Jag har inte stämt träff med en shaman på en bensinmack i Ulan Bators utkanter för att bli upplyst kring vår djuphjärnas mysterier, men jag har hört om en vän, vars fotografvän träffat en Bristolnaturaliserad shaman som uppbringat som ledfyr visavi fotografiskt arbete tre maximer: 1. Trust your eyes. 2. Believe in your work. 3. Forget your ego.
Jag har fascinerats av Bristolshamanens råd. Att lita på sina ögon är klokt för en fotograf. Att tro på sitt arbete; att förhandla mellan självförhärligande och självförakt är ett villkor för att fullfölja varje dags marsch. Att glömma sitt ego är en mer komplicerad smocka i ansiktet.
Att ignorera sitt ego antyder att problemet med egot är ett osunt ego, ett ego som antingen är sjukligt beroende av beröm, eller ett förtvinat ego som är lika andefattigt som en trött luftmadrass. En fotograf som enbart drivs av fantasier om lagerkransar och gapar efter mycket – mister ofta hela stycket. En obesjälat deltagande fotograf tar ett foto av Eiffeltornet genom bilens fönsterruta, av pur eh ben quoi?
Att åberopa Aristoteles gyllene medelväg för att uppnå ett balanserat ego mellan två ytterligheter är skönt, men intetsägande i sin teoretiskhet. Föreställningen om den gyllene medelvägen är som ett block av Carrara marmor, materialet – livet – finns tillhanda, men även om Michelangelos David skulle stå som gripbar modell att hugga i, hade modellen varit lika praktisk som en karta över de Norditalienska sjöarna under en polarvandring.
Att torgföra sitt moraliska ego enligt anvisningarna i en fariseisk manual är inte mer värt än spyor.
Den katolska kyrkans lära om de sju dödssynderna ger mer konkret must åt egots hygieniska skulpterande. Sju konkreta sinnesbeskaffenheter att undvika. Högmod, girighet, avund, vrede – sinnestillstånd som visserligen kan driva till handlingskraft, som att kasta en kastrull bouillabaisse i väggen. Men dåraktigt, visdomen gråter.
Dessa fyra; högmod, girighet, avund och vrede är dock alla humör som ändå strävar efter att konstruera en fernissa av självrespekt. De är mentala laster som tär på det inre men inte syns utanpå. Lusta, frosseri och lättja eller apati är däremot kroppsliga laster som i överdrift handlar om addiktioner, där apati blir en följd av lusta och frosseri. Dessa tre snuskhumrarnas odygder förgiftar i längden grunden på vilken ens självrespekt kan byggas.
Forget your ego, Jules. Ingen imponeras av Aristoteles eller katolska kyrkans katekes.
Mycket mer fröjdande självrättfärdigt är att på ett perverst sätt få tillfredsställelse av det ursinne människor driver mig till när de söker kultivera sitt moraliska ego. Jag hatar falskhet.
Jag ser ingenting provocerande i att folk slipar sitt ekonomiska ego (arrangerar sin Porsche & häst), sitt sociala ego (kräftskiva i skärgården), sitt kulturella ego (checkar in i Le Gallerie degli Uffizi), sitt friska leverne-ego (yogaretreat på Madeira). Live and let live. Men att torgföra sitt moraliska ego enligt anvisningarna i en fariseisk manual är inte mer värt än spyor.
Själv är jag skyldig på alla punkter. Jag har berömt mig själv för att fara omkring med en Porsche en hel sommar (min kusins gamla skrälle) och däremellan ridit ett arabiskt fullblod (åtminstone var det inte en drogad Islandshäst). Jag har omsorgsfullt gjort en mise-en-place med kräftor och Alkos Välivesi i förgrunden. Tagit en selfie med Botticellis Venus födelse. Fäktat med en trädgårdsgnom på Madeiras högsta punkt Pico Ruivo, 1862 meter över havet.
Den moraliskt korrupta bottennoteringen var dock utbasunerandet av mitt stöd för asylsökande på Järnvägstorget i mars 2017, med ett citat av Immanuel Kant som undertext: ”Ich kann, weil ich will was ich muss”.
Det var av en ren slump jag korsade Järnvägstorget, och vad jag kunde, ville eller måste var att placera ut mina utmärkta insikter i (skol)tyska, samt min förtrogenhet med Königsbergs mest celebra autist.
Ett extremt exempel på en karaktär som dock slutgiltigt förgås på grund av brist på ego är Mr. Bartleby i Herman Melvilles novell Bartleby, the Scrivener: A Story of Wall Street (1853). Historien kretsar kring notariekopisten Bartleby som plötsligt vägrar att korrekturläsa, med motiveringen: ”I would prefer not to”. Utan att uppge en orsak för sin advokatchef upprepar Bartleby sitt mantra om att inte föredra någonting. Han föredrar att inte äta något förutom ingefäranötter, tills han föredrar att inte äta något alls – och dör. Novellen slutar med advokatchefens stön: ”Ah Bartleby! Ah humanity!”
I all korthet; den sympatiske advokatbyråchefen inser den underliggande idiotin i den moderna världens vardagskapitalism. Bartleby vägrar konsekvent att som nyttig idiot delta i det meningslösa racet där startrutan bestäms av hur framgångsrikt man ombesörjer sitt ego.
Det paradoxala kravet i vår kulturs idealego är att dels vara högmodig karriärist, dels ödmjuk passagerare; dels påträngande dammsugarförsäljare, dels passivt-aggressiva kopister som förbryllar sin omgivning med att insistera att ”I am not particular”, en annan fullträff av Bartleby. Bär Aristoteles medelväg några andra spår än av trasiga skor?
Plinius den äldre förtäljer i sin encyklopedi Naturalis Historia historien om den grekiske konstnären Apelles som brukade gömma sig bakom sina alster som han ställde ut på gatan, för att tjuvlyssna på förbipasserandes åsikter. Efter att en skomakare en dag påpekat ett fel på ett skodon och följande dag märkt att felet blivit korrigerat blev hans ego som konstkritiker uppblåst, varefter han fortsatte med att kritisera fel på benet. Full av indignation skrek då Apelles, som befann sig bakom konstverket: ”Skomakare, bliv vid din läst!”
Anekdoten upprepades så flitigt att den med tiden komprimerades till det talesätt Plinius d.ä. nedtecknade i latinsk form: Sutor, ne supra crepidam.
Skomakare, ty dig till din sko! är det sobra mottot att följa för att hålla sitt ego i en liten ask. Att avstå från att (wo)mansplaina. Att som jurist ty sig till sina paragrafer, som präst till sin katekes, som astrolog till sina stjärntecken. Och vid zenit, så är dagens soppa klar och bouillabaissen kokar över tills någon med sårat ego kastar den i väggen igen!
