Det finns diskussioner som kan nå definitiva resultat och erbjuda deltagarna tillfredsställelse genom att lösa det problem som utlöste debatten. Och så finns det diskussioner som befattar sig med olösbara problem och ger upphov till frustration och förtvivlan hos deltagarna, eftersom de stundom upplever att diskussionen inte leder någonvart. Tre anmärkningar om den senast nämnda typen av diskussion: (1) Frustrationen och förtvivlan som den innebär kan under gynnsamma förutsättningar sublimeras till njutning och tillfredsställelse. (2) Sådana diskussioner kan vara överlevnadsviktiga för en kultur och således visa sig vara allt annat än resultatlösa. (3) Diskussionen om litterär kvalitet som pågått i HBL och Ny Tid tillhör den här typen.
Den som inte känner till den här diskussionen kan läsa Rakel Similäs tankeväckande artikel i Ny Tid 1/24. Hon intervjuar Ulrika Nielsen och Fredrik Hertzberg som skrivit var sin essä som initierade diskussionen. Både Nielsen och Hertzberg har som utgångspunkt att det inte går att fastslå litterär kvalitet på förhand, alltså före en kritisk läsning. Trots det har en stor del av diskussionen gått ut på att peka på detta olösbara problem med underförstådd hänvisning till fördomen att detta gjorde diskussionen meningslös eller rättfärdigade att byta samtalsämnet till något förment meningsfullt.
Similä påpekar att litterära verk under kapitalistismens förutsättningar framträder som varor på marknaden och kritikern som ett slags kvalitetsgranskare av denna vara. Men till skillnad från andra varor, mjölk eller sextjänster, sker denna kvalitetsgranskning offentligt i dagstidningar, public service och facktidskrifter i form av recensioner, kulturdiskussion, etcetera. Konstkritiken är således till att börja med mindre elitistisk och mer demokratisk än kvalitetsgranskningen av mjölk (något som sker bakom fler dörrar) eller sextjänster (som inbegriper mer statligt våldsmonopol).
Trots det får kvalitetsgranskare som Nielsen och Hertzberg utstå elitismmisstankar. Är det inte odemokratiskt att uppifrån fastslå kriterier för litterärt värde? Förutom att ingen har gjort anspråk på något sådant – diskussionen handlar snarare om att förstå dygderna i att skilja mellan konstnärligt anspråksfull litteratur och underhållning – är det värt att notera att misstanken om elitism också har sin grund i hur absurt en anmärkningsvärt stor del av litteraturkritiken i Finland faktiskt går till väga: det handlar om normativt omdöme om verket. Det är en seglivad fördom att konstkritiken ska utföra sin kvalitetsgranskning genom att bestämma hur bra eller dåligt verket är (se exempelvis Dante Löfmarcks märkliga kolumn i Ny Tid 1/24).
Det är knappast den blåsvarta regeringen och storkapitalet och Kesko och S-gruppen som profiterar på att intellektuellt engagerade kulturarbetare utforskar konstens gränser.
”Kritik” kommer från forngrekiskans κρίνειν som betyder att ”åtskilja, göra en skillnad”. Inget här tvingar en till moralism, att skilja mellan det goda och det dåliga, eller att dela ut en till fem stjärnor, vilket är rent barbari. Det moderna kritikbegreppet är däremot mer ambivalent, det har två helt olika register. Det ena registret bygger på en juridisk metafor, något som uttrycks i Immanuel Kants tre kritiker, där kritiken beskrivs som den ”sanna domstolen” med uppdraget att ”skipa rättvisa mellan förnuftsanspråk”.
Det andra registret härstammar från konstkritiken: Här har kritikern ofta varit en annan konstnär som försökt visa de intresserade läsarna en väg till verket. Kritiken fortsätter verket, ”spinner vidare” med mer teoretiska medel: Den erbjuder läsarna en möjlighet att uppleva verket på ett sätt de annars inte hade kunnat uppleva det.
De här två aktiviteterna har utöver ordet ”kritik” i stort sett inget att göra med varandra. Men i ett genomförrättsligat samhälle som vårt är det inte överraskande att finna små domarknekter på konstfältet som gett sig i uppdrag att såga och hylla. Läs nu till exempel Arttu Seppänens ”kritik” av Silja Liukkonens roman Tunkeutuja i HS, där recensenten anser det vara sitt uppdrag att fördöma verket för att det behandlar ett ”trendigt urbant tema”, icke-monogam kärlek (utan att ha ägnat en endaste tanketuss åt att monogam kärlek faktiskt varit modetema så länge romanen existerat).
Theodor Adorno föreslog att det som rättfärdigar att någon befattar sig teoretiskt med konstverk är deras karaktär av gåta. Han uppfattade ingalunda konstverk som gåtor som kritikern skulle knäcka, utan tvärtom tänkte han att något slags kritik behövs för att övervinna den erfarenhetshorisont som gör att konstverket liknar en gåta. Det här är en upplevelse jag tror de flesta av oss haft och som åtminstone jag ofta har: Först är jag försjunken i verket, jag upplever det så intensivt att frågan om dess mening inte alls inställer sig. Sedan finner jag mig plötsligt helt utanför verket, jag ser på det som något främmande, något jag inte alls kommer åt och frågar mig: ”Vad betyder allt detta? Vad håller jag egentligen på med här?” Men jag har nu slungats ut ur verket och kommer inte längre in. Adorno ansåg att det som rättfärdigar verksamheter som konstkritik, estetisk teori, diskussion om litterär kvalitet, är att de utrustar oss att själva förhandla relationen mellan innanför och utanför: vi blir å ena sidan förmögna att finna vägen ut ur verk som annars endast manipulerar oss genom intensiva upplevelser och å andra att finna vägen in i verk vi annars inte kunnat uppleva. Med andra ord, kritiken avförtrollar inte verket, förstör inte dess magi, utan erbjuder en kritisk distans som möjliggör att läsaren själv kan röra sig i verkets olika skikt.
Kanske antas också denna kritikuppfattning vara elitistisk? Och varför inte? – Adorno beskylls fram till denna dag för elitism! Då kan man ställa sig den obekväma frågan: Varför ska konsten och konstkritiken bekymra sig över demokrati jusqu’à l’hystérie? Är det inte snarare det demokratiska samhället som för sin överlevnad borde oroa sig för hur det klarar av att hålla det udda och motsträviga vid liv under de blodtörstiga kapitalistiska förutsättningar som den underkastat sig?
Det är knappast den blåsvarta regeringen och storkapitalet och Kesko och S-gruppen som profiterar på att intellektuellt engagerade kulturarbetare utforskar konstens gränser. Snarare drar de fördel av att sådana diskussioner uteblir som uppehåller sig vid möjligheten att något annat än anpassningstvånget till ett ekonomiskt äta-eller-bli-äten en dag kunde blir verklighet.
I sin roman Seksistä ja matematiikasta visar Iida Rauma hur klimatkatastrofen inte kommer som en smäll som gör oss förskräckta, utan som det svårtydda, ja gåtfulla, borttynandet vilket är vår samtida kultur. Och nu, tänk på Nielsen som säger till Similä: ”Utan ett intellektuellt engagemang förlorar samhället sin dynamik, sin själ. Vi tynar bort.”
