En arbetsresa som öppnade nya perspektiv

Västra Balkan har under många år befunnit sig i väntrummet för ett EU-medlemskap. Besvikelsen över en alltför utdragen process kändes tydligt, då utrikesutskottet besökte Serbiens Belgrad, Kosovos Pristina och Albaniens Tirana. När Ukrainas EU-medlemskapsprocess har öppnats har dock även processerna för länderna på västra Balkan fått fart.

Tyvärr är den politiska situationen svår då Serbien inte godkänner Kosovos självständighet. I Kosovo matar det oro och våldsamheter särskilt i norra Kosovo, där det serbiska inflytandet är stort. Den serbiska regeringen odlar fortfarande ett starkt narrativ om ett Stor-Serbien som sträcker sig bortom landets gränser. Etniska serber finns bland annat i Kosovo, Makedonien, Montenegro. De stridbara etniska identiteterna verkar överskugga annat arbete, till exempel mot korruption, med miljöfrågor och utbildning.

Det är naturligtvis förståeligt att Balkankriget fortfarande lämnat svårt läkande sår som hindrar denna vackra och fascinerande del av Europa att gå framåt — att stärka rättsstat och demokrati samt att ta krafttag mot organiserad brottslighet, så att en nödvändig tillit till institutioner kan växa fram och ge utrymme för investeringar och utveckling.

Under vårt besök inser jag hur oerhört väsentligt det är att man nu i alla dessa länder främst förmår blicka framåt och vinnlägger sig om att minska spänningarna och motsättningarna. Människorna förtjänar en tro på att freden består.

Fortfarande behövs det internationella KFOR-trupper i Kosovo för att trygga fred och hindra våld. På bron i Mitroviza som knyter ihop de norra ”serbiska” delarna med det ”albanska Kosovo” lystrar man noga till ifall klockorna när som helst skulle alarmera om våldsamheter. En NATO-soldat miste livet i en plötslig attack förra våren.

I Belgrad gillar man inte heller att Europarådets parlamentariska samling nyligen röstat för ett medlemskap för Kosovo. I deras ögon är Kosovo inte en stat.

Den finska delegationens argumentation om att ett medlemskap i Europarådet uttryckligen tillgodoser alla minoriteters mänskliga rättigheter, även serbernas i Kosovo, klingade för döva öron.

Därutöver motsatte Serbien sig kraftigt en förestående FN-resolution om en minnesdag för folkmordet i Srebrenica. Serbiens regering driver en så kallad multivektoriell utrikespolitik; de vill upprätthålla goda relationer även till Ryssland och Kina, utöver EU. De har till exempel inte deltagit i sanktioner mot Ryssland på grund av kriget i Ukraina.

Serbien har även nyligen knutit ett frihandelsavtal med Kina, åtminstone tills de blir EU-medlemmar, säger de.

För oss tedde det sig självklart att både Serbien och Kosovo måste ha insett att ett medlemskap i unionen inte kan realiseras förrän konflikten har lagts åt sidan. En väsentlig förutsättning för att EU-medlemskap, för hela Västra Balkan faktiskt, ska kunna realiseras är att länderna förutom kriterierna som gäller demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter (Köpenhamnkriterierna) även vill förhålla sig i enlighet med EU:s sanktionspolitik mot Ryssland.

Serbien, till skillnad från de övriga, har inte deltagit i sanktionerna mot Ryssland. Som om alla dessa utmaningar inte räckte till, har därutöver Grekland för tillfället stoppat Albaniens långt framskridna EU-process på grund av bilaterala politiska frågor. Relationerna är alltså minst sagt komplicerade.

För mig var det första gången jag besökte dessa, trots de uppenbara politiska problemen, nog så fascinerande länderna. Vi träffade bland annat utrikesministrar och parlamentariker från respektive utrikesutskott.

I Kosovo fick vi även träffa landets president, Vjosa Osmani Sadriu, en imponerande och förståeligt nog väldigt populär politiker. Hon var också en av de många starka kvinnliga toppolitiker vi träffade i alla de tre länderna.

I Albaniens huvudstad Tirana kändes vibrationerna från väst. Nato och de starka kontakterna till USA var tydliga även i politikernas retorik.

Samtidigt som mycket kändes annorlunda och fjärran från det som vi är vana vid både i gatubild och i politiken, så möttes jag av bekanta ansikten och bekanta organisationer. Till exempel OSSE var ytterst starkt närvarande i regionen och Albaniens utrikesminister var engagerad i OSSE kort efter min egen tid i organisationen.

Vi finländska kvinnor gladde oss alldeles särskilt över att så starka politikerkvinnor mötte oss i varje land; i Serbien, i Kosovo och i Albanien.