är ödmjuka och härdiga.”
Mitt i katastrofen ligger en utfläkt moderlig gestalt: Gun som symboliskt motsvarar Gud. Hon kan enbart upprepa det förlorade likt ett mantra: ”Ekorrbären, harsyran, husmossan, skägglaven, skogsmossen.” Efter lite övertalning lyckas Candy och Björk få med sig Gun på sin vandring.
Den naturliga komedin är inte mindre än ett smärre mästerverk: tanke, grafisk form och satir möts i en sällsynt fängslande och humoristisk helhet.
Skarp samhällskritik, humor och fantasieggande landskap
Den naturliga komedin är ett nöje att läsa. Den underliggande samhällskritiken är skarp och humoristisk, landskapet är explosivt, kontrastrikt och fantasieggande, och karaktärerna har alla intrikat utstuderade personligheter med motsvarigheter i den verkliga världen.
Björklövet som till en början virvlar omkring i sina egna goda tankar, bär med sig en släng av den nyliberalistiska individfokuserande människan: ”Jag är älskad och älskvärd. Jag väljer mig själv varje dag.” Likaså stöter vi på än mer nyliberala idéer hos den självbejakande svampkulten ledd av Kombucha: ”Därute råder kaos. Där skys dygden som en hatad orm av alla. Massutdöende, kalhyggen, systematiskt industriellt mord på flora, fauna och fungi. Vi kan inte påverka det. Det är lönlöst att försöka. Det åldrar oss. Men vet ni vad vi kan påverka? Oss själva.”
Den sexiga trumpetsvampen som involverar Candy i en tillfällig romans får en släng av religiös fundamentalism i sin omedelbara dyrkan av Gun. Gun (typiskt Gud) tycks å andra sidan vara mest intresserad av alltings fortlevnad och kommer med sin första, trevande kommentar efter många sidor av tyst lidande: ”Ska ni kopulera nu?”
Svamparna som i slutändan tar hand om allt leder tankarna till Netflix-dokumentären Fantastic Fungi som betonar svamparnas och mycelets roll i alltings död och pånyttfödelse. Donners svampar står och ser på ett övergivet hus: ”En gång var det här deras. En artfattig och ansad bakgård. Nu: Förruttnat. Förvildat. Mögligt. Magnifikt. Vårt igen!”
Parallellen till Dante Alighieris Den gudomliga komedin är ständigt närvarande – eposet där Dantes själ inledningsvis vandrar genom helvetets nio kretsar. Det här märks inte minst via direkta citat eller parafraser, men också genom det helvete som människan nu har skapat i och med vinstorienterade tankegångar, skogsskövling och individfokuserande kulter.
Pompösa citat blandas med samtida chat-uttryck
Det som är särdeles intressant med Donners författarskap och serietecknande är hennes ständiga utveckling. Förståelsen för samtiden och de strukturer och problem vi har att göra med har tidigare i Spleenish (2017) och Skiten (2019) avspeglats på det ena mer utstuderade sättet än det andra. I Den naturliga komedin är temat mer mångtydigt och eftertänksamt, samt paketeras in i ett språk som blandar pompösa Dante-citat med samtida chat-uttryck och engelska fraser: ”It’s gonna get ugly.” Det här gör att läsningen blir underhållande, trots att det underliggande temat är tragiskt och hopplöst.
Den naturliga komedin är inte mindre än ett smärre mästerverk: tanke, grafisk form och satir möts i en sällsynt fängslande och humoristisk helhet.
Det enda jag emellertid finner mig grubbla över, är att Gun (Gud) till formen ser ut som en människa med armar, ben och bröst. Det här ter sig som ett märkligt val eftersom människan annars genomgående inte har avbildats och enbart omnämnts som ”den” eller ”du vet vem.” Jag tänker att Gun, för att stöda resonemanget kring människans betydelselöshet, hellre kunde ha haft formen av något mer djuriskt eller abstrakt. Måhända har Donner resonerat att Gud är ett mänskligt påhitt – det skulle förklara varför Gun ser ut som hon gör.
Ulla Donner:
Den gudomliga komedin.
Schildts & Söderströms, 2023.
