Om Snorkfröken drömmer om en ”plage med surfing” – ska man då ändra i pratbubblan till en ”strand med bad”?
Faktum är att det här och annat sker när bland annat HBL återpublicerar de klassiska muminserierna från 1950-talet, men nu med av seriesyndikatet bearbetade repliker.
Kanske i all välmening har någon ansett sig behöva göra texten begriplig. Att Tove Jansson råkar vara en av det svenska språkets främsta stilister tycks inte oroa någon. Men resultatet är att det fantasifulla och roliga ofta ersätts av det platta och likriktade. Ordet ”plage” säger trots allt mycket mera om Snorkfröken än ordet ”strand”.
Ibland rör ett välplacerat ord upp en liten storm när det droppas i rätt vattenglas. I somras levde ordet ”rasism” på allas läppar och regeringen tillsatte till och med en utredning. Nu i höst dök ordet ”kvalitet”, upp, närmare bestämt litterär sådan. Ulrika Nielsen och Fredrik Hertzberg publicerade essäer, och det finlandssvenska kulturlivet (nåja, HBL) utredde problemet i brokiga debattinlägg. Lite som i ett Rohrschachtest där folk får associera på de mest vildsinta sätt kring en bläckplump.
Många av de förslag som slängdes fram handlade om vad litterär kvalitet gör med läsaren; den förändrar din perception, utvidgar dina sinnen, gör dig fri – man fick känslan att vi nog egentligen kunde ersätta bra litteratur med bra droger.
I vår postmoderna verklighet berömmer sig många litteraturproffs av att förstå sig också på genrelitteratur och läsa dussindeckare ”som avkoppling”. Det finns med andra ord läckage mellan kretsloppen. Men bara åt det ena hållet.
Men: var frågan rätt ställd?
Många försökte beskriva ”kvalitet” som nåt i verket som gör nåt fint med läsaren. Och varför inte. Men vad gör du när A tycker om ett verk och B avskyr det? Föreställningen om de eviga värdena får sig en törn.
Eftersom ingen vågade ge verkliga exempel på bra eller dålig litteratur blev frågan hängande i luften. Ungefär som regeringens rasism-utredning.
Sen blev det plötsligt ändå debatt på riktigt. Yles kulturchef Linda Grönqvist talade för ”vanliga läsare” i en text på nätet: ”Är det eliten eller publiken som får bestämma vad som är bra litteratur?” (16.11). HBL:s litteraturredaktör Ylva Perera såg detta som ett nedvärderande av sakkunnigkritiken och illustrerade med exemplet att hon ”i Naturväktarna hellre hör naturexperter än folk som gärna går på friluftsvandring”.
Till det kunde man lägga liknelser som att de flesta hellre blir opererade av en riktig kirurg, snarare än av en skön typ med kökskniv som har googlat ”mjälte”.
Man kan förstås fråga sig var man hittar ”den vanliga läsaren”, eftersom redan det att någon läser gör personen i fråga ovanlig.
Men samtidigt haltar argumentet för proffsläsarna på en punkt: ifall skönlitteraturen är ”bruksanvisningen till livet”, som det ibland sägs, skulle det vara något inbilskt att som litteraturvetare påstå sig vara ”expert på livet”.
Det tvingas vi alla vara. Mer eller mindre.
Just för att litteratur och konst går till det personliga på ett annat sätt än att kolla på svampar eller idka kirurgi, blir en dom över kommersiell skräplitteratur också en dom över alla dem som gillar den. Läser du det där måste du vara blåst. Lurad. Enkel.
Jag blir ofta överraskad av hur användbar Robert Escarpits modell med de två litterära ”kretsloppen” är: det ”bildade” och det ”populära”.
Escarpit skrev i en fransk kontext på 1950-talet, men skillnaden mellan de två kretsloppen (man kunde också säga ”ekosystemen”) ser vi i praktiken i exempelvis inläggen om litterär kvalitet, och å andra sidan försvaren för den ”vanliga läsaren”. Vidare har vi populisters angrepp på exempelvis statsstöd till ”olönsam” kultur: ”Varför ska författare som ingen köper leva gott på stipendier?”
Den ömhudade demokraten störs förstås av termen ”bildad” – ett ord som fick dålig klang när överklassen på 1800-talet använde det om sig själva, utan krav att verkligen vara bildade. Men visst, bildning var till en början deras grej.
Man kan pröva med termer som ”seriös”, ”avancerad”, ”vuxen” etcetera, eller skälla på ”finlitteraturen”. Roten för ordet ”vulgär” är latinets ”allmän”.
Hur som helst: det finns en skillnad och den är överraskande skarp, trots att man också talar om ”midcult” – populär men hyggligt seriös litteratur. Escarpit själv har termen ”blockadbrytare”.
Mera känd än Escarpit är idag Pierre Bourdieu, som tydligare framhäver de strider, kamper mellan grupperingar som pågår inom ”fältet”. Frågan om litterär kvalitet handlar alltså om vilket gäng man tillhör. Eller vill tillhöra.
Här hör jag romantikern protestera med darr på rösten: detta är total relativism, ”inte är kvalitet bara en social konstruktion?” Till vilket jag vill svara: vad menar du med ”bara”?
En triangel: 1) valda egenskaper i verket, 2) som resonerar med läsaren, 3) som stämmer av sin reaktion med sitt gäng, i de samtal som förs inom referensgruppen. Och märk väl att det som för ett gäng är högsta kvalitet kan för ett annat gäng vara anemiska manér.
Det är med kvalitet som med litterär kanon: du kan ha dina åsikter – men utan en krets att resonera, kolla upp med är det ingen kanon. Bara en privat topplista.
Att i ett sömnigt fält som vårt plötsligt börja tala om litterär kvalitet skulle alltså kunna beskrivas som ett försök att höja värdet på det bildade kretsloppets aktier (i klartext: vad man har läst).
Motreaktionen från det populära kretsloppet är att tala om demokrati, den breda publiken etcetera. Men så mycket mera går ju inte att säga där, för börjar man komma med förnuftsargument är man redan en del av det bildade kretsloppet som utmärks av att där förekommer kritik och resonemang.
Också inom det populära kretsloppet förekommer tyckande, men då i bloggform och med hänvisning till ”magkänslan”.
I vår postmoderna verklighet berömmer sig många litteraturproffs av att förstå sig också på genrelitteratur och läsa dussindeckare ”som avkoppling”. Det finns med andra ord läckage mellan kretsloppen. Men bara åt det ena hållet.
Erkänn i alla fall att Tove Jansson är kvalitet som inte behöver ”redigeras”, och å andra sidan att – som HBL:s tidigare kulturchef Erik Wahlström konstaterade – ”den som vill ha skräp kommer aldrig att nöja sig med kvalitet”.
