En målares liv och död

av Alexander Öhman

Årets Nobelpristagare i litteratur, Jon Fosse, avslutar sitt storverk om de båda målarna Asle och Asle i del ­VI–VII av Septologin. 

 

När jag nu, för tredje gången, står i begrepp att skriva om Jon Fosses storverk Septologin är det med känslan av att stå inför en paradox. Å ena sidan utmärks ju den stora konsten av sin outtömlighet, att det alltid finns något mer att säga. Å andra sidan står verket redan i sitt eget förklarande ljus, liksom självlysande i sin sanning och gör varje tolkning överflödig. Det pekar mot något bortom orden, något som inte låter sig fångas av språket och därmed inte heller av kritikens språk. Med vetskapen om att jag med nödvändighet kommer att misslyckas gör jag ändå ett försök.   

 

Livströtthet och leda

Strax efter tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur publicerades så den svenska översättningen av det tredje och avslutande bandet i Septologin: Ett nytt namn, som föregicks av Det andra namnet och Jag är en annan (se Ny Tid 1/2022 respektive 3/2023). Boken inleds på samma sätt som tidigare. Asle står vid sitt staffli och lägger en sista hand vid sin målning. Men fastän allt verkar bekant är det något som inte stämmer. Som om en diffus sorg lagt sig som ett tunt flor över Asles tillvaro och som färgar världen svart. Mycket i romanen sker för en sista gång. Livströttheten och ledan breder ut sig i Asles kropp, ja, kanske till och med dödslängtan, och det framstår tydligt hur dödsmärkt han varit genom hela berättelsen, hur han levt sitt liv med ena foten i graven, snart förenad med sin bortgångna hustru Ales.

För att ge läsaren en bild av Asles själsliga belägenhet vid bokens början:

… jag vill låta allting vara tomt, ja tomt och tyst, ja tyst, ja tyst och mörkt, för allt jag nu längtar efter är stillhet, ja att det ska vara alldeles stilla, att en stillhet ska falla som snö ner över mig och täcka över mig, ja att en stillhet ska falla ner över allt som finns, och även över mig, ja över mig, ja måtte en stillhet snöa ner över mig och täcka över mig, göra mig osynlig …  

Asle ser redan skymten av slutet. Det är dags att lägga penslarna på hyllan.   

… jag vill låta allting vara tomt, ja tomt och tyst, ja tyst, ja tyst och mörkt, för allt jag nu längtar efter är stillhet, ja att det ska vara alldeles stilla, att en stillhet ska falla som snö ner över mig och täcka över mig, ja att en stillhet ska falla ner över allt som finns, och även över mig, ja över mig, ja måtte en stillhet snöa ner över mig och täcka över mig, göra mig osynlig …  

Korset och dubbelgångarna

Tavlan, som föreställer ett Andreaskors med ett brunt streck och ett lila, utgör ett fönster mot flera av romansvitens stora teman. I tavlan förenas måleri och teologi: det osynliga ljus som Asle tidigare försökt måla fram är för honom Guds sätt att visa sig i världen genom konsten och skönheten. Och det är inte bara Gud som kommer på besök, även människor dyker upp från de dödas värld, inte minst Ales som ibland hälsar på hos Asle. Även om Andreaskorset är en bild av bokens övergripande dödstematik, symboliserar korset framförallt det eviga livet och uppståndelsen i kärlek.

Tavlans två linjer representerar också romanens dubbelgångarmotiv. Asle dubbleras av en annan man som också heter Asle. Som också är målare. Asle och Asle lever parallella liv som ibland nuddar vid varandra. Ett av verkets många egendomligheter är att läsaren lämnas i ovisshet om huruvida hon ska tolka dem som två olika figurer eller som en och samma. Här uppstår en tredje tolkningsmöjlighet: två vägar inom samma existens. Tillsammans bildar de båda vägarna en storslagen berättelse om de val vi gör, deras konsekvenser och om de liv vi kunde ha levat. Om, bara om.    

 

Att leva och att överleva

En avgörande skillnad mellan målarna är deras förhållande till spriten. Medan den ene, Asle, så småningom överger flaskan och bearbetar sin hustrus död genom att måla och be till Gud, går den andre, hans namne, allt längre in i sitt missbruk. Han har två havererade äktenskap bakom sig och tre barn som inte längre besöker honom. Han avlider på sjukhuset dagen innan jul, i sviterna efter ett alkoholutlöst delirium tremens-anfall. Att den nyktre Asle inte går samma öde till mötes som sin namne kan tillskrivas det blotta faktum att han övergett flaskan och fortsatt att måla. Måleriet och tron har hjälpt honom att överleva men inte med att leva. Han förblir en orolig själ. Gud och konsten utgör inget skydd mot ångest.

Asles sista resa går över fjorden tillsammans med grannen Åsleik. De ska fira jul med Åsleiks syster Guru på andra sidan. Han slumrar in för gott i hennes säng, mumlande en bön som avbryts innan det sista ordet uttalas. Och då ser vi att hela boken varit ett enda långt utdraget dödsögonblick. Fosse visar tydligt hur döden alltid vilar i livet, hur livet alltid vilar i döden. Hans människor lever vända mot sitt eget försvinnande, de är alla på väg hem till det osynliga ljus de en gång kom ifrån, sida för sida, ord för ord.

 

Det outsägbara hos Fosse

Svenska Akademiens prismotivering ”för hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara” har avfärdats som något av en klyscha. Det stämmer också. Men bara för den som är obekant med Fosses verk. För att konkretisera vad ”det osägbara” betyder just i detta sammanhang: Både i hans prosa och dramatik finns, enligt Fosse, ett tyst språk bakom det skrivna och det uttalade, och det tysta språket talar i tystnaden. Både prosan och dramatiken handlar om människor som söker kontakt, om svårigheten men nödvändigheten att träda i förbindelse med en annan. Pjäsernas pauser och tystnader, som utgör Fosses främsta kännetecken, förvandlas till ett repetitivt flöde i prosan. Men tilltalet är alltid det samma. Hans texter pekar mot något gåtfullt som föregår språkets materialitet och som sammanfaller med den ena människans öppenhet inför den andre, det vill säga ett etiskt språk. Det är i denna förspråkliga eller icke-språkliga  rymd, i ett ögonblick av ren kontakt, som Fosses litterära tilltal äger rum. Jon Fosse är en mästare på att fånga det ögonblick som föregår orden, ögonkontakten innan en hälsningsfras, ett sägande utan att något blir sagt. Det finns ett tystnadens språk utan grammatik – det enda ”det osägbara” ”säger” är en önskan om öppen och sannfärdig kommunikation.  

De viktigaste orden betecknar det som inte kan sägas, om vi så kallar det Gud eller kärlek. Men de är alltid riktade någonstans. Mot det som får dem att lysa. 

 

Jon Fosse:
Septologin VI-VII: Ett nytt namn.
Översättning av Lars Andersson.
Albert Bonniers förlag, 2023.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.