Vi måste prata om bildning. Visst har det funnits en hel del domedagsrubriker om lärare som drunknar i flummiga läroplaner och elever som tampas med modenycker. Men det bildningsbegrepp jag syftar på har med självförverkligande enligt den humboldtska principen att göra, en grundbult i humanismen som gett vika för specialisering i skolor, universitet och på arbetsmarknaden.
Vad är då Bildung? Det tyska idealet enligt Wilhelm von Humboldt var en självförverkligande jämlikhetsprincip som frodas i frihet och ensamhet där staten skulle skapa möjligheten för en icke-politiskt styrd humanistisk kunskapsgrund. Ett fungerande samhälle behöver engagerade, empatiska och ansvarsfulla medborgare, inte självhävdande dopaminjunkies. Jag vågar påstå att bildning, inte utbildning eller bekräftelsesjuka, är vad som driver historien framåt.
Varför skulle då en bildad människa vara samhällsidealet framom en informationstörstig, socialt aktiv hälsofanatiker? Bara en bildad människa kan vara rotad i nuet. Denna människosyn leder till en fritänkande medborgare med fötterna på jorden. Mera bildning ger mera frihet. Paradoxalt nog leder det till det motsatta; ju mera frihet desto mera bildning krävs för att vi ska kunna förvalta den.
Vi i väst har valfrihet och möjlighet till kritiskt tänkande, men uppskattas den? I vårt informationssamhälle där influencers säljer värderingar och expertis ter det sig som att bildningsidealet bytts ut mot konformism och en besatthet av profilerande. Kritiskt tänkande stämplas alltför snabbt som negativism. Istället har något slags nyliberalistiskt marknadstänk och identitetspolitik kidnappat bildningsidealet. Resultatet syns i bristen på djuplodande konst och samhällsjournalistik. För den normala läsaren blir det svårare att finna objektiv nyhetsjournalistik. Inte precis hälsokost för ett demokratiskt statsskick som redan idag är under enorm påfrestning.
I USA litar enligt opinionsundersökningar medborgarna allt mindre på myndigheter och rättväsende. Detta är ett resultat främst av bristen på objektiv analys i den offentliga opinionen. Trump och andra auktoritära eller populistiska trenders frammarsch är en följd av bildningens nedmontering. Känslosvall och enkla svar kryper in där nyfikenhet, ödmjukhet och förnuft lyser med sin frånvaro.
Att unga idag anses vara förvirrade och att klyftan mellan de som lyckas och de som marginaliseras ökar har med denna utbildningsvurm och specialiseringsbesatthet att göra. Ängsliga medborgare är lättmanipulerade och står konstant inför extremismens och dummifieringens fallgropar.
Här var jag som bäst sitter och skriver, i Jörn Donners bibliotek på Norra kajen, finns cirka 7000 volymer. Jag plockar en bok på måfå, Citizen Schein, en biografi om en av 60-, 70- och 80-talets största kulturpåverkare och opinionsbildare i Sverige, Harry Schein. Jag fastnar för ett citat:
Min uppgift som filmkritiker är inte att tycka till, utan att ge mitt omdöme och kunna argumentera för det i syfte att befästa begreppet kvalité i ett bildningssyfte”.
Är inte detta kulturelitism av den ädlaste sorten?
Jo, det kritiserades Schein för hela sitt liv, men kanske är det precis vad vi behöver för att inte bli slentrianmässiga informationsslavar hjärntvättade av Big Techs algoritmprogrammering? Att ödmjukt och med alla sinnen lyssna på någon som påstår sig veta mer än vi själva. Är vi bildade kan vi nog försvara oss från bland annat indoktrinering.
