Tankar om teater- och litteraturgaranti

av Elina Sagne-Ollikainen

I en handvändning förvandlas den glada förhoppningen om att ett nytt år inbjuder till nya chanser till en känsla av inre press. Prestationspress, tidspress, livspress. Det vanliga. Jag har tänkt på Momo och kampen om tiden, Michael Endes roman från 1973. Jag såg teaterpjäsen som baserar sig på boken på höstlovet, och jag och barnen ska se den i februari. Bara jag bokar biljetterna.

När jag går i dessa tankar korsar jag ett övergångsställe på väg mot Vallgård. Min blick möter en annan fotgängares, personen ger mig ett bländande leende, hela hens kropp och blick lyser av lycka. Jag tappar fästet. Hur kan hen utstråla en sådan glädje? Ovanligt!

Jag ser att hen har hörlurar på. Vad är det hen lyssnar på? En ljudbok, kanske en favoritlåt? Jag kommer inte mig för att fråga. Men efter tre-fyra meter gräver jag fram mina egna lurar och låter nigeriansk musik lätta upp mitt sinne. Det fungerar. Jag känner mig rofylld, lite energisk till och med.

 

Senare samma dag, vid diskussioner över lunch, växlar vi, kolleger från det jobb jag är forskningsledig från,  inte enbart fraser om hur julhelgerna gått. Vi börjar tala om böcker som vi läser. Jag får ett intressant boktips, Rakkauksien lokikirja av Elina Hirvonen. Boken har 609 reservationer på Helmet. Helmet har 100 exemplar.

Den nuvarande regeringen vill höja mervärdesskatten på böcker. Förslaget ges troligen till riksdagen i april 2024. Enligt en beräkning av Finlands förlagsförening skulle höjningen ge 17-19 miljoner euro i skatteintäkter. Regeringen håller på att skapa litteraturpolitik som har långtgående konsekvenser, som minskar på mångfalden inom litteraturen.

 

Min väninna säger att hon kan låna sin bok till mig. ”Jag tror att du skulle gilla den”. Hon motiverar: i boken talar Hirvonen just om att det vackra syns i det lilla och om konstens betydelse. Hon vet att jag är i färd med att skriva en doktorsavhandling som kommer att fokusera på inflytelserikt arbete för mänskliga rättigheter i (Svensk)Finland.

I mitt skrivande kommer jag inledningsvis att dyka ner i scenkonsten, jag kommer att analysera dess banbrytande sätt att ta sig an det mänskliga, det svåra, det absurda, de roliga och de dunklaste sidorna av oss. Men också den förmåga som vi människor, och särskilt författare, har att lyfta upp och sätta ord på olika slags tillstånd och upplevelser. Vem vi är eller kunde vara tillsammans. Vi, enskilda och tillsammans.

 

Hittills har mitt intresse för att skriva om DuvTeaterns arbete och den finlandssvenska scenkonstens bidrag väckt positiv nyfikenhet på en internationell konferens i sociologi, en juridisk forskningskonferens i Göteborg och en konferens i företagsledning och organisation. Det som väntar är att fortsätta på den akademiska resan som kräver kreativitet, men också självdisciplin och många goda samarbetspartners och medresenärer. En stillsam aning säger mig att det är tillåtet och till och med önskvärt att inspireras av litteratur, musik och intensiva samtal för att sätta ord på, beskriva och känna, vad konsten gör med oss.

I helgen tänkte jag: skulle inte vårt samhälle kunna erbjuda en teater- och litteraturgaranti, som ett komplement till terapigarantin. Satsa på litteratur, och sänka mervärdesskatten till europeisk medelnivå (6 procent) och på så sätt öka litteraturens tillgänglighet! Anställa konstnärer till olika tjänster, för att öka konstens genomslagskraft i vårt samhälle.

Inte med denna regering, skulle ett bistert svar kunna lyda. Men tids nog så får vi en ny regering.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.