Reality-tv ger en ett löfte om att utan skrupler kunna försänka sig i skvaller, döma andras förhållanden och se människors animalistiska begär härska. Temptation Island förväntas bjuda på otrohet mellan par och singlar som är villiga att göra vad som helst för att få uppmärksamhet. Denna säsong är något på tok, ingen verkar få den eftersökta adrenalinkicken. ”Surkein kausi ikinä” rapporterar Ilta-Sanomat om den senaste säsongen. Har reality-tv blivit tam och tråkig? Vad har det att göra med oss?
Temptation Island går ut på att fyra par åker till södra Spanien (paradiset). Där delas de upp, tjejerna i en villa och killarna i den andra. Kicken är att villorna vimlar av sexiga singlar, beredda på att ”testa” parens trofasthet. Avskilda från sina partners ska deltagarna festa, leka och gå på dejter med singlarna. Frågan är: kan de motstå frestelsen?
Till publikens missnöje är deltagarna inte längre vilddjur som hungrar efter ett byte utan mer jämförbara med sterila tjänstemän.
Under första avsnittet får man redan känslan av att singlarna och paren verkar vara förvirrade över varför de befinner sig på Temptation Island. De verkar vara klämda mellan att agera enligt etiska normer och att göra ett underhållande program. Ett återkommande tema är att göra narr av pojkvännen Elmer (också känd från Tiktok som fleda mintissä-typen) för hans överdrivna försiktighet. Detta till programledarens, Sami Kuronens, besvikelse; han vill desperat lirka fram ”den riktiga” Elmer. Då Elmer släpper på taget blir han dock bestraffad och ombedd att titta sig själv i spegeln. Paradoxen blir klumpigt plågsam att titta på mot slutet. Det följer trenden att tittarsiffrorna lider då deltagarna agerar mer etiskt i villorna. Till publikens missnöje är de inte längre vilddjur som hungrar efter ett byte utan mer jämförbara med sterila tjänstemän.
Michel Foucault analyserade fängelsetypen panoptikon, som består av ett vakttorn omringat av tårtbitsformade celler. Fängelsets idé bygger på att väktaren kan se fångarna utan att själv bli sedd. Fångarna blir då tvungna att alltid agera som om de blir övervakade. Det är lätt att dra paralleller mellan reality-tv och panoptikon. Deltagarna är medvetna om att producenterna, deras familjer och allmänheten följer med vartenda (sned)steg, vilket hindrar dem från att ”producera” de autentiska stunder som krävs för en lyckad dokusåpa. Istället verkar de vara upptagna med att reglera sitt beteende.
Det skulle vara naivt att tro att internaliserad övervakning endast plågar lyxvillorna. Gilles Deleuze ansåg i motsats till Foucault att man inte längre reglerar sig själv eftersom teknologiseringen förändrat sättet beteende kontrolleras. De valmöjligheter man har gallras i förväg så att man aldrig får chansen att reglera sig själv. Algoritmerna gör det för en.
Deleuze ansåg att folk frivilligt låter datan om sig styra tillgången till den egna framtiden. Att Elmers personlighet är förutbestämd av ett kontinuerligt kontrollsystem som opererar genom sociala mediers algoritmer, gillanden, kommentarer och följare var också hans biljett till Temptation Island. Elmer är inte den enda som borde se sig själv i spegeln. Temptation Island är ett exempel på hur viktigt det är med lite samhällsanalyser, så att man inte riskerar att bli alltför monoton och tråkig. Kort sagt, avfärda inte dokusåpan alldeles för snabbt, den kan visa sig vara ett viktigt redskap i att förstå sig själv och ens eget sätt att vara verksam i världen.
