Pigg 76-åring i Hitis läser Den Nya Tidden

av Mikael Romberg

Vi intervjuar Erika Lönnrot på Nybacka på Kasnäs

Senaste onsdag fyllde Erika Lönnrot, tidigare värdinna på Nybacka eller som det populärt kallas ”Finnviken” på norra udden av Kasnäslandet i Hitis 76 år. Erika Lönnrot är en pigg skärgårdskvinna och inte bara det, hon följer alltjämt vaket med det som sker i vår tid och har varit tillräckligt intelligent för att dra riktiga slutsatser av det hon upplevat under sitt långa liv. Hon har funnit vägen till arbetarrörelsen, inte så att hon skulle tillhöra någon arbetarorganisation — i Hitis finns ingen sådan och Finnviken ligger långt från allfarvägarna — men hon har förstått arbetarrörelsens idé och låtit den bli vägledande för sig. Hur nära hon står arbetarrörelsen förstår var och en då man får veta att hon alltjämt regelbundet följer med Ny Tid och även tidskriften Den Nya Tiden. Och det trots att det inte finns postgång till Nybacka och trots att stället under vintrarna är helt isolerat. Egna och vänner förser henne med tidningar.

Jag har tidigare flerfaldiga gånger hört talas om denna ovanliga kvinna, och när jag denna sommar i juli semestrade åt det hållet, beslöt jag att uppsöka den gamla Finnviksvärdinnan.

Svante Sundell, en av mina vänner från Dalsbruk, kuskade mig dit ut i sin motorbåt. Vi letade oss väg mellan de barrträdsbevuxna och höga holmarna och landen. Brändö-landet blev till höger och snart reste sig den lilla men bergiga holmen Karten farleden och sen var del bara ett tuppfjät till Hopviken på Kasnäslandet.

Vi träffade Erika Lönnrot i hennes kammare och hon blir lite ”till sig” över främmandet, men sedan presentationen var över kom språklådan genast i gång. Nej vi stör inte, inte alls. Tvärtom, vi är hjärtligt välkomna.

— Sen jag överlät stället och tog sylning, det är nu sex år, förklarar vår värdinna, har jag tid nästan hur mycket som helst. Men stadsfrämmande vänta jag inte och därför blev jag lite överraskad. Nej, det enda jag gör nuförtiden är att lappa nät, men nu har jag inte ens några sådana. Nej, tid har jag och inga små har jag att pyssla med, utom de där.

Och hon pekar på blommorna på bordet och fönsterkarmen.

Jag förklarar varför jag kommit och att jag vill ha en intervju. Ja det gick an och jag inleder med några rutinfrågor angående nödvändiga data och fakta. Och sen avfyrar jag den fråga som, mer än något annat är orsaken till besöket på Finnviken.

— Hur kommer det sig att ni slutit er till vänstern? Ja det är ju ganska ovanligt att i Hitis träffa på människor som begriper sig på arbetarrörelsens idéer. Här ute har folk i allmänhet ännu inte hunnit så långt.

— Jaa, svarar Erika Lönnrot dröjande, ja, jag har alltid hållit mig mera till det nyare. Jag följer med tidningarna, fast inte med borgarnas. Och så är det väl för att jag har blivit så bra behandlad av storbönderna, fortsätter hon med bitter ironi. Ja man har fått ödmjuka sig många gånger om man sku ha någon hjälp på ett eller annat sätt. Som när man sku ha häst. Sist fick man den och sist fick man sitt i jorden och när andras var färdigt att skördas då stod det egna bara handshögt på åkern och många gånger höll det på att inte bli något alls. Och sent blev det med bärgningen. Köld och våta förstörde mycket.

Jag var nöjd med svaret. Jag hade fruktat att få höra en romantisk historia, som skulle ha ”förklarat” hennes i denna del av landet ovanliga politiska vakenhet. Jag bad henne berätta eventuella hågkomster från rösträttsreformen.

— Gubben och jag flyttade hit 1905. Vi hörde ju nog om röstefrågan och att herrarna bråkade emot. Men här i Hitis räckte det många år förrän vi fick rösta. Inga vet jag varför det inte blev klart, men inte var det något med det röstandet, då det inte fanns andra att rösta på ån svenska folkpartiet. Jag menar efter 1918.

— Nå hände hår någonting 1918?

— Riktigt färdigt var det det året. Min man höll de fängslad 3 månar. Det var böndren som kom överens sinsemellan. De hantera honom riktigt hårt. Inte hade de någon rätt att fängsla honom, de bara gjorde det

— Och hur var det under kriget nu senast? Hände det då någonting?

— Nå inte så värst. Vi fick ju inte röra oss då, för myndigheterna förklara att vi kan bli beskjutna. Fast nog var jag många gånger ute när flygare kom, både ryska och finska. De kom lågt ibland. Men inte var jag rädd för ryssarna. Si jag känner till den sorten. De hade ju förläggning här i Krögarhålet. 1917 eller 18 for de bort. Aj rasandes ändå, en gång sköt gubben sig i handen och vi for till Åbo till doktorn. När vi for, for vi Strömma fram, men hemvägen tog vi över Gullkronan, men när vi kom till Krögarhålet blev vi fast för det var inte lovligt att färdas där, när där var förläggning. Men ryssarna var snälla och de släppte oss med detsamma. Bara te fick vi dricka.

— Nå men berätta hur det gick till när ni gifte er.

— När man är unger följer man jämt med den man tycker om, skrattar Finnviksvärdinnan och döljer munnen med handen. Jag tjäna hos en bonde på Biskopsön, när jag träffa honom. Och småningom fick vi det här stället. Om här var odlat. Här var int ingenting. Sjuhundra mark betala vi för det och tolvhundra och fem mark kosta byggningen. Och allt har vi röjt och brutit opp. Och pengar fick vi genom att spara. Först segla vi med jakt. Vi lasta ribb på Pargassidan. 2 mark lammen fick vi. Det var hårt jobb. Många gånger segla jag jakten och när det blev mörkt och om jag var osäker släppt jag kroken i botten. Ja nog har man kursat. Här har jag kursat med jordbruket. Jag har skaffat och släpat hästar och djur över sjön och jag har bärgat och tröskat.

— Och många gånger tog ni hela stacken på nacken när ni bar in höje, säger Svante Sundell, som rycks med av berättelsen.

— Jo fast jag blev lite dåliger emellan, fast nu har jag igen karpat opp mig. Jag fick det lite lättare sen han dog, se han orka ingenting alls på slute. Men jag har aldrig varit sjuk. Och nu stiger jag opp om morgon med solen och så börjar jag laga näten i ordning. Det är så att jag tar hundra mark för en arbetsdag och den börjar när solen går opp och slutar når den går ner. Jag vill inte se att knyta mera i lampljus, men läsa kan jag nog. Nej glas använder jag inga.

— Ja det var en sak, fortsätter vår värdinna, hit är dåliga förbindelser. Jag har tänkt köpa den där gammelökan att ro till bruket med. Del är inte alls tungt, men på vintern får jag ingen post. Och det kan bli långt innan någon hämtar den. Och i år har jag inte fått Den Nya Tiden. Månne ni sku kunna ställa om saken med Samfundet Finland-Sovjetunionen så prenumerationen sku börja gå igen.

Jag lovar att försöka ordna saken men vill ännu veta om hon upplevt något riktigt spännande eller varit i dödsfara.

— Jag har aldrig varit i dödsfara och aldrig sjuk

— Men, protesterar Svante Sundell, nog har ni ju många gånger varit i fara. När ni segla och kommer ni ihåg den där gången som ni åka med mig och några andra i den där lilla jollan, som var överlastad i den hårda sjön, och alla andra var rädda fast ni int var rädd.

— Nej, jag har aldrig varit rädd, fast en gång blev jag nog till mig när Svea, dottern min, föll i vattnet vid Harvarön och höll på att drunkna. Men när ni talar om fara så inte borde en enda mänska vara så dum att den inte sätter sitt namn på Wienappellen.

Jag slutar intervjun med denna överraskande men välfunna replik. Det är en replik värd att begrunda och den visar att denna kvinna i sin isolering ser klarare än många som har mycket närmare och bättre möjligheter att skaffa sig klarhet. Jag sänder både på mina egna och Ny Tids vägnar en något försenad gratulation till 76-årsdagen.

Mikael Romberg

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.