Jag fyllde 40 år i juni. Födelsedagen tillbringade jag på ett stort fält utanför Leuven i Belgien, skriksjungandes till den före detta pojkbandsidolen Harry Styles. Jag hittade där ett lugn och en lycka jag knappt kunde minnas jag senast kände.
För mig har 40-årsåldern kommit med en ny form av frihet. Jag kan inte längre vara ung och lovande. Det är inte länge märkligt om jag inte får fler barn (ett räcker långt, tackar som frågar). Pressen att göra någon form av uppåtgående karriär verkar jag också kunna släppa. Framförallt har jag börjat hitta en frihet att vara mig själv.
Avmaskeringen går långsamt – det är svårt att sluta vara som alla andra, särskilt när världen runt omkring mig inte är anpassad efter min funktionsnedsättning.
För nio år sedan fick jag en adhd-diagnos. För många runt omkring mig kom det nog som en överraskning. Jag hade en juristexamen, fast jobb och långvarig partner. I skolan hade jag bra betyg och jag bråkade aldrig med vare sig lärare eller föräldrar. Men under min uppväxt var det inuti mig, och i mitt rum, ett ständigt kaos. Jag tappade bort smycken och gympapåsar. Jag sårade vänner när jag inte kunde hindra ord att komma ut ur min mun. Framförallt kände jag ett ständigt utanförskap som jag inte kunde sätta ord på. Jag var bara annorlunda.
När jag flyttade hemifrån märkte jag att det i princip var omöjligt att betala räkningar i tid. Den där uppsatsen som krävdes för examen gick inte att skriva. Jag gick runt med ett ständigt obehag i kroppen som oftast manifesterades som ångest. Som en utifrån sett välfungerande kvinna utan destruktiva drag var det ingen, allra minst jag själv, som hade en tanke på att allt det där kunde vara adhd.
I Sverige har adhd-diagnoserna ökat de senaste åren. Överdiagnostisering säger vissa, en anpassning till verkligheten säger andra. Det är nämligen inte längre bara utåtagerande pojkar som inte kan sitta still, det som i Sverige på 1990-talet kallades för ”DAMP-barn”, som får diagnoser nu för tiden. Forskarna bedömer att två till fyra procent av den vuxna befolkningen har adhd. Många som får sin diagnos i vuxen ålder är sådana som jag.
Nio år efter min diagnos har den landat. En kombination av många av mina vänner har fått en adhd- eller autismdiagnos, reels på Instagram pratar om vad adhd är och en ålder där jag inte känner ett ständigt krav på att bevisa mig själv, gör att jag äntligen känner mig trygg med att vara adhd-person.
Problemet är att jag tillbringat större delen av mitt liv med att försöka att inte vara en adhd-person och därmed blivit expert på det som vi NPF:are (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) kallar att maskera. I 30 år tränade jag stenhårt på att vara ”som alla andra” för att ingen skulle märka att jag inte kunde fokusera, hade svårt med sociala samspel och att aldrig visa mitt inre kaos.
Avmaskeringen går långsamt – det är svårt att sluta vara som alla andra, särskilt när världen runt omkring mig inte är anpassad efter min funktionsnedsättning. Långsamt blir jag mig själv.
Jag fyllde 40 år i juni. Och på min födelsedag, på ett fält i Belgien, bredvid NPF-vänner, kompisgäng och tonårstjejer med sina föräldrar, började jag på riktigt bli vän med hela mig.
