Helle Hellberg är en strålande novellist. Till den slutsatsen kommer man inte efter att ha läst den första, eller de två första novellerna i — och skymningen föll, ett urval av hennes noveller genom många år, som utkommit i höst. Vid läsningen av den första novellen kom jag till den slutsatsen, att Hellbergs lätta, magra, knappt antydande stil var konstlad och hennes noveller gråa och hopplösa i tonen. Denna uppfattning endast bestyrktes av den andra novellen, men jag hade inte läst länge innan jag var helt fängslad av detta säregna, som vi kallar poesi och som så rikt flödar i Hellbergs till synes magra, tysta ord. Stilen var inte konstlad längre, den blev fulltonig och naturlig. Och efter att ha läst genom boken var slutsatsen klar: Helle Hellberg är en strålande novellist.
Hon behärskar tillfullo novellens, denna egentligen ganska svåra konstarts väsen och det är egendomligt att på få, tunna sidor läsa något, som handlar om, belyser och betraktar ett helt liv. Detta är verkligen novellen i dess högsta form!
”Hjältar” i Hellbergs noveller är folk, som på ett eller annat sätt ”inte är som andra”. Det är ju känt faktum, att alla de miljarder individer, som befolkar jorden, lider av att inte vara som andra — lider medvetet eller omedvetet — ty genom att inte vara som andra är de individer. Därför kan man kanske säga, att dessa ”hjältar” egentligen är människan i gemen. Men Hellberg ömmar för de svaga och däri är det väl främst hennes människor skiljer sig från andra. Och när man läser om dem kan man inte neka sig en önskan att plötsligt se dem fräsa till, bryta ut i vrede över allt det gråa, som likt en tunn skugga vilar över berättelsen.
Men det är sant. Då vore de ju inte svaga längre.
Döden står alltid nära händelserna och personerna i Helle Hellbergs noveller, Det är inte sällan upplösningen kommer genom döden — kanske därför att författarinnan känner att allt verkligt skeende kan avslutas först genom denna, att en historia slutar först, när livet gör det. Och i synnerhet ifråga om de noveller, där författarinnan berättar om en långsamt framskridande, grå verklighet utan stora händelser får man en känsla av att den enda möjliga upplösaren av det hela är döden.
Vid läsningen av ”Glorias gåva” får man åter en känsla av, att döden och gråheten står så nära livet och färgerna, att döden i slutet nästan blir en hymn till livet. Det är svårt att i konkreta ordlag uttrycka sig om Helle Hellbergs på sätt och vis fantastiska noveller. Jag kan endast hoppas, att det lyckats mig bibringa läsaren åtminstone en aning av det kristallklara liv, som finns på bottnen av Hellbergs gråa, stränga noveller — i hennes berättelser om de fattiga och svaga.
Sgå
Helle Hellberg: — och skymningen föll, Söderströms.
