I detta nummer av Ny Tid granskar vi arbetet och dess framtid ur olika synvinklar. Stora omvälvningar har redan inletts, både på den teknologiska och den politiska arenan, skriver Janne Wass.
Förskräckliga arbetsförhållanden, dåliga löner och solidaritet mellan arbetare. Det var några av de teman som behandlades då Ny Tids kulturklubb Klubb Tigern besökte Stockholm i mitten av november. Under rubriken -”Arbete & litteratur” diskuterade författarna Wanda Bendjelloul, Henrik Johansson och Annika Åman bland annat hur man som arbetstagare kan mikroprotestera mot dåliga arbetsförhållanden genom att låsa in sig på toaletten och låtsas bajsa eller genom att som kollektiv besluta att man inte stämplar ut under kafferasten, trots att arbetsgivaren kräver det.
Betydligt större protester än så pågår för tillfället inom fackrörelsen i Finland. Under hösten har strejkerna mot regeringens arbetsmarknadspolitik avlöst varandra, och sedan akademikerfacket Akava meddelat att det överväger att stöda strejkerna, finns nu en reell risk/möjlighet för generalstrejk.
Regeringen Orpo säger sig vara orolig för att folk är lata och inte arbetar tillräckligt hårt i Finland. Socialstöden är för höga och för lätta att få, säger regeringen, så folk ligger hellre hemma på soffan. Nu behövs det mer än någonsin fler händer i arbete, för att trygga tillgången på arbetskraft då befolkningen åldras och statsskulden måste betalas av, menar regeringen. Därför driver man nu igenom arbetslivsreformer som gör det mer lönsamt att ta emot arbete, och som ska minska på statens socialutgifter.
Hos facken ser man annorlunda på saken. I en intervju i detta nummer av Ny Tid säger FFC:s arbetsmarknadschef Rami Lindström att regeringen snarare försöker skapa ett system där folk måste tvångsarbeta för att det helt enkelt inte går att leva som arbetslös.
Ersätts vi av robotar?
Det är inte bara på den politiska arenan som det kokar i arbetslivet. Automatiseringens och den artificiella intelligensens inverkan på arbetet har redan länge diskuterats och förutspåtts. Länge var den officiella sanningen att den effektivering som uppnås genom större automatisering skulle leda till färre arbetsplatser. De amerikanska forskarna Carl Benedikt Frey och Michael A. Osborne utvecklade 2013 en koefficient för att räkna ut automatiseringens inverkan på arbetsmarknaden och kom fram till att mellan 2013 och 2030 skulle hela 47 procent av arbetskraften i USA hotas att ersättas av robotar. En liknande uträkning för Finlands del, gjord 2014 av Mika Pajarinen och Petri Rouvinen vid det ekonomiska forskningsinstitutet ETLA, förutspådde att siffran för Finlands del skulle vara 36 procent.
Forskningsresultaten ovan ska ändå inte tas som ett tecken på att vi kommer att ha färre arbetsplatser i framtiden. Enligt Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, är trenden snarare den att automatiseringen och digitaliseringen skapar nya arbetsuppgifter som kompenserar bortfallet av de arbetsuppgifter som ”automatiseras bort”. Enligt OECD hotas 27 procent av alla arbetsplatser inom OECD-området i sin nuvarande form på grund av automatisering och AI. Detta enligt rapporten OECD Employment Outlook, som i år fokuserar på frågor som rör artificiell intelligens på arbetsmarknaden.
Alla som arbetat med digitala system vet att de små osynliga elektroniska arbetsmyrorna behöver nån som vallar dem. AI och robotar behöver utvecklare, kodare, testare och inte minst folk som programmerar och upprätthåller dem, samt analyserar och tolkar data så den blir användbar.
För 50 år sen hade Ny Tid ett kontor med anställda som skötte pappersarbete, prenumerationer och distribution och vi anlitade sättare, typografer och folk med andra obsoleta arbetstitlar. Det är knappast färre som arbetar med tidningen i dag, trots att vi inte vet vad de heter. De finns runtom i världen på företag som Adobe, Apple, Meta, Microsoft, Google och Wordpress.
Den internationella arbetstagarorganisationen ILO varnar också för att många av de som blir av med sina jobb på grund av den digitala omställningen inte kommer att kunna ta sig in på den nya arbetsmarknaden. Vem anställer en 60-årig svetsare eller expedit som dataanalytiker eller webbsupport?
Nya jobb – men för vem?
Vilka jobb är det då som riskerar att försvinna? Henrik Lönnqvist och Minna Salorinne använde 2019 sig av det material som skapats av Frey, Osborne, Pajarinen och Rouvinen för att räkna ut vilka yrken i Helsingforsregionen som var i riskzonen för att ersättas av robotar. De yrken som verkar vara mest utsatta för digitaliseringens framfart är butiksexpediter, sekreterare, restaurang- och kaféarbetare, bokförare och bankpersonal.
Den globala konsultfirman McKinsey & Co har förutspått att de megatrender vi ser på arbetsmarknaden i dag kommer att leda till ett ökat behov av arbetskraft, snarare än ett minskat dito. Inte minst handlar detta om att världens befolkning både växer och blir äldre. Enligt McKinsey går det teoretiskt att digitalisera kring hälften av allt arbete som utförs i dag. Det betyder inte att jobben i sig skulle försvinna, utan att folk skulle börja arbeta mer med digitala verktyg än manuella.
Men om ekvationen skulle gå ut på noll, skulle naturligtvis inte heller företag vara så intresserade av att automatisera sina processer. Vi vet att sysselsättningen inom den traditionella industrin rasat med utvecklingen av nya teknologier. Även om det digitala skapar fler arbetstillfällen, betyder det inte att de uppstår på samma ställe som förr. Som sagt, utan våra arbetsmyror på firmorna i Silicon Valley eller någonstans i en serverhall i Indien, skulle vi inte få ut en tidning.
Lågavlönade i skottgluggen
Den internationella arbetstagarorganisationen ILO varnar också för att många av de som blir av med sina jobb på grund av den digitala omställningen inte kommer att kunna ta sig in på den nya arbetsmarknaden. Vem anställer en 60-årig svetsare eller expedit som dataanalytiker eller webbsupport?
Både ILO och OECD varnar för en segregation av arbetsmarknaden. I ena ändan finns ett kraftigt växande behov av arbetskraft inom teknologi och dataanalys. Det här är de högutbildade arbetstagare som Finlands regering hoppas locka till sig från utlandet, och som företagen konkurrerar om med höga löner och goda arbetsförmåner. I den andra ändan finns en krympande efterfrågan på manuellt arbete och servicearbete – ofta i branscher som redan som utgångspunkt är lågavlönade, eftersom de inte kräver högre utbildning eller specialkunnande. Det är arbetarna i dessa branscher som är i riskzonen för att ersättas av robotar och AI-system, och som kanske inte har vare sig råd eller kapacitet att vidareutbilda sig.
Lönerna sjunker
En annan trend som OECD pekar på är att lönerna har sjunkit, delvis som resultat av inflationen. Detta trots att sysselsättningen som helhet har ökat. Reallönerna har inom OECD-området sjunkit med 3,8 procent sedan i fjol – i Finland har reallönerna sjunkit med hela 7,8 procent, den femte största nedgången inom hela OECD. I klarspråk alltså: lönerna i Finland har på bara ett år krympt med nästan åtta procent.
Det är alltså i detta läge som regeringen Orpo kommer med sin prutt-hurtiga slogan om att ”arbete ska löna sig”, och med den förevändningen driver igenom nedskärningar i bostadsstöd, utkomststöd och sjukdagpenning. Artiklar i medierna vittnar om hur allt fler har svårt att klara sig på den lön de förtjänar – antingen för att den i utgångspunkten är för låg, eller för att de endast får deltids- eller gigjobb. Regeringen vill ta bort möjligheten att tjäna 300 euro i månaden utan att bli av med utkomststödet – precis som om det skulle finnas horder av dagdrivare som tycker att 800 euro i månaden är en furstlig inkomst att leva på, och därför inte söker jobb.
Indrivningsfirman Intrum varnar i skrivande stund i sin översikt av europeiska medborgares konsumtionsvaror att 75 procent av finländarna lever från hand till mun, och inte klarar av att sätta några pengar i spar. När indrivningsfirmorna börjar oroa sig för folks möjlighet att betala räkningar, är det måhända skäl att ta sig en funderare.
Mer kollektivitet – inte mindre
OECD varnar för att ojämlikheten på arbetsmarknaden riskerar att öka, om det inte tas politiska beslut för att åtgärda problemen: ”Lönernas köpkraft har stagnerat för många arbetstagare och vi ser en minskning i stabiliteten på arbetsmarknaden. Dessutom har antalet ovanliga anställningar ökat i flera länder. Även om vissa företag och arbetare kan dra nytta av den flexibilitet som erbjuds av olika typer av anställningsformer, krävs viktiga politiska beslut för att garantera goda arbetsvillkor för arbetare med otraditionella anställningsvillkor”, heter det i sammandraget av OECD-rapporten.
Också ILO lyfter fram utmaningarna med en allt ojämlikare arbetsmarknad. Organisationens kommission för framtidens arbete, med Stefan Löfven som ordförande, efterlyser en agenda som sätter människan i centrum. Kommissionen efterlyser politiska beslut som garanterar att alla arbetare ges möjlighet att vidareutbilda sig och bygga på sin kunskap genom hela karriären. För att se till att arbetare har mänskliga arbetsvillkor vill ILO se en förstärkning av de kollektiva avtalsförhandlingarna, för att de ger arbetstagarna verklig makt att påverka sina egna förhållanden – alltså motsatsen till den politik som drivs i dag.
