Helsingfors: fattiga vräks ut på gatan!

av Ny Tid

Hyresgästen: Källarlokal bättre än gatan. Hyresnämnden: Källare ingen mänskobostad — Därför ut på gatan!

I närmare tio år bodde hundratals familjer i Helsingfors djupt under jorden — i bombskydd. På hösten 1954 stängde man dem. Bombskydden var ju hälsovådliga och inte avsedda till mänskobostäder och dessutom ansåg myndigheterna att bostadsläget förbättrats så mycket att man inte längre behövde ”nödhjälpslägenheterna”. Var man sedan placerade bombskyddsinvånarna vet man inte så noga. Men faktum är att i dagens Helsingfors bor ännu tusentals mänskor i s källarlokaler, dvs, delvis eller helt och hållet under jorden. Många av dessa mänskor lever under vräkningshot, utan hopp om att få någon ny bostad i stäIlet, ty både fastighetsnämnden och hyresnämnden anser att gatan eller tält är bättre än en källarlokal — även om den är ljus och proper.

Tidigare bastu, nu bostad

Familjen Pipinen bor i Gumtäkt, gården Limingovägen 47, i en typisk källarlokal. Det är ett ungt par med två små barn, en fem månaders baby och en pojke på tre år. Familjen Pipinen har bott i den här lokalen ca 2 år och är under vräkningshot sedan oktober. På hyresnämnden säger man, att man tidigast kan anvisa familjen en ny bostad i maj eller juni. Den sista november kommer stadsfogdarna och lyfter ut deras bohag, om de inte lyckats beveka hyresnämnden att få bo kvar tills nämnden kan anvisa dem en ny bostad.

Familjefadern, Aulis Pipinen, berättar att lokalen tidigare var en bastu, men för ca 7 år sedan lät en hyresgäst inreda den till bostad och sedan dess har här bott mänskor.

— Vi betalar ca 4 000 mk i hyra per månad för ett rum på 12 kvadratmeter, säger han. I hyran ingår också kostnaderna för värmen. Vi tittar oss omkring i rummet, men ser inte ens skymten av ett värmebatteri.

— Det finns i tamburen, säger han förklarande, så att någon egentlig nytta av den värmen har vi inte. Det vi saknar mest i det här rummet är ett ordentligt fönster, det vi har är 30 cm högt och 90 cm brett och alldeles i nivå ned gatan.

Pipinens enda fönster.

— Varken ljus eller frisk luft får vi genom det fönstret, inskjuter fru Pipinen, öppnar jag fönstret på sommaren får vi damm och smuts in i rummet och på vintern kan man ju inte öppna det allt. Alltså måste vi vädra genom källaren och då får vi den unkna källarluften in i rummet. Barnbyket som man måste tvätta varje dag gör inte luften bättre och torrare, tillägger hon. Tillgång till rinnande vatten har familjen mer än tillräckligt, ty husets vattenledningsrör går just under deras golv.

— Röret läcker tydligen, för vi har ofta stora vattenpölar på golvet.

”Lyxlokal”

Fru Pipinen lider av anemi och källarlokalen är allt annat än hälsosam för henne att bo i; barnen är också sjukliga. De har nästan alltid snuva och hosta, Fru Pipinen har sprungit hos hyresnämnden liksom många andra bostadssökande, men aldrig har familjen fått hopp om en bättre lokal. Man har bara sagt åt henne: ”Inte skall ni klaga, ni har ju bara två barn” eller ”Ni har ju en lyxlokal, ni ska vara nöjd”. För att överhuvudtaget kunna få bostad genom hyresnämnden måste man vara på den extra brådskande listan minst ett halvt år, och där har familjen Pipinen varit sedan vräkningshotet kom. När fru Pipinen senast besökte hyresnämnden sa man åt henne: ”För barnen till barnhem. så gör andra”. Men det är dyrt och vem vill väl skiljas från sina barn.

Första tiden de var gifta ansökte de om lägenhet i stadens nybyggda hus, men fick inte. Nu vågar de inte göra det då endast mannen arbetar och de vet att hyrorna är höga. De har också hört att endast familjer med en månadsinkomst på 60.000 mk har möjligheter att erhålla de eftertraktade lägenheterna.

— Det byggs så många nya hus i Helsingfors, vem får lägenheterna, undrar den unga modern. Varför får vi inte bo kvar här tills våren, vi har ju fått löfte om en ny bostad då, varför skall man kasta ut oss på gatan till vintern, vi har ju ingenstans att ta vägen, varför …

Hundratals källarlokaler i Helsingfors

Inspektör Aalto på stadens fastighetskontor säger att det finns 53 familjer som bor i källarlokaler i stadens hus på förortsområdena. De kan vara flere, man vet inte säkert. I privata hus på stans område finns det hundratals källarlokaler. Någon bestämd siffra vågar man inte uppge.

Källarlokalerna oftast husägarnas inkomstkälla

NT har bänt stig till Yrjö Kivilinna som är medlem i fastighetsnämnden och han har en hel del att säga. Det är fastighetsnämnden som tillsammans med fastighetskontoret skall övervaka att byggnadsförordningen följs. att husen är i skick, målade osv. Får man anmälningar om källarlokaler så granskar man också i vilket skick de befinner sig — oftast kan de vara bättre än mången lägenhet ovan jord, säger han. Men då det är förbjudet att bo i källaren, kommer frågan upp i fastighetsnämnden: skall familjen vräkas eller ej. Vi folkdemokrater anser att man inte skall vräka om man inte kan anvisa de vräkta en ny bostad i stället, ty en källarlokal är alla fall bättre än ingen lokal alls. Men då vi är i minoritet är det majoritetens beslut som vinner och det lyder på vräkning. Sedan går frågan vidare till hyresnämnden som utfärdar vräkningsordern. Men om den vräkta familjen får löfte om en ny bostad inom överskådlig framtid vore det skäl att vända sig till fastighetsnämnden med anhållan om att vräkningen skall uppskjutas. Vi gör sedan här vad vi kan för att förhindra vräkningens verkställande.

Husägarna är medvetna om att de inte får hyra ut lokal i källaren varken till bostäder eller till, verkstadslokaler. Men då de in kan bestraffas härför hyr de gladeligen ut lokalerna och tar höga hyror, många tar tom, en större summa som ”inflyttningspengar”.

Källarlokalerna är alltså också en slags spekulation i bostadsbristen, som inte tycks bli bättre trots den relativt livliga bostadsspekulationen.

Red

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.