Att bearbeta en uppsägning tar tid. Porten slår plötsligt igen. Du kommer varken ut eller in.
En vanlig morgon, våren 2017. Jag satt i bilen på väg till jobbet. Telefonen ringer. Rusningstrafik. Kan inte svara men snappade upp HR-chefen på skärmen. Samarbetsförhandlingarna hade precis tagit slut. Det kan bara betyda en sak. Jag är uppsagd. Körde paralyserad vidare mot Yle i Böle, arbetsplatsen som jag lojalt och hängivet jobbat för i snart 40 år.
Jag hade precis fyllt 60 år. Varför hade tanken att jag skulle drabbas inte slagit mig? För att jag alltid har varit möjlig och samarbetsvillig. Anpassat mig till nya uppgifter utan att knorra.
Hade precis avslutat en 1-årig kurs om framtidens journalistik. Om hur journalistikens roll förändras i grunden, hur datajournalistik och sociala medier tar mer plats. Att jag hade förmånen att delta i kursen såg jag som en tydlig signal om en meningsfull framtid i ett föränderligt journalistiskt landskap. Jag trodde verkligen inte att jag var i farozonen.
Persona non grata
Men det var jag. Jag skulle infinna mig i ett rum kl 14.00 samma eftermiddag. Med eller utan förtroendemän. I rummet möttes jag av direktören för Svenska Yle och HR-chefen. Själv befann jag mig i någon form av chock. Förstod allt och förstod absolut ingenting. Det enda jag minns av det korta samtalet var att jag inte skall ta det personligt. ”Det handlar inte om dig”. Orsakerna är ekonomiska och produktionsmässiga. Vem handlar det om? Vad handlar det om? Jag fick knappt ett ord ur munnen, skrev på ett papper. Gick ut tillsammans med förtroendemännen, som inte heller sade något. När vi stängt dörren började jag gråta. Allting var overkligt. En mardröm.
Och var fanns förtroendet? En märklig värld! Varför hade ingen sagt ett ord? Varför hade jag inte fått en enda fråga? Fanns det verkligen inga alternativ? Varför kallas det överhuvudtaget samarbetsförhandlingar? Såg inte samarbetet, ingen kommunikation alls. I ett företag som jobbar med kommunikation mellan människor?
Nästa dag tyckte mina kolleger att jag absolut skulle delta i fackets möte. På mötet sträckte jag upp handen och sade att jag är en av de sju uppsagda. Det blev alldeles tyst. Ingen kommentar. Borde jag faktiskt låtsas som om ingenting? Det obehagliga är att man i samma ögonblick man sägs upp förvandlas till en persona non grata. Som bolagets psykolog sade, du är just nu en person som kopplas ihop med tråkigheter, ”ikäviin asioihin liittyvä henkilö”. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig vara i den rollen. Alla omkring mig blir små och rädda, de tittar förbi, de kniper ihop munnen, de blir fruktansvärt fega.
Vissa människor går till andra sidan gatan när de möter en bekant som har förlorat en närstående eller har drabbats av cancer. När du blir uppsagd sker något liknande. Du känner lukten av rädsla. Rädslan av att vara följande som drabbas. Kan hon bli uppsagd så kan väl också jag, resonerar man. Bäst att hålla sig undan.
Vissa människor går till andra sidan gatan när de möter en bekant som har förlorat en närstående eller har drabbats av cancer. När du blir uppsagd sker något liknande. Du känner lukten av rädsla. Rädslan av att vara följande som drabbas. Kan hon bli uppsagd så kan väl också jag, resonerar man. Bäst att hålla sig undan.
Hur är det möjligt?
Efter uppsägning, sjukledighet och semester, hade jag ännu 4 månader jobb. Jag väntade på min närmaste chef för att diskutera. Hon var på semester. Efter en vecka får jag syn på henne i trappan. Skall just lyfta min hand för att säga hej och föreslå en träff. Hon låtsas inte se mig. Hon hade inte sagt ett ord efter att jag blivit uppsagd. Hur är det möjligt?
Jag sade tidigare att jag inte hade några föraningar. Men vid närmare eftertanke, någon vecka före uppsägningen råkade jag möta direktören för Svenska Yle och HR-chefen i en korridor. Vi hälsade. Jag noterade sättet på hur de kastade en blick på varandra. Då gick tanken genom mitt huvud. Kan det gälla mig? De såg så oerhört obekväma ut.
”Oj, jag trodde den kom i flera exemplar, den var så lång”, sade HR-chefen när hon printade ut min CV för vår diskussion efter uppsägningen. Jag har bred erfarenhet i många roller. Enskilda program och stora helheter med ekonomiskt ansvar. Ungdomsprogram, nyheter för unga, utbildningsprogram, marknadsföring, dokumentärer, reportage, kulturprogram, nordiska och europeiska samarbeten, inköp, arkiv. Kunde man inte dra nytta av den kunskapen?
Att ett bolag slänger ut gamla trotjänare några år före pensionen är ett utmärkt sätt att försämra bolagets rykte. Istället för att ha en mentor som talar om sin arbetsplats i positiva ordalag sprids ett giftigt och negativt eftermäle. Vilket bolag har råd med det?
Mellan två stängda portar
Efter uppsägningen hade jag ett halvårs lön och jag valde att stanna kvar, samla ihop mig, gå hos husets psykolog, avsluta det jag hade på hälft och lära mig göra radiodokumentärer. Jag bet ihop och kämpade.
Det är tufft att förlora ett jobb man lagt sin själ i. Jag har älskat att jobba med ljud och bild. Att göra program är det roligaste man kan göra, jag ångrar inte en sekund.
Det var min sista höst på Yle. Filade på min radiodokumentär en sen kväll. Gick ner till bilen i garaget, medan jag körde mot utgången slog det mig att porten kanske stänger redan klockan 18, inte klockan 22 som den brukade. Förundrades att inte bommen var nedfälld och åkte därför hela vägen upp i hopp om att den ändå var öppen. Jo, puh, jag kommer ut.
Porten slår igen bakom mig och i nästa sekund inser jag att följande port är stängd. Hjälp! Där sitter jag i bilen, i mörkret, mitt emellan två stängda portar. Porten bakom mig är stängd, porten framför mig är stängd. Precis så var det för mig just då. Uppsagd, dörren är stängd bakom mig. Men den är också stängd framför mig. Det är inte helt lätt att komma vidare. Så sant. Till slut fick jag tag på en vaktmästare. I 20 minuter hade jag tid att fundera på min prekära, absurda situation.
När jag satt inklämd mellan de två fastslagna portarna i mörkret visste jag inte hur verklig bilden var. Men nu vet jag det. Det har tagit tid att komma vidare. Jag tycker ändå att det är viktigt att berätta om åldersdiskriminering och klumpigt skötta fall. Jag vet ju att min historia är en av många.
