Underbara kvinnor vid vatten (fast bilden föreställer inte Monika Fagerholm med vänner, utan kommer i april på Jan Gudmundssons roman ”Klockorna under jorden” (Norstedts))
I dessa tider
har Fredrik Långs aforismsamling I dessa tider belönats med ett stipendium på 10 tonni. Hufvudstadsbladet:s ständige recensent av allt finlandssvenskt, Gu. Widén, avrättade i tiderna boken och det hade han ju full rätt att göra. Det lustiga var närmast kriterierna. Felet med Långs korta tankar var att en del av dom publicerats i Ny Tid (snarare på: på fjolårets förstasidor). Saken upprörde Widén till den grad att han passade på att också recensera Ny Tid, den där blaskan med dom ”tröstlösa, oändliga textsjoken” eller hur det var.
Ny Tids layout är onekligen hemsk och artiklarna oredigerade, men hur det kan förstöra en samling aforismer — där tvärtom just det pregnanta och snärtiga uttrycket odlas — har vi ännu inte fattat.
Glädjande i alla fall att Ny Tid fortfarande retar nån, ibland fick man under alla 50-årshyllningar för sej att vi blivit totalt harmlösa. Här en (förklarande?) aforism ur Långs samling (kan f.ö. beställas från redaktionen till det humana priset FIM 40, eller bara 0,4% av vad den är värd):
”Om inramningen:
Du granskar bilden? Ha! Det är ramen som är budskapet.”
Andra belönade bekanta: i klassen lyrik Henrika Ringbom, i prosa Monika Fagerholm, i kustfiske Erland Eklund.
Runebergspriset
delas, i motsats till de ovannämnda, inte ut av det utvidgade R-bergsarkivet Svenska Literatursällskapet, trots att man i år lätt kunde få den bilden i dom finlandssvenska media. Av en märklig slump sammanfaller R-prisdagen nämligen med dagen för littsällskapets fest, därstädes jämväl prisande förekommer
(av Lång etc.). Det är nåt med att R-berg har samma födelsedag i den finska som den finlandssvenska almanackan.
Men bli inte lurade av vårt fsv-chauvinistiska perspektivfel, Runebergspriset är ett verkligt fint nationellt pris, som uppmärksammas också i riktiga massmedia. Långt finare än självaste Finlandia: för det första är juryn proffs utan bokhandlarpopulistiska sidoblickar, för det andra (och just därför) räknar dom hela litteraturen som litteratur, också lyrik & essäer, och för det tredje (och just därför) är prissumman hälften av Finlandias.
Moraliskt sett var det alltså Finlands Goncourt och titeln
Årets Bok som Monika Fagerhoms Underbara kvinnor vid vatten höstade in i söndags. Ny Tids stora intervju, gjord av hennes sommarstugehyresförmedlare Tapani Ritamäki (stuga för kvinnor, nära vatten), ingick ju i fjol (1.12) men när också dom stora Stockholmstidningarna började köra stora och underbara recensioner var MF:s brejkande ett definitivt faktum. ”Lyskraft” och ”fantastiskt detaljskarp sextiotalsskildring” skrev en viss
Michel Ekman i Svenska Dagbladet, ”En av säsongens bästa böcker har redan kommit” sa en viss Ulrika Milles i Expressen och i Dagens Nyheter skrev Birgit Munkhammar att F-holm
”formulerar sextiotalisternas anklagelse mot en föräldrageneration som vägrade bli vuxen, men hennes blick grumlas varken av bitterhet eller självmedlidande. Den är klar och genomskådande, men inte kärlesklöst dömande”.
Tur att F-holm inte fick Finlandiapriset som hon ”inte oförtjänt” nominerats för, skriver Munkhammar också, ”nu kan hon i lugn och ro arbeta vidare på sitt så löftesrikt inledda författarskap”.
Kritiken var så
sensationellt pro — och framför allt: genast på utgivningsdagen — att t.o.m. förläggaren i Sverige, Bonniers, nu lär fundera på att kanske börja marknadsföra boken på nåt sätt.
Fagerholms R-pris kan förresten inte bortförklaras med att en viss Tapani Ritamäki satt med i R-gallringsjuryn, för det är ett annat gäng som sen utser R-vinnaren. (Ifall man inte har den i sej intres santa spelteorin att R-mäki på nåt intrikat sätt lyckats manipulera bort alla farliga konkurrenter ur gallringsskedet, så att slutjuryns val sen var givet.)
Vilka konkurrenterna var framgår i Tapani R-mäkis dagboksroman från sex månaders läsning av mestadels finsk ångestprosa, B>”30.000 sivua suomalaista alakuloa ja vielä hengissä!”/B> som återfinns i senaste månadsbilagan till Helsingin Sanomat (chances are att den senare dyker upp också här i Ny Tid, R-mäkis arbetsplats). Några plock: ”jag tror jag återkommer till den här när jag fyller 87” (om Solveig v. Schoultz); ”29.8. Äntligen. Världens sämsta diktbok” (om Risto Niemin en: Mies); ”30.8. Nu är det allvar. Bokpaketen har blivit så tunga att postiljonen inte längre hämtar hem dom”; ”30.11. Kjell Lindblads Resa runt solen är en av dom få böcker man läser med halsen. Den värker när man är färdig, av kvävd gråt.”
Fotosessionen för att illustrera artikeln lär ha förberetts minutiöst, men blev ändå en besvikelse för artikelförfattaren: helst hade han poserat naken. Visserligen i ett badkar, fyllt med någorlunda ogenomskinliga böcker — drunknad i bokfloden eller så — men en snabb blick på R-mäkis body övertygade tydligen fotografen, Kristiina Hemminki, att HeSa-m-bilagans m-klasspublik inte klarar av detta. Inte ens bakifrån. Istället slängdes en anonym men muskulös Ned Flanders-typ i blöt och R-mä ki fick inte ens ta av sej T-skjortan (BokAkademins klassiska ”Kafka hade inte heller så roligt”).
Förra veckans KONTUR-debut
som Ny Tid-medresenär — ”Flickornas Ny Tid” som Tuva Korsström definierade saken i Hbl — har också uppmärksammats i Åbo Underrättelser i form av en intervju med hälften av redaktionen, Ann-Christine Snickars. Hon motiverar där behovet av ett forum för fri diskussion bl.a. med att dagstidningarnas kultursidor idag deklinerar och att moraldebatten överlåts åt ”etiska kommissioner”.
Tuva Korsströms etiska kommentar i Hbl, att Kontur visar hur bra också Ny Tid kunde se ut med lite kvinnlig omsorg och disajn (gjord av Markus Kåhre) istället för den nuvarande, ”något pojkaktiga hafsigheten” (Lena Malm?) är också säkert helt riktig. Problemet är att för att få kvinnor måste man ha fyrk.
Och för att få fyrk måste man ha annonser. Med samma mängd annonser som i Kontur kunde vi få kvinnlig kompetens i varje nummer. (En annan sak är att pojkarna sen ändå skulle sabba allt och använda fyrken till att öka sidantalet, istället för att som Kontur höja kvaliteten — det är väl just detta Korsström misstänker.)
Tiede & Edistys
(tidskriften ”Vetenskap & framsteg”) är också inne på det här med utseende. I sitt senaste nummer (4/94) behandlar dom kommersialiseringen av universitetsvärlden och akademiskt image-byggande i marknadsretorikens tider. ”Det räcker inte längre att hönan lägger ägg, utan den ska också delta i äggens marknadsföring och produktutveckling”, konstaterar Esa Väliverronen: dom ’resultatansvariga’ högskolorna förväntas allt mera betrakta studenterna som ’kunder’ och forskningen som ett led i universi tetens ’offentlighetsbild’.
”Tiede — TV:stä tuttu”, är linjen.
”Det är intressant att marknadsretorikerna, som gärna pratar om motsättningen mellan den öppna sektorn (företagen) och den slutna (staten), ändå inte ser universiteten som en sluten sektor i likhet med andra statsfinansierade organisationer. Att fundera på detta skulle nämligen väcka den pinsamma frågan om den intellektuella marknadens särdrag. Inom marknadsuniversitetet är vetenskapen synligare än förr, men mindre offentlig. När kunskapen förvandlas till en vara definieras den inte som kollektiv oc h offentlig, utan som privat och hemlig”, konstaterar Väliverronen.
Ännu klarare formuleras problematiken — som vanligt — av t&e:s motsvarighet till Ny Tids tredjesida och Lopptorget, nämligen spalten Tieteellinen elämä (den enda kvällstidning vi läser regelbundet här på Ny Tid).
Tieteelinen elämä:s
analys är att dom finländska universiteten nu äntligen (och utan att veta det) gått in för ”socialistisk tävlan” à la 30Çtalets Sovjet. Kännetecknande för systemet (som här hos oss kallas ”resultatansvar”) var ju att ”de kvantitativa produktionsnormerna rätt godtyckligt kunde manipuleras och att inget ordentligt produktionskostnadssystem fanns, konkurrensen ledde lätt både till slöseri med produktionsresurserna (det lönade sej att producera möjligast mycket utan att bry sej om kostnaderna) och en begränsni ng av produktionen (det var bättre att producera så lite, att normerna garanterat överskreds)”.
Alla dessa atrociteter kan vi nu vänta oss att förstärks inom vårt universitetsväsende. Skakade övergår vi till till Matti Hyvärinens lectio i samma nummer, som bevisar att 70-talstaistoiternas omdefiniering av hela livet till politik och av politiken till en slags krigföring i själva verket var en flykt från politiken i egentlig mening.
När världen reduceras från sökande till en serie fastslagna målsättningar där allt bara handlar om effektivitet, försvinner det politiska elementet och kvar har vi bara en inåtvärmande grupp utan verklig kontakt med eller vilja att förhandla med det politiska systemet.
Varför har den s.k. politiska 70-talsrörelsen inte producerat några betydande memoarer, frågar Hyvärinen retoriskt. Kaisa Korhonen försöker klara av hela 70-talet med några intetsägande fraser i sina.
Taistoismen saknade politiska intellektuella, ett politiskt subjekt, påstår han. Frågan han inte ställer är förstås om nåt annan modern finländskt politiskt projekt har så mycket mera av den varan. Kommer dom gröna att författa lysande memoarer à la Rousseau, Sartre, de Beauvoir eller Malcolm X?
Okänd skribent
