Under början av december månad tillkännagavs hur Finland och andra länder klarat sig i PISA-undersökningen. Enligt traditionen de senaste åren går det utför med resultaten i matematik och läsförståelsen dalar. Det ser i stort sett likadant ut i våra nordiska grannländer.
Till samma tradition hör också de gängse förklaringsmodellerna som i vissa fall utmynnar i ett nostalgiskt skimmer över en dåtid när lärarna åtnjöt behövlig auktoritet, barnen inte distraherades av telefonskärmar och det var ordning på torpet.
Om man ser till uttalandena förefaller de sannfinländska kommentarerna vara de mest nostalgidrypande. Förutom de ovannämnda skälen ger resultaten en klassisk öppning för just sannfinländarna: det är naturligtvis invandrarnas fel, de är för många i skolorna och därmed går det sämre.
De flesta politiker torde hålla med om att läsande, bildning och utbildning utgör primära byggstenar i vårt samhällsbygge, samtidigt ser vi nedskärningar i den fria bildningen och bibliotekens medel för att stöda smal, kvalitativ litteratur. Detta är naturligtvis vansinne.
Egentligen finns det ingen orsak att raljera över situationen. Det är oroande att läsförmågan blir sämre hos skoleleverna. De är inte de enda. Förklaringen till fenomenet ligger naturligtvis i ett antal olika faktorer, där finns anledning att syna bakgrunden ordentligt.
Jo, den ökade användningen av skärmar tycks leda till sämre koncentrationsförmåga, och snuttifieringen av de texter både barn och vuxna möter i sin vardag leder inte heller till att förmågan att läsa och förstå längre och mera komplicerade texter blir bättre. Då är det en klen tröst att vi delar samma öde som Sverige och Island.
Ska man diskutera barns och ungas läsförmåga bör man syna vuxenvärlden. Ansvaret för läsandet ligger ingalunda enbart hos skolan. Kanske inte ens det största ansvaret, det finns en vuxenvärld utanför skolan som inte kan smita undan sitt ansvar. Även om man försöker. Ser barn inte vuxna som läser i sin vardag saknas ett viktigt incitament.
En institution som arbetar med läsfrämjande sedan många år är som bekant biblioteken. Det mesta av det arbetet fokuserar på barn och unga. Det är förståeligt i och med att man vet att om man som barn börjat intressera sig för läsande kommer man senare i livet sannolikt fortsätta läsa.
Vuxna icke-läsare har däremot inte varit föremål för läsfrämjande åtgärder på samma sätt. Faktum är att också vuxnas läsande borde uppmärksammas med lite större omsorg. Vuxnas läsande, läskunnighet och språkutveckling är viktiga när det gäller att kunna vara delaktig i samhället, uttrycka sina åsikter och påverka. På samma sätt som man vill skapa förutsättningar för att unga ska vara delaktiga.
Störst inverkan på om ett barn blir en läsande individ har hemmen. Barn med läsande föräldrar och andra vuxna läsare omkring sig blir oftare aktiva läsare än barn som växer upp i familjer där man inte läser böcker. Det är ingalunda kört för den som inte växer upp med läsande men vägen är längre.
I förlängningen är detta en demokratifråga.
Samtidigt som läsandet marginaliseras i en värld som är visuellt överbelastad krävs mer och mer av oss som samhällsmedborgare. Att ha god läsförmåga är en förutsättning för att förstå det samhälle vi lever i, och vidare för att vi aktivt ska kunna delta i samhällsdiskussionen. Den som har svagare läsförmåga blir lätt utanför. Komplexa diskussioner skrämmer och förenklade (och ofta mindre väl underbyggda) argument och förklaringar får ett stort genomslag.
Vuxna icke-läsare borde alltså ägnas ett större intresse. Medan det är lätt att nå ut till dem som går i skolan och som hela kohorter blir föremål för läsfrämjande åtgärder via bibliotek och skola är det naturligtvis en annan historia med vuxna.
De flesta politiker torde hålla med om att läsande, bildning och utbildning utgör primära byggstenar i vårt samhällsbygge, samtidigt ser vi nedskärningar i den fria bildningen och bibliotekens medel för att stöda smal, kvalitativ litteratur.
Detta är naturligtvis vansinne.
Under tiden pågår ett par intressanta debatter kring litterär kvalitet och litteraturkritikens roll på svenska i Finland. Vi är inte bortskämda med diskussioner av det slaget och de kan knytas an till den uppmärksamhet som ägnas den försvagade läsförmågan. Av en del kritiska röster har diskussionen karakteriserats som elitistisk, enär litterär kvalitet tycks ses som en angelägenhet för ett fåtal pålästa experter samtidigt som man läst in en nedlåtande attityd speciellt gentemot genrelitteratur (deckare nämns ofta här).
För mig är frågan tudelad: hur får man människor att läsa? Hur får man människor att läsa bra grejer? Som kulturvetare och folklorist har jag ett stort intresse för populärkultur, också populärlitteratur. Det var nämligen den som förde mig fram till läsandet. Starten för min bildning låg i en robust konsumtion av serier och en låda med ett par tre årgångar Det Bästa (1973–75) som fanns i en skrubb i mitt föräldrahem.
I DB kunde man avnjuta rejält förkortade artiklar om allt från naturvetenskapliga rön till skönlitteratur och inlagor om världspolitik. Jag minns speciellt en artikel med rubriken ”Därför misslyckades Allende” om militärkuppen i Chile i september 1973. Inte helt oväntat var slutsatsen att det behövdes marknadsekonomi i Chile, annars hade naturresurserna (främst kopparn) gått den fria världen förbi. Det Bästa gjorde tydligen inget större avtryck vad min politiska övertygelse beträffar.
Asterix gav å sin sida en prima introduktion till latinet.
Jag ser ingen konflikt i att folk ägnar sig åt genrelitteratur eller populärlitteratur. Inte heller är det problematiskt att föra fram behovet av litteratur med en hög verkshöjd, att konst har ett egenvärde som inte ska mätas i antalet sålda exemplar, eller att man kan kräva av god litteratur att den ska ha en potential att kunna förändra något hos den som läser.
Sannolikheten att en icke-läsare eller ovan läsare går från Camilla Läckberg och Jens Lapidus till Marguerite Duras och Jon Fosse är givetvis inte så stor. Alla börjar dock någonstans och startpunkterna befinner sig på olika platser. För att intressera sig för litteratur av god kvalitet är grundförutsättningen att man överhuvudtaget läser.
