Solen gick upp. Den kisade genom en springa i molnen, och alla gula löv i rassarnas backe lyste tillbaka. Snön hade smultit och vädret var milt igen.

Familjen Rask satt runt sitt morgonmålsbord. Pappa Rabbe läst högt ur tidningen: – Ingen nyhet är för liten att berättas…

Mamma frågade: – Står det något annat än att det där hotellbygget är uppskjutet igen?

– Det är ingen nyhet utan en gammalhet, sa pappa. Men hör på det här:

På grund av att importen av bilar över Hangö hamn, och särskilt då importen av transitbilarna vilka forslas vidare till Ryssland ökat med många procent, anser hamndirektören att parkeringsområdena för sagda bilar bör förstoras. Som stadsdirektören ofta påpekat anlades Hangö egentligen från början på fel ställe.

Hangö Udd har som bekant formen av en fot. Hangö stad och Hangö hamn är vardera belägna vid stortån som är för smal att rymma båda.

– Inte var den för smal när de grundade stan, sa mamma.

– Men sen dess har hamnen vuxit fortare, sa pappa. Än stan alltså. Och det är hamnen som hämtar in pengar. Så säger de.

– Å stan, den bara kostar, sa mommo beskt. Å stan – de e vi.

– Jag förstår mycket bra, sa mamma, det är som när man försöker möblera ett rum med för mycket möbler, till sist blir det så att man knappast kan röra sig.

– Jag måste iväg, sa pappa.

– Ni också, sa mamma till Ronne och Rolle och Rasse.

Herrarna Rask störtade iväg till jobb och till skolor.

Det var mulet och kulet när Hangöbladet nästa gång kom ut. Pappa läste:

Beslutet att utvidga transitbilarnas parkeringsområde har väckt mycken diskussion. Eftersom tanken att omvandla Gunnarstrand till bilplan har stött på motstånd av alla som bor i Gunnarstrand, och dessutom av andra, föreslår hamndirektören att man börjar utreda en möjlig expansion av bilförvaring på havsbottnen.

– Havsbotten finns det ju gott om, sa mamma. Men… Jag vet inte…

Ronne sa att i så fall kunde han inte fortsätta sitt extraknäckande som bilflyttare, han hade fel på ena örat och tålde inte att dyka.

Pappa läste vidare:

Förslaget har mötts av protester. Bland annat påpekas att det skulle bli dyrt att skaffa groddräkter till samtliga chaufförer.

I nästa nummer av Hangöbladet stod det att man bestämt sig för att ställa upp bilar på torget.

– På torget? sa mamma förfärat. Men var ska vi då köpa fisk? Och potatis? Och allt sånt? Och träffa folk och prata? Och höra riktiga nyheter – inte bara sånt som står i tidningen?

– Vad står det mera? sa Ronne.

– Här står, sa pappa, att eftersom hamnområdet i fjol gjordes större och nu går nästan ända fram till torget behöver man bara flytta stängslet så att torget kommer på insidan. Och att eftersom torget är färdigt asfalterat blir det ingen miljöförstörelse. Fast träden där i kanten måste förstås bort.

– Träden! jämrade mamma.

– Men Lavendelus Månkatt då? sa Rasse.

Lavendelus springbrunnsskulptur mitt på torget var stadens stolthet. Den såg ut ungefär som en katt med vingar, och vingarna var som fladdrande lågor. Och det märkliga var att den lyste av sig själv, som norrsken. Eller som en måne.

– Här står, sa pappa Rabbe, att eftersom alla hangöbor nu har sett den kan den likaväl tas bort.

Rasse gav till ett tjut av förargelse. Det var han och Gröna Svans som hade hjälpt Lavendelus och gjort det möjligt för honom att skapa sin Månkatt. Och Lavendelus var deras granne och vän.

– Va säjer han själv – Lavendelussen? sa mommo.

På eftermiddagen fick de veta.

Genast han läst Hangöbladet hade han rusat utför backen till stadshuset för att tala med stadsdirektören. Och när han fått veta att stadsdirektören var upptagen av ett möte hade han rusat rakt in i mötesrummet och rutit.

Det hjälpte inte. Skulpturen Månkatten, sa stadsdirektören var beställd och betald av föreningen Rotundia som hade skänkt den som gåva åt Hangö stad. Det betydde att staden fritt kunde bestämma över den, flytta på den, eller helt och hållet ta bort den ur stadsbilden.

Någon där på mötet hade vågat påpeka att många turister kom till Hangö just för att beundra den och ta foton av den. Stadsdirektören sa att de kunde ta foton av bilarna i stället.

– Nå, sa mommo. Int ha vi sett slute på den här hyskan ännu.

Hon satte kaffekokaren på. Hon värmde mjölk i en liten kastrull.

– Men du dricker ju aldrig kaffe, sa Rasse förvånat. Du dricker grönt te.

– Iblann, sa mommo, om ja behöv stärk mej lite mer vill ja ha mjölkkaffe. Hon gav honom ett litet bläng. För de smakar som Italien. När ja va där me Nässelhög. Caffelatte e de på italjenska.

– Har du varit i Italien? sa Rasse.

Mamma hade börjat baka morotspaj. Mommo hällde sjudande mjölk i sitt starka och sockerlösa kaffe. Hon tog en morot och rörde om med den.

– Om ja int sku ha vari där så int sku ja ha sagt de, sa hon vresigt.

När hon druckit sitt caffelatte, tog hon sig en mugg till. Nu var alla morötter rivna och blandade med ägg och kardemumma och försvunna i pajen som hade försvunnit in i ugnen. Mommo tog en slev från diskbänken, hon rörde om med skaftet.

– Varför gör du så där? sa Rasse.

– Ja spar disk, sa hon.

Hangö surrade av förargelse. Men surrandet gick i olika ton. Endel tyckte som raskarna, att transitbilarna inte borde få mera utrymme inne i stan, och att man, om det nu var nödvändigt istället kunde göra de nya bilplanerna på Östra Industriområdet ännu lite större, fast det förstås var synd på skogen, och lingonmarkerna och alla svampställena.

Andra tyckte att eftersom folk i alla tider varit rörliga kunde man maka åt sig nu också.

På lördagen när mamma och mommo och Gröna Svans kom hem från torget med fisk och potatis och morötter, var mamma gråtfärdig och mommo puttrig.

– Jag talade med Finelia, sa mamma. Och hon flinade och sa att två bilar har ni ju själva i familjen, och en motorcykel, och att Hangö har dåligt med pengar och att bilarna förtjänar man i alla fall på. Och jag sa att stan blir så ful. Och hon sa att fulhet vänjer man sig vid. Och jag sa att det är farligt att vänja sig vid fulhet

– Hon sa att den som int tål vänj sej kan ju flytt, morrade mommo.

I alla nummer av Hangöbladet fanns artiklar om saken, och Allmänhetens spalt var full av grälande insändare.

Stadens kulturmiljö kommer att ta skada…

Stadens kulturmiljö är ingenting att skryta med så skadan är inte stor…

Torget är fult och blåsigt…

– Sant nog, sa mommo.

Torget borde göras trivsammare…

– De e trivsamt när vi e där, sa mommo.

En del insändare var så invecklat skrivna och fulla av så svåra ord att man inte riktigt begrep vad som menades.

– Vad betyder ”logistikutredningen ligger i linje med den utvecklingsfas som ofrånkomligen bör infrastruktureras?” sa mamma.

–Tja, sa pappa.

Stadsdirektören anser det glädjande att ortsborna intresserar sig för utvecklandet av stadens olika möjligheter. Nu gäller det, säger han, att här, inför havets anlete, komma med nya och djärva visioner. Ett bolag vid namn Portone har vidtalats –

När pappa läst så långt blev han röd i ansiktet.

– Vad står det? sa mamma ängsligt.

– Att torghandeln ska flyttas ner under torget, nästan skrek pappa. I ett slags tunnelsystem. I skydd för köld och blåst. Så att handelsfolk och köpare inte ska behöva klaga över vädret –

– Men vi tycker om att klaga över vädret, sa mamma förvånat.

– Å sen då? sa mommo.

– ”Namnet Portone är italienska,” läste pappa. ”Det betyder stor port. Portones lösning på våra utrymmesproblem innebär att porten till en strålande framtid öppnas för alla hangöbor – ”

– Bara palduri, sa mommo.

– Här står mera, sa pappa. Här står att småningom kan de södra stadsdelarna – allt söder om järnvägen flytta ner i underjorden. ”Det vunna utrymmet kan lämpligen omvandlas till bilplaner” utom Fabriksudden, sa pappa, för där ska ju det där badhotellet byggas.

– Att vi sku mådas bo i nånsorts svarta hål då? sa mommo.

Pappa läste vidare:

Elektriskt upplysta tunnelgator vore en för turister lockande sevärdhet. Bristen på utsikt (vilket en del hangöbor redan hunnit uttala missnöje med) kan åtgärdas på elektronisk väg. Man ställer upp videokameror på stränderna och förmedlar det inspelade till datorer i hemmen. Något för Egnahemsföreningen att syssla med?

– Nä nu! sa många hangöbor. De började genast använda sina datorer för att organisera ett protestmöte.

Man samlades i Gamla Helmikahuset mellan Östra hamnen och Västra hamnen.

Och ganska snart märktes att mötesdeltagarna helt enkelt protesterade mot varandra.

Endel sa: – Bara träskallar, nej bara plåtskallar kan tycka att bilar är viktigare än folk!

Och från andra sidan lät det: – Bara luftskallar tror att folk kan leva på bara luft och önsketänkande!

Nu hade båda sidorna fått namn. Plåtskallarna stod mot Luftskallarna. Vardera beslöt att ordna demonstrationer.

Och när man inte orkade gräla mera gick man hem.

– Vad betyder önsketänkande? frågade Gröna Svans.

– Att man tror att det man tror på ska bli verklighet, sa pappa Rabbe.

– Och vad betyder demonstration?

– Att visa vad man tycker. Vanligen går man i ett långt tåg genom stan – med flaggor och plakat. Och så ropar man, och sjunger.

Nästa lördag, i vackert väder, samlades Luftskallarna i Parken utanför Casino. De hade gröna ballonger som ryckte och dansade i sina snören. Somliga bar plakat med texter som LEVANDE UTSIKT FÖR ALLA och NATURLIGHET NATURLIGTVIS. Många hade hundar med sig, och många hade barn. Farfar Riklas Rask hade sitt dragspel. Farmor Agata-Viola hade lånat en rullstol att sitta i om hon skulle bli trött, och det blev hon nästan genast.

De som höll med Luftskallarna men inte vågade visa det hade gömt sig bakom djurmasker. Kirre gick stolt på sina styltor.

Över dem flög tofsugglorna av och an.

Man startade klockan tolv, och gick längs Appelgrensvägen mot Frihetsmonumentet.

Plåtskallarna som samlats vid Hangö Segelförening i Östra hamnen, kom tågande från sitt håll. De bar också plakat.  På en del stod det BILEN VÅR FRAMTID. De drog leksaksbilar efter sig i snören, och några av barnen kom trampande i trampbilar.

Convolvulus Lindspö, dirigent för Hornbamsarna, blåste i trumpet.

De som höll med Plåtskallarna men inte vågade visa det hade gömt sig i störthjälmar.

Man startade klockan tolv och tågade genom Österlunden och längs Havsgatan mot Frihetsmonumentet.

Därifrån fortsatte de båda tågen sida vid sida Bulevarden fram.

Plåtskallarna hade satt egna ord till Björneborgarnas marsch:

Söner

av en bil som kört

från båt iland

till Hangö strand

och vidare mot Rysslands gränser

Än im-

porten oss ej stört

än kan här pengar fås, det ha förvisst vi hört.

Strålkastare oss lyser på vår bana

blank är vår plåt och framåt blott vi spana

Framåt!

Framåt bil vid bil!

Längs motorvägen bygga vi en extra fil!

Luftskallarna hade diktat egna ord till Nylänningarnas marsch:

Vi Luftskallar här, vi vilja ha luft,

vi värna dess friskhet och skönhet.

Att stängas av hjuldon, det går mot allt förnuft

ty vi leva ju av vatten och grönhet

Vi vilja naturenlig fortlevnad här

staden Hangö som del av naturen

samt leva och dö för vår hemort så kär

fritt från obilliga buren!

Och så skrek de hånfullt: – Hjulben! Hjulben! åt Plåtskallarna.

Plåtskallarna skrek tillbaka: – Luffare!

Nu fick Snöffe, som var Luftskalle, syn på sin tvillingsyster Svanse, som var Plåtskalle. Snöffe rusade ut från Luftskallarnas led och slog Svanse i huvudet med ett plakat på vilket stod GREINSPELE DUGER. (Greinspel är ett gammalt ord för cykel.) Det gjorde inte särskilt ont, men Svanse blev rasande. Hon slog tillbaka med sitt eget plakat, på vilket stod SPIKEN I BOTTEN, missade Snöffe och träffade istället gamle Raffel Rask, som gav till ett morrande och knöt sina nävar.

Eftersom hans mamma hade förbjudit honom att slå kvinnor pucklade han inte på Svanse utan på en annan plåtskalle, den överlägset flinande Anselm Lindland, ordförande för Hangö Specialdemokrater, som bar ett plakat med texten LIKA UTSIKT FÖR ALLA och som skrek och måttade en spark som inte träffade Raffel Rask utan hans gumma Fridelise som skrek ännu värre och smällde honom med sin nya fina flugsmälla som hon köpt på firma Huijaris realisation och burit med sig som en flaggstång med fem gröna ballonger fastknutna istället för flagga. Hon smällde så hårt att hon tappade taget. Ballongerna lyfte och blåste bort med smällan. Barnen Tofsuggla blev förtjusta och lämnade demonstrationen för att jaga den.

Fridelise skrek: – De va ditt fele gäddrans Anselm å nu måst du nog köp mej en ny!

Sällan i Hangö stads l34-åriga historia har känslorna svallat så vilt, för att inte säga monsterartat, som under lördagens dubbla demonstrerande. En person som vill förbli okänd kallade på polis, vilket dock förvärrade situationen då poliserna istället för att stävja tumultet istället tog del av detsamma både i handling och ord –

– Handling och ord! fnös mommo. Di slogdes å skrek just som annat folk. Vi hann nätt å jämnt få barnena åt sidan.

Hon kokade sig kaffe, fyllde på med mjölk och rörde om med brödkniven.

– Är Hangö faktiskt bara hundratrettifyra år? sa mamma. Jag trodde här fanns folk redan under vikingatiden.

– Här ha bott folk sen vatten ble land, muttrade mommo. Men på adertonhunnrasjuttitale kom viktingarna, å di tyckt att här mådes bli stad. Me stadshus. Å paper – å paper – å paper. Å nuförtidn di där kåmputtrarna.

Ronne och Rolle kom inramlande, båda hade märken efter demonstrationen. Ronne hade grisögon och Rolle fläskläpp.

– De där ölpojkarna, sa Ronne. De har skallar som ölburkar.

– Inte alla, sa Rasse. Olli är Luftskalle. Fast han var gorilla.

– Va? sa mamma.

– Han hade köpt en gorillamask i Leluboden på Berggatan. Men jag kände igen honom på fötterna.

– Hör! Hör! mumlade Rolle. Här talar ordföranden i klubben RGSLKNN!

Pappa läste vidare ur Hangöbladet. Stadens kanslichef uttalade sig. Han säger att demonstrationen inte har nån betydelse, inte ens fast den var dubbel. ”För man vet ju ändå vad folk tycker.”

– Så vi lider i onödan då? stönade Ronne.

Mommo drack mera caffelatte. Hon rörde om med ett önskeben som mamma tagit vara på senast de hade broiler till middag, och som blivit liggande mellan blomkrukorna i fönstret.

En djup depression, på modernt språk en ”lama” har så gott som lamslagit världsekonomin. Detta kommer att märkas även i Hangö. I klarspråk betyder det att bilimporten över Hangö hamn minskar, med uppsägningar och arbetslöshet och stora svårigheter som följd såväl för firmor som för enskilda. Transitbilarna som småningom fyllt upp alla lediga utrymmen i Hangö stad i väntan på att forslas till Ryssland, fortsätter att stå där de står, eftersom man i Ryssland inte längre har råd att köpa bilar… Vad vi ska göra med dessa bilar i fortsättningen vet vi inte, suckar hamndirektören.

– Det här blir svårt och sorgligt för många, sa pappa Rabbe.

På natten vaknade Rasse av att Gröna Svans puffade mulen mot hans kind

– Stig opp. Men tyst. Mommo är på väg någonstans.

Rasse blinkade. – Behöver hon hjälp?

– Kanske, sa Gröna Svans.

Natten var mörk. Inte kall, men molnig.

Mommo gick fort. De hann upp henne först i hörnet av Bulevarden och Vinkelgatan.

– Vart går du? sa Rasse.

– Till torgs, sa hon bistert.

Det började fläkta i luften. Gatlyktorna gungade i sina trådar. Skuggor gled av och an över dem, över mommos ansikte.

– Å ni vill me förståss. Nå, kom då, sa hon.

De fortsatte under de kala lindarna, mellan de tysta husen.

De kom till torget, och stannade vid Lignellska husets knut.

Lavendelus Månkatt lyste, som den alltid gjorde. Vattnet var avstängt för vintern, men skulpturen var vacker också utan.

Mommo suckade djupt. – Ja minns, sa hon, när där va träggårdar å hus. Hon visade åt hamnen till Å länger bort ett näktergalskärr. Di gol så de hördes över halva stan. Nå, stan va ju minder på den tidn.

Bortifrån hamnen hördes ett brak. Stängslet kring den nyaste bilplanen – som redan visat sig vara för liten – välte utåt. Rasse tog mommo i armen. Bilarna började rulla.

Gröna Svans skälvde till.

Långsamt gled bilarna fram till stängslet och över stängslet, de knäckte de nyplanterade buskarna som kantade den nyanlagda bilgatan som ledde till hamnen.

Inga motorljud hördes.

Bilarna styrde sig själva fram över torget. De tockade sig runt Lavendelus Månkatt, varv efter varv. De började kravla över varandra, varv över varv. Månkatten doldes av dem. Torget och gatorna närmast torget försvann under en krälande massa av bilar. Och alltjämt fortsatte bilarnas intåg, de kom från planen i gamla trålarhamnen, från planen på Tulludden.

Mommo och Rasse och Gröna Svans stod nu löst i luften, Rasse visste inte riktigt var.

Det började blåsa.

– Sydväst, mumlade mommo.

Blåsten fylldes av sand.

– Från Tulluddsstranden, mumlade mommo.

Sanden rasslade och väste, den smattrade mot bilarna.

– Den gör illa åt målningen, sa Rasse. Men den gör inte illa åt oss?

– Ja, sa mommo. – Nä, sa hon.

De såg hur färgen på bilarna skavades bort. Och hur kom det sig att de kunde se? Det var ju mörkt? Hade de fått nattögon?

Plåten nöttes sönder. Den började rosta. Bilarna krasade hop under sandens tyngd. Och hela tiden kom fler och fler bilar krypande, nu kom de långt bortifrån Östra Industriområdet. De klängde sig upp på högen av skrot och sand, de blev till skrot och de täcktes av sand, hela Hangö försvann under skrot och flygande sand.

– Är det sant? viskade Rasse. Han hackade tänder.

Mommo lade handen på hans axel. – Så länge vi sir de e de sant.

– Men i morgon då?

– De får vi si i mårrån. Kanske står de på tiningen.

– Vad är det?

– En demonstration.

– Men… är vi de enda som ser den?

– Ja vet int. Ja fick för mej å komm hit – kanske att andra e här å – kanske här e fullt åv folk fast vi int sir dem.

Hon teg lite.

– Men de e ju int säkert att di sir samma som vi, sa hon sen.

Vinden hade lagt sig. Den hade gått hem, som man sa förr i världen. Stjärnor lyste över dem. Under dem lyste Lavendelus Månkatt, starkare och starkare, genom berget av sand och skrot.