Ulf Modin, väl känd för Ny Tids läsare, verkade som översättare vid Verlag Zeit und Bild i Dresden i DDR från november 1985 till maj 1990, då tiden var ute för det som på omslagets baksida kallas ”DDR:s största propagandamaskin”. Om dessa sina 4 1/2 år i DDR har Modin skrivit en bok som han helt anspråkslöst har kallat Tankar kring landet som icke längre är. Det är alltså inte fråga om ett försök att ge en allsidig, för att inte tala om en ”objektiv” bild av de sista åren av den östtyska varianten av s.k. realsocialismen.

Modin har visserligen varit, och är alltjämt, övertygad marxist (något som tydligt framgår av hans debattartikel Parti och rörelse i Ny Tid 6/95), men åtminstone av hans bok framgår, att han från början var synnerligen ambivalent i sin syn på DDR. Han skriver på ett ställe, att trots att han så småningom lärde sig en hel del om livet i DDR, t.ex. bristen på varor och den närgångna sociala stasikontrollen, så bevarade han länge sin ”barnatro”.

Han citerar vad han skrev i ett brev, att här ”växer den nya människan fram, den som osjälviskt arbetar för framtiden och socialismen, är enormt bildad, generös och hjälpsam”. Senare kom han underfund med att han ”levde i en illusion”.

Lugnt och skönt

Naturligtvis var Modin medveten om att han som utlänning var privilegierad, i mer än ett avseende, om han också visste att han blev utsatt för Stasis uppmärksamhet. Men en av orsakerna till att han så länge bevarade sin ”barnatro”, sina illusioner, framgår indirekt av det som han skriver om det ”djupandliga”, ett uttryck som han tagit över från Eino Kaila, att det fanns mera av det i DDR än i Sverige. Och han fortsätter: ”Det mesta på det immateriella planet var bättre, vilket var avgörande för mig som inte har så stora materiella behov. Det var lugnt och skönt. Ingen behövde bry sig om morgondagens problem. Ingen stressade på allvar. Man behandlade människor med respekt, och kulturen var tillgänglig för alla. Det fanns trots allt en humanism och mänsklighet i DDR, vilket jag aldrig upplevt i Sverige.”Det är förstås en subjektivt förskönande bild Modin här ger av livet i DDR, men om den vore helt och hållet falsk skulle inte så många f d DDR-medborgare i dag tycka, att det trots allt var bättre förr. Och, som Modin på ett annat ställe påpekar, arbetarna har aldrig bekymrat sig särskilt om de politiska friheterna.

Arbetarna och bildningen

Modin har själv en kommunistisk arbetarbakgrund men fick möjlighet att gå i läroverk och bedriva universitetsstudier. I ett självbiografiskt in- ledningskapitel skriver han om sin föräldragene- rations arbetare, ”och därmed även exempelvis DDR-ledarna”, att man för att förstå dem måste ha klart för sig det patriarkaliska systemet i arbetarklassen i de germanska länderna. ”Patriarken gjorde allt för sin familj, ville bara dess bästa, men ställde sig någon på tvären blev det hårda tag.” Det är något som Modin, naturligtvis tar avstånd ifrån, och som gjorde att han så småningom började se allt mera kritiskt till DDR-systemet. Den hemkänsla han samtidigt kunde uppleva har också sin, delvis självbiografiska, förklaring: ”Intellektuella ur den uppåtgående arbetarklassen kommer ofta bättre överens med dem som fått en högborgerlig uppfostran än med människor som fått en småborgerlig, eftersom uppfostran i högborgerliga hem liknade varandra men var spegelvända. Ibland är det inte utan att Modins återkommande ”kverulanser” över det kulturella och andliga förfallet i Sverige kan påminna om vissa konservativas jeremiader över hur illa det står till i — socialdemokratins — Sverige, i synnerhet på utbildningens och allmänbildningens område.

Egentligen har han trivts bättre i Finland än i Sverige. ”För mig var Helsingfors en mycket lättare stad att leva i än det konformistiska och ruttnade Stockholm. I Finland höll man avstånden och tolererade inget flum. Ett leende betydde i regel något. Motsättningarna var tydliga. Det var därför lättare att orientera sig.”

Till Helsingfors kom Modin närmast därför att han för sin trebetygsuppsats i statskunskap valde att skriva om finlandssvenskarna och Lapporörelsen, därtill inspirerad av Väinö Linnas Söner av ett folk, och det tvingade honom att vistas i Helsingfors hösten 1967. Och han har upprepade gånger återkommit sedan dess.

Från en utopi till en annan

Ulf Modins Tankar kring landet som icke längre är har väl inte sitt största intresse för den inifrånbild den ger av händelser och stämningar i DDR under dess sista år, utan som en rapsodisk skildring av hur en radikal svensk intellektuell med arbetarbakgrund har reagerat inför det som har hänt i Europa och världen under de senaste tre decennierna. Hur optimismen, hoppet om en genomgripande revolution (med mänskligt ansikte), undan för undan övergick i osäkerhet, besvikelse, misströstan; och på nytt, kanske, i en försiktig tro på att alltjämt det mesta är möjligt, till det bästa. Nu sätter han sin lit till ett konstruktivt samarbete, en konfederation, som består av ”marxister, andra socialister, kvinnogrupper, gröna, vänsterliberaler (vad man i Finland kallar frisinnade), seriösa konservativa och goda kristna.” Han förkastar tanken på att dessa skulle bilda ett parti, ”utan de ingående grupperingarna bibehåller sin autonomi och enas kring ett miniprogram. En utopi? Kanske! Men onekligen värt att pröva. Kanske nödvändigt. En gång.

Ulf Modin: 4 1/2 år i DDR. Tankar kring landet som icke längre är. Förlaget Cirrus 1994.

Sven Willner

1 kommentar

LARZ GUSTAFSSON 8 augusti, 2019 - 07:12

Själv vet jag att många östtyskar vill ha DDR tillbaka. Man vill även ha Berlinmuren tillbaka.
Ny Tid är en tidskrift jag aldrig mer kommer att befatta mig med.
Det vet jag också.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.