När jag påbörjar den här texten har algoritmekonomin igen stulit lite av min tid. Den här gången är det en vän som har blivit övertygad av klatschiga videosnuttar: en amerikansk fysiker har hittat bevis på att vi alla lever i en datorsimulation. En kort faktagranskning ger som resultat att det handlar om att vissa ekvationer som kan användas för strängteorin påminner om binär kod. Och därtill har fysikern uttryckt sig lite oförsiktigt om upptäckten, vilket har missförståtts som att det här skulle implicera programmering.
Jag blir tvungen att för min vän formulera den här nya, och för mig rätt irrelevanta, kunskapen utan att låta som en besserwisser. Vis som jag är av tidigare erfarenheter, då vänskaper har avslutats eller gått på paus för att jag har försökt korrigera någons helt absurda vanföreställningar som bottnar i algoritmmissbruk, det vill säga utflykter i kaninhål på nätet, försöker jag uttrycka mig skämtsamt och avbryter ibland svaret med roliga emojin.
Vi utför en sorts uppmärksamhetsarbete när vi tillbringar tid på nätapplikationer. Det är ju allmänt känt att produkten som nätapplikationer säljer är vår uppmärksamhet och att kunderna är marknadsförare (av produkter, politiska partier, och så vidare), och att vi får betalt i känslomässigt eggande upplevelser.
När jag använder uttrycket ”algoritmmissbruk” menar jag inte (endast) hur den enskilda slutanvändaren blir missbrukare av känslomässigt eggande innehåll på olika applikationer, utan jag tänker (också) på det enorma industriella missbruk av algoritmer som sker i de företag som har utvecklat de här applikationerna. Tanken går till 1800-talets unga industrialism, och den då pågående kapplöpningen mot maximal vidrighet för att klara sig inom konkurrensen.
När texter som Det kommunistiska manifestet och liknande upprop till revolution används som tillhygge mot dagens mer försynta vänster undrar jag själv varför man inte oftare nämner att radikalismen i de här texterna måste förstås i förhållande till de vidriga omständigheter som den unga industrialismen skapade. Orsaken är antagligen att kontextualisering kräver för mycket utrymme och att ingen orkar läsa det och dela det vidare till sina följare.
Industriägarna vars produktionsmedel den unga arbetarrörelsen ville beslagta motsatte sig exempelvis begränsning av barnarbete på natten med samma argument som högern ännu idag motsätter sig alla humana och helt sakliga reformer. ”Om vi tillåter era barn att sova istället för att fastna med fingrarna mellan maskindelar på våra fabriker för att de är utmattade av sömnbrist så går ekonomin under”. Det är just det här arvet, extremt omänskligt barnarbete, som får mig att tänka på den första industriella underklassen i relation till algoritmekonomin.
Vi utför en sorts uppmärksamhetsarbete när vi tillbringar tid på nätapplikationer. Det är ju allmänt känt att produkten som nätapplikationer säljer är vår uppmärksamhet och att kunderna är marknadsförare (av produkter, politiska partier, och så vidare), och att vi får betalt i känslomässigt eggande upplevelser. Vi utför det här arbetet vid sidan av andra arbeten eller studier och därför börjar vi, också våra minderåriga, påminna om 1800-talets underklass. Vi jobbar så sent att vi knappt hinner sova.
Arbetarna i den tidiga industrialismen blev tvungna att slita ut sig för att bygga upp ett industriellt etablissemang, alltså för att stärka intressen som var motsatta deras egna. Människor byggde med sitt eget arbete upp ett samhälle där ingen utväg från den här grottekvarnen tycktes möjlig (om det inte hade varit för arbetarrörelsen). Precis på samma sätt jobbar den digitala underklassen för svältlön i dopaminkicks för ett maskineri som raserar det ändå trots allt (innan klimatkatastrofen går överstyr) livsuppehållande samhälle som omger oss. Och raserar vår kognitiva rikedom, eller med andra ord, gör oss dumma i huvudet.
När man talar om dels risken med artificiell intelligens och dels risken med applikationer som inkräktar på vår privata sfär så talas det kanske om lite fel saker. Risken med AI är inte endast att den blir smartare än människor och beslutar att vi är onödiga. AI är ju till viss mån redan smartare än oss, exempelvis när det gäller att identifiera vad vi intresserar oss för, särskilt när träningsmaterialet är miljontals app-användare. Och det är de som utnyttjar AI för att skapa mer beroendeframkallande applikationer som tycks ha kommit fram till att människor är onödiga. Onödiga, alltså, förutom för den tid de offrar på att arbeta för uppmärksamhetsindustrin.
Risken med plattformar som TikTok är inte endast att den får tillgång till data på vår telefon som vi inte hade förstått att de skulle få när vi (inte) läste den finstilta texten då vi skapade vårt konto. Företag som TikTok kunde inte bry sig mindre om vad vi eventuellt skulle ha för liv vid sidan om applikationen. De bryr sig bara om att vi tillbringar så mycket tid på den som möjligt. Och eventuellt finns det sen också politiska intressen bakom applikationen i hur den låter högerpopulistiska partiers propaganda-videor undergräva demokratin i västvärlden.
Jag är själv något sparsam med applikationer, men jag måste ändå nuförtiden planera in tid för att läsa böcker. ”Imorgon är det lördag, då kan jag läsa tills jag ska ut med Jack (rescue-hund)”. Faserna i min egen kognitiva klassresa neråt har sett ut som så att jag tillbringade några arbetslösa månader i ungdomen med att samvetsgrant läsa igenom alla band av Marx’ Kapitalet, så att jag tog paus för mellanmål och sedan fortsatte. Ett knappt decennium senare var sociala medier något nytt och spännande: jag märkte hur mitt läsande började förfalla så att jag påbörjade olika böcker på samma gång och hade någon liggande oläst medan jag läste ut en annan.
Nuförtiden är det tävlan om tiden som är värst: om jag bara skriver de rätta orden på Twitter (även kallat X) istället för att läsa ut min bok så kanske inte extremhögern, boostad av algoritmerna för att provocera mig tillbaka till nätet, vinner slutgiltigt.
