Efter New Age: att återknyta till det andliga

121

Låt oss prata om den nyandliga vurmen som flödar idag. 

Monk mode och looksmaxxing är välbekanta begrepp för unga vuxna och på sociala medier. 

Downshifting har redan i flera år trendat bland utbrända småbarnsföräldrar för att inte tala om kloster-retreat. Man varvar ner, vänder sig inåt, tränar och mediterar. 

Viljan att återknyta till det själsliga och det metafysiska är ett orsakssamband. Det är en motreaktion mot den nyliberalistiska vurmen att effektivisera, granska och utvärdera. Vi lever i en tid som är besatt av att mäta allt och alla. Ofta på bekostnad av empati, medkänsla, kreativitet, mod och nytänk. 

 

Våra smartklockor mäter vår puls, varje steg och förbrända kalorier. Men Mens sana in corpore sano, d.v.s. en sund kropp i en sund själ förverkligas nog inte av idén att man mäter och jämför dagens löparprestation med gårdagens och därmed samlar en databas för möjlig korrigering av forna misstag i kost- och motionsplanen? Utvecklingen har ju sin egen inre biologiska klocka. Se nu bara på hur mycket arten Homo Sapiens utvecklats parallellt med den digitala revolutionen? Samma grottmänniskotroll med oklara behov och begär lurar nog där bakom profilbilden som för tusen år sedan. Annars skulle beteenden som, bara som ett exempel, att meddela sig på whatsapp och mail istället för i verkliga livet, face to face, inte öka som en epidemi. Ah, men det är ju klart att det ju också är effektivare att göra slut eller avskeda någon med ett klick än att bemöta deras sorg och frustration live. 

 

Också inom det offentliga mäts allt och alla. Teatrarna stirrar med uppspärrade pupiller på publiksiffror, digitala tjänster mäter din belåtenhet titt som tätt, och militären drabbas varannan månad av hjärtslag över rekryternas nedåtstigande cooperresultat. För att inte tala om staten som varje år får gotta sig i att Finland för sjunde året i följd titulerades världens lyckligaste land. 

Samtidigt är vi rankade som det 24:e mest deprimerade landet i världen och var efter Belgien landet där det ifjol skedde flest självmord i hela Västeuropa. 

 

Allt detta är ju välbekant potatis för Ny Tids läsare men jag undrar hur många medborgare som verkligen står bakom dessa undersökningar? De publiceras, visst, men vad finns det i kontexten, vad som matades in i kalkylen? Vilka frågor ställdes? En intressant kontrollmetod vore till exempel att mäta vilket lands medborgare i Europa som har de största tendenserna att inför en främling mest intensivt kritisera sitt liv, hemland och sig själv?

Problemet med algoritmer och big data som kunskapskälla är givetvis att de bara skrapar på ytan, att de inte tar hänsyn till människan som en psykofysisk helhet utan bara som en jämnt presterande maskin man lätt kan omprogrammera. Inom idrotten används dessa mätinstrument mer och mer. Ishockeylaget HIFK och dess tränarstab redovisade för fördelarna med metoden senast i en informativ (!) artikel i Helsingin Sanomat. 

Laget slutade på anspråkslös sjätte plats i grundserien och slogs direkt ut i kvarten, trots enorm hype och ekonomisk satsning på spelarmaterialet. 

 

I en värld där allting ska paketeras in och begripas rationellt ökar förstås behovet av ett alternativ. Människan är ju trots allt paradoxal och dikotomisk, indelad i en kropp och en eller flera själar. Vi är irrationella och presterar inte varje dag på topp. Vi misslyckas och lär oss därefter medvetet och omedvetet mer och mer. 

För det finns psykologiska spärrar, neuroser, trauman och hinder vi självklart inte ens själva är medvetna om. Hur skulle man mäta det? “Many times are we trapped inside the dreams of dead people” läste jag i en av Yuval Hararis populärhistoriska bestsellers och insåg att visst har mina föräldrars ouppfyllda drömmar, brutna löften och kvävda viljor format mig. Och det vore kortsiktigt att tänka att det osagda bara bara varit av ondo. Det har kanske omedvetet blivit den trigger som gjort att jag nog velat försöka och pröva mig fram just inom ett för dem okänt territorium? 

Vem vet? 

Våra inre liv är som sagt fulla av motsägelsefullheter och paradoxala viljor, och att se människan bara som en bioteknisk tävlingshäst och inte en psykofysisk helhet är givetvis i första hand en kommersiell och kortsiktig idé. Men konsekvenserna synliggörs redan nu i att många hoppar av ekorrhjulet och abdikerar från prestationssamhället, skriver in sig i kyrkan, flyttar till landet eller, djupare, dyker in i New-age-rörelsen. Det hela andas 1968 och alla minns väl vilket hälsosamt år det var för demokratin och freden. 

 

Vi måste hitta tillbaka till en ödmjukhet inför misstag, fel och brister. Vad hände med Tommy Hellstens populära tes: “Starkast är den som vågar vara svag?”

Och när ska självrannsakan och ödmjukheten uppstå om du själv raderar ansvaret för att göra fel? Vi är ju trots allt paradoxala människor som kvävs om vi hela tiden ska jämföras, värderas och behandlas som något annat än en psykofysisk helhet. 

Inom mitt eget fält, scenkonsten, börjar mätandet av konsumentens (åskådaren) belåtenhet gå till överdrift. Det är i slutändan produkten, d.v.s. föreställningen, jag betalar för, inte kundservicen. Jag bryr mig inte om pausserveringen tar 3 eller 5 minuter, för jag är upptagen av att analysera, mingla eller allmänt prata om det jag just sett. Och om föreställningen är dålig ger det bara mer material för samkväm i pausen. 

 

Konsten ska våga gå mot denna mäthysteri. Våga undvika halvmesyrer, men sikta mot stjärnorna och därmed även nå botten då och då. Temat för Ny Tid 4/24 är ockultism, och trots att jag aldrig själv behärskat eller närmat mig fransmannen Antonin Artaud och hans teorier kring grymhetens teater eller polacken Jerzy Grotowskis experiment inom den rituella scenkonsten har de blivit ikoner särskilt för den fria scenkonsten. Varför? Jo, för att de vågade söka svaren i sig själva, inte i kalkyler och mätinstrument. 

I en samtid då allt ska mätas i siffror och resultat dör metafysiken, och för konsten är det problematiskt. Många stora konstverk har givetvis inte uppstått ur ett behov utan ur begär och besatthet. Hilma af Klint talade med andar då hennes största konstverk skapades, många av Apple musics mest älskade melodier har skrivits i musikernas drömmar, i drogdimma eller i en snilleblixt, samma sak gäller intrigen till många av de bästa filmerna genom historien. Bo Widerberg hade en rad skriven på en servett då han träffade arbetsgruppen första gången inför inspelningarna av Kvarteret Korpen.  

Är det vad som krävs för att människan åter ska finna mening och själsro och konsten sin mening?