I morgon fyller Jean Sibelius nittio år. Redan flera år har tonsättarens födelsedag hos oss kommit att firas som en nationell festdag. Maestron själv har år för år hållit sig alltmer borta från rampljuset och levt i självvald avskildhet på sitt älskade Ainola i Träskända.
Desto mer lever han med överallt. I sitt eget land och utomlands, i sitt verk. Sibelius popularitet är i detta nu grundmurad såväl i öst som i väst. Hans verk ingår i repertoaren för snart sagt varenda symfoniorkester eller solistkonstnär, så i Moskva som i Philadelphia, i Sydney och i Bern, i Leningrad och i London.
Det år få tonsättare förunnat att under sin livstid röna ett så stort allmänt erkännande. Och väl att märka, I Sibelius’ fall beror detta ingalunda på att han även förunnats en ovanligt lång livstid och livsgärning: han var i stort sett lika känd och uppskattad redan i början av seklet.
Vad är det i Sibelius’ musik som så har förmått fängsla och skapa resonans såväl hos oss i hans eget land som runtom i världen? Svaret kan enligt milt förmenande troligen sökas däri, att Sibelius är vår lids ende store symfoniker och en episk tondiktare av en storleksordning världen knappast någonsin tidigare bevittnat.
Sibelius har i stor utsträckning i sin tonsättargärning inspirerats av den finska folkdiktningen, främst Kalevala och föreställningsvärlden där. Han tar vara på det naturmytiska och alltomfamnande, och kan även bereda rum för det skirt stämningsmättade. Men Sibelius har alltid vetat att förhålla sig på ett visst avstånd till objekten för sitt skapande, han ger sig aldrig hämningslöst hän. Han har vetat och lyckats se till helheten och helhetens betydelse utöver och framom de enskilda partierna och avsnitten. Det är detta som av honom gör en utomordentlig episk berättare, sådan vi möter honom i bl. a. hans symfoniska dikter.
Denna episka grundinställning färgar av sig också på Sibelius’ symfonier. Inte heller här låter han de enskilda delarna, salterna, motiven, någonsin skymma helheten och helhetsintrycket. Vid den tid Sibelius började komponera sina första symfonier stod hela denna tonart i vanrykte. I missriktad Tjajkovskij-efterföljelse sysslade komponisterna i senare hälften av förra seklet med att hänge sig till extatiska utsvävningar av förment stämningsmålande karaktär eller också plottrade de bort i rent intellektuellt betonade, livsfrämmande och livsfientliga tonexperiment,
Det är Sibelius förtjänst att symfonin miste sitt vanrykte. Utan hans banbrytande insats är det osäkert om vi numera hade några yngre symfoniker.
Sibelius har hittills utgett sju symfonier. På senare tid har det allt oftare spekulerats över möjligheten att han även har komponerat en åttonde, en än så länge outgiven symfoni. Hur därmed förhåller sig får vi knappast veta förrän efter mästarens död*.
Det senaste århundradet har i musikhistorien varit uppfyllt av ett våldsamt experimenterade, vilket i stort sett synes ha ansat endast ett ringa fåtal mer hållbara resultat. Sibelius har i hela sin musikaliska gärning hållit sig till traditionen. Därmed är det inte sagt, att han vore helt främmande för vissa av den mindre traditionsbundna musikens yttringar, så har han t.ex. uttryckt sin stora beundran för Béla Bartók.
Sibelius har aldrig tillhört någon musikriktning, någon skola. Ett visst efterwagnerianskt inflytande har man tyckt sig spåra i en del av de tidigare kompositionerna, och t.ex. ifråga om de två första symfonierna har det talats om inverkan från Tjajkovskij. Men ovedersägligt måste det numera anses vara, att Sibelius enbart är sig själv. Sin egen stil, sin egen skola. Från och med den fjärde symfonin år det troligen ogörligt att i nämnvärd grad leta efter främmande inflytelser.
Det har här mest varit tal om Sibelius större verk, symfoniska dikter och symfonier. Men vår tonsättarmästares verksamhet och aktivitet har omfattat mycket annat, ja, det finns snart sagt ingen musikform han inte har provat så på, Bland hans talrika mindre kompositioner finns det också ett otal betydande verk.
Man följer kompositören med lika stort intresse i den sago- och sägeninspirerade Kalevala-vårlden, t ex. Lemminkäinen-sviten eller Eldens uppkomst, som då han i sitt tonspråk återger historiska händelser. Av den senare typen må främst framhållas sviterna Scénes historiques och Kung Kristian samt naturligtvis Finlandia. Ett synnerligen intressant verk — intressant ur synpunkten av kompositörens stora inlevelseförmåga också i en föreställningsvärld som i övrigt kunde synas främmande — är den orientaliskt! inspirerade Belsazars gästabud.
Inte heller det intima, det lyriska eller det rent romantiskt inspirerade tonspråket saknas i Sibelius’ omfattande produktion. Allmänt känd är t.ex, Valse triste (som egentligen är ett avsnitt ur scenmusiken i Arvid Järnefelts skådespel Döden). Därtill kommer ett flertal rätt allmänt spelade pianokompositioner och solosånger för främst kvinnliga stämmor (Säf, säf susa, Var det en dröm, Demanten på marssnön, Svarta rosor, m.fl.)
Sibelius musikspråk är starkt egenartat och visar upp en rad såväl ur allmän musikteoretisk och –historisk synpunkt som speciellt i instrumenteringshänseende högintressanta drag. Det bottnar i ett kraftigt, målmedvetet men samtidigt ofta våldsamt framstormande tonsättarlynne. Det får sin egen personliga färg av en hel del till synes oförenliga komponenter: irrande, sagoartade stämningar, poetisk inlevelseförmåga och renhet, frenetisk obändighet. Allt detta finns hos otaliga kompositörer och hos var och än finns det mycket av detta. Sibelius’ storhet bottnar sannolikt i den eminenta förmåga han har att låta sin erkänt stora kunskap och grundliga kännedom om alla sidor av musikens väsen verka i den riktningen att varje partiturblad han gett ut varit slutgiltigt, definitivt, aldrig något hastverk eller halvgjort.
Det finns en storman i den finländska musikens värld. Det har aldrig funnits mer än en — före Sibelius fanns det ingen. Han har inte allmänt taget lett in musiken på några nya vågar. Han har inte skapat något som till sin natur vore annorlunda än andra tidigare förefintliga musikverk. Det nya han har haft att skänka världen har inte gällt uttrycksmedien utan den andliga halten i hans musik. Att enbart tack vare den vinna och ständigt befästa en position sådan som Sibelius i den samtida musikvärlden är en jättelik prestation,
John Frejborg
*Fotnot: Sibelius arbetade de facto länge på en åttonde symfoni, ett beställningsverk av Bostons symfoniorkesters kapellmästare Sergei Kusevitskij (eller Serge Koussevitzky, som han var känd som internationellt). Oron för mottagandet och framgångspressen blev dock för stor för honom, och han körde fast. Kring 1945 brände han en stor samling noter – ingen vet exakt vad – men det har spekulerats att han då skulle ha bränt upp sketcherna till den åttonde symfonin. Några brottstycken har sedermera hittats och spelats in.
Sibelius avled i september 1957, alltså knappt två år efter att denna artikel skrevs. FN:s generalförsamling inledde efter hans död sitt möte med en tyst minut i hans ära.
