Specialintervju med chefredaktör Hossein Parschid
Chelredaktör Hossein Parschid, vars tidning Donayane Emruz i Irans huvudstad Teheran varit indragen av myndigheterna i fjorton månaders tid, är en av Irans delegater till internationella journalistkongressen i Helsingfors. Han berättar för vår tidning om förhållandena i sitt hemland.
— Snart har tre år förgått sedan general Zahedys militärkupp i augusti 1933. Kuppen ägde rum i det ögonblick, då det iranska folkets kamp för oavhängigheten hade nått sin höjdpunkt och folkets talrika segrar helt och hållet höll på att förändra perspektiven i Mellersta Östern.
Strax efter statskuppen blev tusentals iranska fosterlandsvänner arresterade, alla nationella organisationer förklarades olagliga, alla framstegsvänliga och demokratiska tidningar förbjöds och doktor Mossadecq jämte ett stort antal av hans politiska vänner kastades fängelse. Som Mossadecqs efterföljare och med direkt hjälp från de imperialistiska makternas sida installerade general Zahedy en fascistisk regering och gick till en antinationell offensiv mot den patriotiska pressen och de patriotiska partierna.
En fruktansvärd skräckregim utvecklades i landet, nära nog lika hemsk som nazisternas terror. Tortyrformer, som påminner om medeltidens men är lätt amerikaniserade har blivit gängse. Det har börjat en ny tid i Irans moderna historia — det barbariska våldets och de grymma förföljelsernas tid. Under dessa år har flere av landets bästa söner avrättats och andra har avlidit till följd av omänsklig tortyr. Flere journalister har deporterats till hemska öar i Persiska viken eller förts till fängelser och koncentrationsläger. Doktor Fatemi, chefredaktör för tidningen Bakhtar Emrouz, och utrikesminister i Mossadecqs regering, har avrättats. Karim-poor Shirazy, chefredaktör för tidningen Shoorech, fängslades och brändes sedan levande i fängelset. Jan-di, chefredaktör för tidningen Bessoye-Ayandel, avtjänar 10 års fängelsestraff. Många andra journalister, som Zahedys fascistiska regering ogillat, har underkastats tortyr av olika slag och förföljelseåtgärder.
Sommaren 19.1. strax innan det nya oljeaavtalet ingicks med International Oil Consortium, arresterades och dömdes omedelbart omkring 650 officerare i iranska armén, som var fosterlandsvänner och hade opponerat sig mot denna imperialistiska och folkfientliga åtgärd. Några månader senare sköts 25 av dem, de övriga dömdes till långvariga fängelsestraff. Under tiden slutfördes förhandlingarna med det nybildade oljekonsortiet och ett avtal underskrevs I Teheran den 19 september 1954.
Enligt detta nya avtal, som står i strid med Irans oavhängighet och som utgör dödsstöten mot lagen om oljeindustrins nationalisering, går 40% , av aktierna till fem amerikanska bolag, nämligen.Standard Oil of New Jersey, Standard Oil of California, Texas Oil Company, Socony Vacuum och Gulf Oil. Anglo-Iranian Oil Company innehar likaså 40%, Royal Dutch Shell 14% samt Franska oljekompaniet 6% av aktierna. Detta avtal, som står i strid med de iranska nationella intressena, väckte motstånd hos det iranska folket.
Trots den fascistiska regeringens stränga repressalieåtgärder sjuder ett dovt och ihållande missnöje bland breda lager av befolkningen. Trots alla deras rättegångar har imperialisterna och deras anhang inte lyckats skyla för folket, hur avskyvärt det nya avtalet är. Det är fråga om ett avtal, som ger rätten att utvinna den iranska oljan åt utlandet, och det bär alla kännetecken på ett sådant avtal. Sålunda är bestämmanderätten över oljeindustrin, jorden, oljan, naturgasen osv. för en tid av 15 år helt och hållet underkastad de utländska bolagens kontroll, och efter utgången av denna tid kan kontrollen förnyas för tre femtonårsperioder till. Eftersom konsortiets verksamhet utsträcker sig över tre hela provinser, är en stor del av landet under konsortiets välde.
För att förstå, varför den nuvarande fascistiska regeringen i Iran blev till, måste man studera den iranska oljans blodiga historia. Alla dessa brott härstammar från oljan, eftersom oljan är den skatt, vilken imperialisterna aldrig vetat ge ifrån sig till dess rättmätiga ägare.
Jag försäkrar, att folket i Iran aldrig kommer att ge efter för förtryckaren och aldrig ge upp sin kamp. Men folket behöver stöd av hela den framstegssinnade mänskligheten. Vårt folks bästa söner, som kämpar mot dem som vill förslava fosterlandet, ser sitt liv i allvarlig fara på grund av de ideal de har och den kärlek de hyser till friheten. Världsopinionens uppmärksamhet och en stor och kraftig proteströrelse kan rädda de politiska offrens liv.
Mikael Romberg
