Vi har den litteratur vi förtjänar, skriver Janne Wass, som efterlyser ett breddande av debatten utanför kulturfältets ekokammare.
Det är ett pris som helt enkelt ska vara kompromisslöst kvalitetsmedvetet. Det är allt mer sällsynt i en värld som hela tiden orienteras mot det säljbara, det lättsmälta, det utåtvända. Mot författarna som bemästrar sociala medier eller intervjustolen på en litteraturscen, och som dessutom gärna har ett penningstarkt förlag i ryggen.
Men ”De Aderton” har, trots alla de problematiska sidorna, som uppgift att se bortom allt detta.
Så skriver det norska rundradiobolaget NRK:s kulturredaktör Inger Merete Hobbelstad i en krönika på nrk.no den 11 december om Nobelpriset i litteratur. Texten handlar naturligtvis om Svenska Akademien, som skakades i grundvalarna för fem år sedan, då flertalet av ”de aderton”, alltså de ständiga medlemmarna, stod i blåsväder på grund av avslöjanden i samband med metoo–upproret. Men krönikan utmynnar i den diskussion om litterär kvalitet som förts både i Sverige och Finland, inte minst i Svenskfinland, under den gångna hösten och vintern.
Hobbelstad verkar liksom många av de finlandssvenska debattörerna som deltagit i höstens diskussion oroa sig för att ”kvalitetslitteraturen” tappar mark på bekostnad av ”kommersiellt gångbar” litteratur. Jag använder citattecken här, eftersom de här begreppen är problematiska, då det inte finns någon entydig definition av det ena eller det andra.
Kriterier – för vem?
I december gästade jag poeten Rosanna Fellmans podcast De där jävla böckerna, tillsammans med författaren Eva Frantz, litteraturforskaren Fredrik Hertzberg och litteraturredaktören Ylva Perera. Ämnet var just ”litterär kvalitet”. Samtalet var långt, intressant och uppbyggligt, och lyckades angripa temat från flera olika synvinklar. En aspekt som lyftes fram, och som jag gärna spinner vidare på, är vad den här diskussionen egentligen handlar om. För jag har en känsla av att den egentligen inte handlar om ”litterär kvalitet”, utan om nånting annat.
I podden provocerade jag lite genom att fråga för vem det är som vi försöker vaska fram kriterier för litterär kvalitet, och vad vi ska göra med de kriterierna då vi har slagit fast dem. Ska vi ge dem till författarna, så de ska lära sig skriva kvalitetslitteratur, eller till förlagen, så de vet vilken typ av litteratur som de ska ge ut, eller till läsarna, så de ska veta vilken typ av litteratur de ska läsa?
Perera kontrade med att diskussionen inte handlar om att ta fram kriterier för litterär kvalitet, men jag vill ändå hävda att det är det den har handlat om – åtminstone på ytan. I sitt beställningsverk för förlaget -Ellips (se artikeln på sidan 16), ger Hertzberg en snarast filosofisk översikt av hur litterär kvalitet har definierats och kan definieras. Ulrika Nielsen, i det andra omtalade Ellips-häftet, ger för sin del vissa klart avgränsade kriterier, inte bara för vad som är kvalitetslitteratur och vad som inte är det, utan till och med för vad som är ”litteratur” och ”icke-litteratur” (bland annat ”dussindeckare” är inte litteratur). Vad är detta, om inte försök att slå fast kriterier för vad som är litterär kvalitet?
Det kan visserligen vara intressant att på ett filosofiskt plan ponera vad det är som gör att viss litteratur uppfattas som bra och annan som dålig – eller med Nielsens ord: som litteratur eller icke-litteratur. Tonen i debatten har ändå inte varit sävligt filosofisk, utan snarare offensiv: det känns som om ”litteraturens” försvarare går till storms, om inte mot ”icke-litteraturen”, så åtminstone mot de krafter i samhället som upplevs ge ”icke-litteraturen” företräde framom ”litteraturen”.
Kommersialismens tidevarv
Det är naturligtvis, som Hertzberg påpekar i sin essä, omöjligt att ge några definitiva svar på vad som är bra eller dålig litteratur – i sista hand är det ju bara den enskilda läsaren som har fullmakt att fälla det avgörandet (se Trygve Söderling på sidan 24). Det kan visserligen vara intressant att på ett filosofiskt plan ponera vad det är som gör att viss litteratur uppfattas som bra och annan som dålig – eller med Nielsens ord: som litteratur eller icke-litteratur. Tonen i debatten har ändå inte varit sävligt filosofisk, utan snarare offensiv: det känns som om ”litteraturens” försvarare går till storms, om inte mot ”icke-litteraturen”, så åtminstone mot de krafter i samhället som upplevs ge ”icke-litteraturen” företräde framom ”litteraturen”.
”Det är viktigt att föra diskussionen för att påminna om att det finns andra kriterier för att bedöma litterär kvalitet än de rent kommersiella”, sa Perera ungefär i podden.
Just kommersialismen verkar vara den springande punkten, såväl Inger- Merete Hobbelstad som Nielsen och Perera går till storms mot vad de verkar anse som en utveckling där den ”mallade”, kommersiellt framgångsrika litteraturen äter upp levnadsutrymmet för mer risktagande, experimentell och ”smal” litteratur, eller helt enkelt för litteratur som inte passar in i de genrer som för tillfället är populära: storytelling, deckare, fantasy, etc. Se Rakel Similäs intervju på sidan 12.
Varför nu?
Det är väl knappast ändå någon som på riktigt behöver påminnas om att bästsäljande litteratur inte per definition är av hög litterär kvalitet, eller att dåligt säljande litteratur inte per definition är av låg litterär kvalitet – det torde vara en självklarhet för de flesta. Frågan är väl snarare vad folk gör med den här insikten. Här känns det som om diskussionen börjat stampa på stället – förhoppningsvis ger detta temanummer den en knuff framåt.
Den omedelbara avsikten med denna litteratur är att den skall inbringa förläggaren pengar, den medelbara är att fördumma och standardisera folket, inrikta det i en bestämd, reaktionär, riktning och framför allt förslöa det. Den förstnämnda avsikten har lyckats över all förväntan, och den senare skrämmande väl. För att försvara den fruktansvärda massan av underhållningslitteratur brukar kapitalismens riddare använda satsen: ”Den behövs, ty alla människor hava behov av underhållning”.
Det ovanstående är inte ett citat ur Ulrika Nielsens Ellips-häfte, även om det nästan kunde vara en parafrasering av hennes slutkläm, utan ett debattinlägg av kulturredaktören Margaretha Lindberg (senare Romberg) i Ny Tid 23.4.1949. Lindberg avser här alltså underhållningslitteraturen, eller det som Nielsen skulle kalla för icke-litteratur.
Diskussionen om litterär kvalitet och kommersiellt framgångsrik litteratur är alltså inte ny, och det känns som om den harvar på i samma fåror som den gjorde för 75 år sedan. Med detta inte sagt att den inte skulle vara nyttig, eller viktig. Men varför har den fått en sådan fart just nu, efter en period då det verkat som om underhållningslitteraturen och ”kvalitetslitteraturen” lärt sig att i allt högre grad leva sida vid sida?
Om jag får komma med en högst personlig teori, tror jag att orsaken till att debatten hettat till igen står att finna i en upplevelse av att inte bara ”kvalitetslitteraturen”, utan också dess författare, i allt högre grad trängs undan och omöjliggörs av ett samhälle där konkurrensen om levnadsutrymmet hårdnar, och där all verksamhet som inte är mätbart ekonomiskt vinstbringande misstänkliggörs.
Existentiell fruktan
Synbarligen är det många separata faktorer som påverkar situationen. Dels har vi problemet med den nordiska strömningsmodellen för ljudböcker: både författarnas och förlagens inkomster rasar då plattformar som Bookbeat och Storytel slumpar bort böckerna för några cent stycket. Lägg till detta regeringens planer på att höja bokmomsen till 14 procent – vilket skulle ge den bisarra situationen att staten får mer pengar per såld bok än vad författarna får.
Ljudbokstjänsterna favoriserar naturligtvis populära böcker: det kostar att läsa in böckerna, och olönsamma verk ratas. Om staten tar en allt större del av försäljningsvinsten, börjar förlagen naturligtvis också överväga i vilken mån de publicerar och marknadsför böcker vars inkomster inte ens förväntas täcka produktionskostnaderna. Centret för konstfrämjande Taike meddelade i december att dess utdelning nästa år minskar med fem procent, vilket kommer att minska på antalet beviljade stipendier.
Jag befarar att diskussionen om litterär kvalitet bottnar i en existentiell fruktan för den fria konsten och kulturen – den som inte skrivs med försäljning i åtanke, den som vägrar rätta sig efter konventioner, trender, genrer eller ens god smak. Den som krossar konventioner, inte i uppmärksamhetssyfte, utan för att konsten kräver det, den som belackas av kritiker som för tillgjord, för manerisk, för svår och för ogenomtränglig, men som når ut till en handfull själsfränder, som i den finner en ny gnista. Den konst som i sin egen omöjlighet välter hela vår uppfattning av kulturen, människan och samhället över ända. Den typen av litteratur kan inte skrivas utgående från projektbeskrivningar, försäljningskalkyler och reklamsloganer.
Från marginal till mainstream
Både i intervjun i denna tidning och i sin Ellips-essä lyfter Nielsen fram litteraturens demokratibyggande funktion – litteraturen som motkraft i samhället. Både hon och Joel Halldorf lägger fram resonemang om litteraturen som folkbildare, precis som Margaretha Lindberg år 1949. Det finns en uppenbar vilja att lyfta ut det som idag ofta ses som marginallitteratur ur marginalen och in i mainstream.
Så har inte alltid tongångarna gått. Tvärtom har det funnits gott om litteraturexperter och författare som nästan koketterat med att den litteratur de föredrar endast läses och förstås av en liten elit. Även i detta nummer för Erik Hallstensson ett resonemang kring att högkulturell litteratur endast kan förstås av en högkulturell läsare – mugglare göre sig alltså icke besvär. Jag drar mig till minnes en frustrerande diskussion jag fört med ett antal redaktörer för nordiska kulturtidskrifter angående behovet av att bredda läsarkretsen och hitta nya prenumeranter – en fråga som för många svenska och norska redaktörer tett sig som en icke-fråga. Ofta har de varit nöjda med att servera en liten – ja, elit. Varför? Jo, för att kulturtidskriftsstödet i Sverige och Norge är nästan tre gånger högre än i Finland, så de har råd att inte ha prenumeranter.
På samma sätt kan man kanske säga att författare av marginallitteratur fram tills nu också i Finland haft råd att inte ha läsare (det är naturligtvis relativt i vilken mån finlandssvenska författare har ”råd” med nånting alls). Vilket naturligtvis är helt som det ska – samhället ska stöda också det smala, det udda, det för många till synes obegripliga. Detta hör till grundstenarna i ett upplyst samhälle. Om inte marginallitteratur finns, hittar ju definitivt inga läsare den.
Litteratur och arbetsavtal
I dagens kulturklimat är det här ändå inte längre självklart. Kombinationen av en bildningsfientlig populism och en marknadsfrälst nyliberalism håller på att radera alla förutsättningar för det som inte tilltalar en bred majoritet eller går att omsätta i ekonomisk vinst. Detta känner naturligtvis även konstnärer och övriga kulturarbetare av, vilket antagligen är orsaken till att diskussionen om den icke-kommersiella litteraturens vara eller icke vara nu exploderat på båda sidor av Östersjön. Det handlar i slutändan om konstnärers möjlighet att alls göra konst som inte kan värderas i eurotecken. Utan författare av kvalitetslitteratur har vi naturligtvis ingen kvalitetslitteratur alls.
Det som diskussionen alltså i slutändan handlar om – eller borde handla om – är inte huruvida deckare är sämre än poesi, utan om vilket sorts samhälle vi vill ha. Det handlar om politik, skatter, arbetsavtal, resursfördelning. Det var Eva Frantz som i Fellmans podd först tog ordet ”solidaritet” i munnen. Frantz avsåg solidaritet mellan författare, men faktum är det att för att vi i framtiden ska ha också litteratur som ger folk de livsavgörande upplevelserna som Nielsen talar om, krävs en bredare solidaritet än så, eftersom ett samhälle har den kultur den förtjänar.
Det diskussionen alltså – också – borde handla om är till exempel de pågående fackliga strejkerna, nedskärningarna i socialskyddet, nedmonteringen av välfärdssamhället. Förhoppningsvis når diskussionen om litterär kvalitet också bortom ”kulturelitens” ekokammare, och fortplantar sig i politisk och samhällelig aktivism för ett annorlunda samhälle än det vi verkar vara på väg mot.
