Vådan av att skriva om Palestina

av Janne Wass

Få konflikter har det skrivits så mycket om i Ny Tid under de senaste 30 åren som Israel-Palestina-konflikten. Ändå får vi regelbundet kritik för att vi inte tillräckligt ofta eller med tillräcklig styrka visar solidaritet med Palestina. Att vi till exempel inte noterade kriget i Mellanöstern i vårt förra nummer genererade några upprörda mejl, trots flera texter samt en ledare om konflikten i numret innan (läs gärna Jonas Sjöstedts fina kolumn i Ny Tid 11/2023). 

En av orsakerna till att vi inte i varje nummer ”visar solidaritet” med Palestina, är att det från vår horisont ter sig så självklart att vi gör det, att det inte behöver poängteras särskilt. Jag menar, om du har alternativet mellan att visa solidaritet för en förtryckt minoritet som i årtionden utsatts för terror av en apartheidstat, eller visa solidaritet med förtryckaren, så tycker vi på Ny Tid att valet borde vara självklart. 

Om du har alternativet mellan att visa solidaritet för en förtryckt minoritet som i årtionden utsatts för terror av en apartheidstat, eller visa solidaritet för förtryckaren, så tycker vi på Ny Tid att valet borde vara självklart.

Hälsomyndigheter i Gaza uppger att att kring 18 000 personer har dött som följd av de israeliska attackerna. Även om man skulle köpa det destruktiva argumentet att Israel skulle ha någon rätt att hämnas de döda i Hamas fruktansvärda terrorattack mot civila, har den gränsen för länge sedan överskridits. Det finns inget proportionerligt i det lidande som Gazas invånare i dag utsätts för. 

Merparten av de som bor i Gaza har tvingats fly sina hem, om de inte redan bombats sönder. 70 procent av dödsoffren uppges vara kvinnor och barn, och kring 50 000 personer uppges ha skadats. 2 miljoner människor befinner sig på det lilla frimärke som är Gaza, i praktiken ett stort koncentrationsläger skapat och upprätthållet av Israel. Det finns ingenstans att fly, och Israels blockad gör det hart när omöjligt att få in medicinsk utrustning, vatten, mat och övriga hjälpförsändelser. Snart finns det heller ingen att ta hand om de sårade – över 250 hälso­vårdsarbetare har dött i bombardemangen, plus flertalet hjälparbetare och journalister. 

 

Hamas terrorattack mot civila måste naturligtvis fördömas – detta är brasklappen som man nu måste inkludera i varje text om Palestinakonflikten. Också detta är ju en självklarhet – vilken normalt funtad människa skulle applådera en terrorattack mot civila? Ändå används underlåtandet att ”ta avstånd” från Hamas dåd som ett besynnerligt slagträ mot personer som kritiserar Israels agerande. Se till exempel den bisarra ”tjej-Hitler”-debatten i Sverige mot personer som Greta Thunberg. 

Det internationella samfundet måste äntligen agera. Det minsta man kan kräva är att vapenhandeln och det finansiella stödet till Israel upphör. Senast den 12 november slöt Finland ett avtal om att köpa luftvärnssystem av Israel. Men USA är här i nyckelposition. Tyvärr verkar ingen intresserad av att ompröva Förenta staternas orubbliga stöd till Israel, vilket Joe Bidens bisarra jämförelse mellan Ukraina och Israel i oktober med all tydlighet visar. 

Samtidigt är det viktigt att stödet för Palestina och kritiken mot apartheidstaten Israel inte utmynnar i antisemitism. Antisemitismen har redan en längre tid varit på uppgång i och med radikalhögerns normalisering. Judiska samfund bör också akta sig för att likställa kritik mot Israel med antisemitism. I stället kunde man lyfta fram de judiska freds- och oppositionskrafter inom och utom Israel som kräver ett slut på den israeliska terrorn.

Nästa nummer av Ny Tid kommer att ha ­Palestina som tema. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.