I ett café i Vasa faller jag ner i ett hål av nostalgi när jag hör orden ”sess ner ijenand.” Bordet bredvid består av ett gäng äldre män som talar Malax- och Jakobstadsdialekt. Jag slungas rakt ner i alla gånger man satt sig ner tillsammans med andra som talar samma dialekt som en själv.
När jag var nyinflyttad i Åbo fick jag nästan dagligen kommentarer om att jag hade bred dialekt. Jag hade under äldre tonåren umgåtts med personer från arbetarklassen i Jakobstad, Pedersöre och Nedervetil, vilket hade färgat av sig på min dialekt. Trots att jag är från Jakobstad, som man ofta poängterar att är en stad, liknade mitt sätt att tala mera någon som kom från en by med 300 personer. Rätt snabbt märkte jag att det inte gick att tala min dialekt med mina nyfunna Åbokompisar. De visste inte vad ”lejd” innebar när jag stod med dem trött och krapulant i matkön inför nästa inlämningsuppgift. Vilket ledde till att jag småningom undermedvetet neutraliserade mitt språk. Plötsligt en dag började vännerna i barndomsstaden jävlas med mig över att jag inte längre lät som dem. Jag var mitt i allt ”högfäälo” med det språk som jag nu lärt mig behärska.
Att försöka tala Jakobstadsdialekt med Helsingforsare går inte eftersom man blir gullifierad, härmad och jämförd med alla andra kulturarbetare från Jakobstad i så fall.
Min 90-åriga mormor har kommenterat att jag låter som om jag jobbar på Yle Vega nuförtiden. Hon har en poäng, jag drar ut mina vokaler och betonar vissa stavelser på ett helt annat sätt efter att jag flyttade till Helsingfors. Att försöka tala Jakobstadsdialekt med Helsingforsare går inte eftersom man blir gullifierad, härmad och jämförd med alla andra kulturarbetare från Jakobstad i så fall. Enda gången min charad faller är när jag druckit, då kommer det första språket jag lärde mig fram ur sin undanskuffade håla.
Code switching är det som jag nyss beskrivit, att man ändrar sitt sätt att tala beroende på miljö. Det är helt naturligt att göra så och för det mesta märker man inte det förrän någon poängterar ens nya sätt att tala. Att byta språk enligt miljö är en sorts överlevnadsstrategi för att passa in i olika grupper. När jag träffar min mormor talar jag Larsmodialekt med ord som inte mer än kanske 1500 personer längre använder. När jag uppträder i Norge slänger jag in alla danska och norska ord jag kan. När jag står på mingelfester i Helsingfors drar jag ut vokalerna. När jag talar med folk under 25 blandar jag in engelska och finska så att meningarna inte längre ens kan kallas svenska. Att göra så här handlar om att kunna byta grupp och bli välkomnad. Det kräver också att man inte visar de delar av sin identitet som är kopplade till de andra dialekter man har.
Alla vill vi passa in om vi inte passar in med vårt ursprungliga språk. Därför har det varit ett stort emotionellt arbete att ta tillbaka min barndomsdialekt. Eftersom jag förknippar min barndomsdialekt med att bli hånad och slagen som barn, har arbetet med att tala den dialekten igen varit mångfacetterat. Jag längtar inte hem men jag saknar att kunna tala det språk jag lärde mig först. Steg för steg låter jag mig smyga in dialekter som inte hör hemma i sagda miljö. Ja låter me tala alltmejr såhelejs, fastän he nu int faller allihopa i smakin.
