Ritamäki om det finländska bokåret 1994

Motto: ”Tvinga dig aldrig att läsa slut en bok du inte gillat före sidan 100 — livet är kort” (Bo Carpelan), En av farorna med att låta litteraturen löpa 3 000 meter hinder är förstås att man glömmer att hindren också består av sånt som personliga fördomar, stress, vänskapskorruption, genrepreferenser, ordblindhet…

Allt börjar ju som kiva massmaraton men strålkastarna knäpps på först vid finalen för att till slut tusenwattfixera segraren, de övriga hasar sig hemåt i mörkret med värkande muskler och mottot från gamla tiders idrottstävlingar tröstlöst malande i huvudet: huvudsaken är inte att vinna, huvudsaken är att delta.

Att sen skriva en översikt utgående från en hundkapplöpning gör knappast världen bättre. Idén här är ändå att försöka fördela äran och skammen lite jämnare (bra skämt, Tapani) än vad som låter sig göras i stumma resultatlistor (de som alltså publicerades 1 december -94 och på Runebergsdagen 5 februari).

Dagboken är helt fiktiv, anteckningarna under loppet visade sej nämligen oläsliga p.g.a. för lite träning i folkskolan. Omdömena är konsumentvänligt liftaraktiga, tummen upp tummer ner. Alltså oseriösa och orättvisa — eller som en ung kvinna undrade efter publiceringen i Hesaris månadsbilaga: ”Hur känns det att på två rader mosa flera års jobb?”.

Svar: Precis som för dej när du ställer den frågan.

20 mars 1994

Telefonen ringer. En kvinnoröst undrar om jag är redo att förstöra en sommar och en höst?

— Naturligtvis. Vad är det frågan om?

— Lite läsning bara. Eller för att uttrycka det exakt, hela årets inhemska skönlitteratur, som medlem i Runebergstävlingens förvalsjury.

Äntligen ett tillfälle att reparera skadorna från år 1985, när jag senast försökte läsa ett års hela finska skönlitteratur, men bara orkade med 8 362 sidor, fördelade på ca 50 romaner.

Då då var det mitt eget påhitt och resultatet blev en liten artikel i en liten tidskrift kallad BLÅ. Jag påstod friskt att 1985 skulle gå till historien som 30-årsgenerationens, Anja Kauranens, Rosa Liksoms, Arto Melleris. Och att alla bra böcker det året var så glada i tonfallet att man läste dem som komedier fast de egentligen var tragedier.

8 362 sidor, jag är rädd för att jag inte klarar mej lika lätt undan den här gången.

21 maj

De första paketen har kommit. Känns som en lyx att få färska böcker hemburna. Så färska att de inte ens hunnit rivas sönder i tidningarnas recensionsspalter.

Hittills har det inte varit nåt märkvärdigt. Förlagen fortsätter tydligen att klassa våren som b-årstid.

Som juryns svenskspråkiga medlem förväntas jag hålla utkik efter nomineringsvärda från den sidan. Det ser inte ut att bli trängsel. Ralf Andtbacka kan bli bra när han lämnar ut mer av sej själv, istället för att oroa sej över hur dikt just nu ska se ut. I Öga mot öga saknar jag hans eget. Solveig von Schoultz har publicerat en samling tidsdikter Samtal med en fjäril. Men till skillnad från vad termen vanligtvis står för är det inte det förbannade samhället som är part här, utan döden. von Schoultz budskap är detsamma som Rolling Stones: ”Time waits for no one”. Liksom rockare går författare (hon är 87) aldrig i pension, men det är nånting i hennes språk som känns för klokt och erfaret. Fjärilen må delta i samtalet, själv känner jag mig utanför. Nånting att återkomma till när man fyllt 87?

Den finlandssvenska essäistiken är en herrklubb med tre medlemmar. Sven Willner är en av dem. I Vandring i labyrint är associationerna snabba och oberäkneliga som kulblixtar. Som alla belästa essäister har Willner näsa för vita fläckar. De han tar upp är sällan upptagna: kåsören Guss Mattsson, Werner Söderhjelm, arkitekten Sigurd Frosterus, som inte bara har ritat Stockmanns varuhus i Helsingfors utan också skrivit teknikfixerade essäer — en citymänska 50 år före Citylehti gjorde det till mode. Frosterus hänfördes av allt nytt, oberoende av om det handlade om arkitektur eller vapenfabrikation. Men hänförelsen blandas med djup pessimism — tekniken blir vår undergång. Är Frosterus Finlands första Georg Henrik von Wright? Och vart leder det? Till att nån år 2050 skriver en essä om den spännande typen von Wright som redan på 1990-talet insåg att allt snart går åt helvete?

Willner avslöjar också att Finland inte lämnat just några spår i Knut Hamsuns böcker, fast Hamsun vid slutet av 1800-talet var bo satt i Helsingfors under ett helt år. Fräckt, inte minst med tanke på vilket inflytande Hamsun haft på den finska ”guldåldersgenerationen”, Minna Canth, Juhani Aho, Teuvo Pakkala. Det ger ett nytt perspektiv på Bertolt Brecht, en tacksam gastarbeiter.

26.5.

I Hufvudstadsbladets kulturchef Tuva Korsströms bok får man läsa de ingående författarintervjuer som nästan aldrig längre syns till i hennes eget blad. 15 författare som alla oroväckande väl passar in i schemat: hon är ute för att visa att berättelserna har återkommit efter alla postmoderna romanförvillelser. Men frågan är om det inte handlar om parallella spår. En del berättar, andra experimenterar.

Det är inget fel på kulturchefens smak (Thar Ben Jelloun, Einar Kárason, Viivi Luik, Ulla-Lena Lundberg…). Hon ställer dessutom vettiga frågor och får likadana svar, men det känns som en miss att hennes egna intressanta reflektioner stoppats undan i för- och efterordet. Dessutom vill man ju veta hur det ser ut hemma hos Hanif Kureishi i West Kensington. Intervjuer utan utomlitterärt stoff är som hot dog utan ketchup — man träffar ju inte bara en bok utan också en mänska. Fråga/svar-formen är visserligen inte alls så lätt som den ser ut, för att göra författarmumlet begripligt krävs jobb jobb jobb. Men trots femton utmärkta intervjuer saknar man nåt. Och citaten ur författarnas böcker är bångstyriga såtillvida att de gör tvärtemot det Korsström har velat — att visa vad intervju-formen döljer och vad den avslöjar. Det de gör är att understryka konsekvensen mellan verk och person.

1.6.

Vackert väder, utom för oss jurymedlemmar. Har suttit och läst Hannu Niklanders Sairaskertomuksia. Niklander måste vara finländsk champion i hårdkokthet. Berättelsen om spädbarnets död skildras med samma lugn som tandläkarbesöket tidigare i boken.

Återhållsamhet kan vara ett fungerande stilmedel, men ibland behövs dramatisk nerv. Ett plus är att sidorna är få, under 100.

Ett minus för Raimo J. Kinnunen på samma grunder. Hans romankvartett (har nån hört talas om den?) avslutas med ett 300 sidors epos om en stationschef som gift sej med sin syster. Det här pantar författaren på i all oändlighet och när avslöjandet äntligen kommer reagerar man som Göran Palm: Jaha.

(PS från mars 95. Arthouses chef Paavo Haavikko, som alltså förlagt böckerna, klagar surt i Suomen Kuvalehti på innegänget som inte bryr sej om nånting utanför den egna kretsen, d.v.s. R.J. Kinnunen. Till innekretsen hör, enligt Haavikko, landets största förlag WSOY, Nordens största dagstidning Helsingin Sanomat och Ny Tid!

Själv står Haavikko ute i kylan. Det är därför han tvingas publicera sej i aparta småblaskor som Suomen Kuvalahti och Iltalehti, vilkas sammanlagda upplaga överträffar Ny Tids med bara sådär 200-300 000 ex).

5.6.

Stöter på en av jurykollegerna vid en bankautomat. Vi skulle gärna lyfta lite andligt kapital också, men det ser ut att bli svårt.

”Har du läst nån icke-tråkig bok?” ”Nå, Leena Krohn kan ju åtminstone skriva”. Och jag som hade trott att titeln: Älä lue tätä kirjaa, var allvarligt menad.

Ok, Krohn kan skriva och omslaget är vackert, men det är en sagobok och för såna finns egna, sundare?, tävlingar. Jag gläder mej i alla fall över några rader som kunde stå som motto för många av årets böcker: ”Läs inte denna bok — kanske meningen med bokens namn bara var att varna den eventuella läsaren, att verket var så hopplöst att det inte alls lönade sig att läsa. Men i så fall var det ju ännu märkligare att det ändå hade skrivits och förlagts och tryckts.”

20.8.

Lasse Lehtinen har rafsat ihop en deckare om crack. (Vet president Ahtisaari om att hans talskrivare verkar oroväckande hemmastadd i knarkvärlden?). Den stryker vi, liksom Pekka Kejonen, Kirsti Palttio och Jorma Ranivaara. Juryjobb är inget för nervsvaga. Det är hjärtlöst att gå förbi så många utsträckta händer. T.ex. Pirjo Hassinens, som ändå är en av de få i landet som kan skildra sex så det känns som nåt värt att pröva på. Pentti Holappa är också lovande, liksom Helena Sinervo och Riina Katajavuori. Ett exempel ur den senares Kuka puhuu:

Kirjoitat kuin mies,

se lasketaan sinulle eduksi

Pyöreytesi katoaa ja muutut kulmikkaaksi.

Sinulla on uusi takakeno asento,

josta katsot totisena yli lakeuksien,

tehtaanpippujen.

Olet nähnyt laboratorion, pullot ja pipetit,

miten kaikki rullaa. Kuka johtaa.

Himoitset valkoista ainetta,

mustaa ainetta himoitset.

Följande dag

Minns att jag blev chockad när jag ifjol träffade en kritiker som suttit med i en norsk prisjury och som berättade att många böcker bara blev lästa halvvägs, om ens det. Nu förstår jag varför. Livet är kort.

Jag ångrar att jag slösade tid på Markku Kaskelas poänglösa noveller. I en av dem kör kapten Kontio över en inbrottstjuv som han länge jagat, några konsekvenser får det inte, varken för hans samvete eller för storyn. Att Heikki Luoma fått sin Palkkasoturi publicerad är lättare att förstå. Här finns en klar målgrupp. Boken handlar om en finländsk FN-soldat på Cypern och åtminstone FN-kompisarna köper väl den? Kanske också försvarsministern, som då får veta att fredsbevarande till stor del handlar om spritdrickande.

Tomi Kontios noveller håller däremot vad fotot av författaren på innerfliken lovar. En ung man spänner en imponerande biceps, inne i boken slår lika unga män sina kvinnor ofta, men ogärna. Ett ordnat familjeliv är för dem en ouppnåbar dröm. Med särskild förtjusning skildras kroppsvätskor, lukter, smaker och allt med samma obehag. Utsökt språk, en lyriker som gör sej också i prosa.

29.8.

Äntligen. Världens sämsta diktsamling. Filosofin i Risto Nieminens Mies är att det är onödigt att ta så hårt på livet. Kör på bara! Författaren har ändå gjort sej besväret att dela upp raderna som om det var fråga om poesi: ”Välillä elämä oli sekaisin / mutta rankalla työllä / sain sen jotenkin kasaan”.

Inte ens bussresorna får slösas bort. Istället för att titta ut över Västerleden tittar jag i Mikko Ojalas Hetkessä koko elämä. Till formen är den klumpig, men jag blir ändå mer gripen än av många av hans proffsigare kolleger. Klart att det beror på att förordet meddelar att författaren hann dö i AIDS innan boken kom ut. Det är sin sjukdomsprocess Ojala beskriver. De längre stroferna blir lite pratiga, men desperationen i kortdikterna påminner om Edith Södergrans. Liksom cancersjuka som till slut bara kan dricka vatten söker han sej till urkällan:

Toivomuslista

elämäni loppupäiviksi

ei ole pitkä.

Haluaisin… haluaisin…

niin palavasti rakastaa.

30.8.

Bra aforismer är som vitsar. Man glömmer poängen när man ska återge dom. Därför skriver jag nu ner ett par. Ur Luomisen tähteillä av Pekka Mäkelä: ”Avaruus on ajan Asunto. Aurinko sen lamppu. Hoi, Suuri Kapakoitsija! Vielä yksi ennen Valomerkkiä!” Och ur I dessa tider av Fredrik Bekant-från-NyTid Lång: ”Nöden känner ingen lag. Men lagen tycks inte heller känna till någon nöd.”

31.8.

Titeln på Kristiina Haatajas Yö minns jag från 1985. Då fanns den på Dan Steinbocks roman. Finsk litteratur är inte bortskämd med abortskildringar. Haataja registerar noggrant flickans känslor pendlande mellan ånger och beslutsamhet, där hon sitter i en buss på väg från Paris till abortkliniken i Amsterdam. Hemma igen i Paris möter pojkvännen som hon inte längre vill veta av. Liksom hon gjorde sej av med deras gemensamma barn gör hon sej nu av med honom. Man förstår inte riktigt varför, Michel verkar ju vara en hygglig typ, medan Liisa är tvär och lynnig. Bokens blinda fläck är att deras liv före skildras så knappt. Att berättargreppet består av franska streck lämpar sej förstås för en story från Frankrike, men text mellan strecken hade kanske gjort dehär bänksit mindre gåtfulla.

Anna-Maija Elonens Tätä sä haluut påminner om Haataja, en lynnig huvudperson med svåra saker bakom sej (här incest). Men där Haataja är lyriskt drömsk går Elonen hårt ut med en i längden ansträngande tuffhet i replikskiftena:

— Vittu saatana, me ollaan jotain päin.

— Ei jumalauta, mitä nyt tapahtuu, sanoo Automaatti.

— Vitut, vaihdelaattikko hajosi, kuski sanoo.”

30.8.

Nu börjar allvaret. Bokpaketen har blivit så tunga att postiljonen inte längre levererar dom hem. Jag tvingas cykla iväg till postkontoret i Sökö och det börjar kännas som jobb. Med oro har jag börjat notera kilomängden på paketkorten. WSOY:s försändelse idag går på närmare tre kilo! Resonerar nu enbart i vikt. Måste banta bort minst 1.500 gram under veckoslutet.

7.9.

Juryns första möte. Vi träffas i prisinstiftaren, tidningen Uusimaas redaktionshus på nåt skumt industriområde utanför Borgå. Mötet inleds med en kortkurs i procedurfrågor. Jag blir förvånad över hur unga vi är, ingen över 40. Men könsligt korrekt: två män, två kvinnor. Vi inleder med hur roligt det skulle vara att nominera böcker från småförlag, okända författare som ingen ännu upptäckt. Lönlöst, de små finska förlagen som gör bra ifrån sej när det handlar om översättningar från isländska och faktaböcker tycks när det handlar om skönlitteratur få nöja sej med manus som de stora refuserat.

Med hjälp av lite vin sätter vi igång med att stryka i listan. Juryn är som ett litterärt säkerhetsråd, alla medlemmar har vetorätt och en röst räcker för att undgå förintelse. Abort Laila & Heikki Hietamies, Eila Kostamo… och Risto Isomäki (som skriver ekologisk sci-fi, men med så konstiga romangestalter att man undrar från vilken planet han själv kommer?). F.d.svinskötaren Jyrki Lehtolas prosa är lika full av misogyni som den är slattrig, kvinnorna är genomgående ”kossor” eller ”fittor”, det här skulle inte ens Strindberg ha godkänt. Tuomari Nurmio presterar en annan av årets chocker; hur kan han som skrivit finsk rocks bästa 80-talstexter gå ner till Ulf Lundell-nivå? Det skulle behövas mycket mycket musik för att göra poesi av rader som: ”Kaikki kerrokset ovat samanlaisia / Hmmm… / tällainen on siis Oslo”.

Hmmm… en av mina planer var förresten att utvidga litteraturbegreppet till att omfatta också texter som inte trycks inom bokpärmar. Men tyvärr var Kauko Röyhkä svag i år. Hans fjolårs-lp som äntligen introducerade Satan i finsk rock kunde däremot ha fått ett eller annat Runbergspris.

Vissa böcker diskuterar vi omständligt fast de är chanslösa. De som är bra får snabbehandling — oundviklig juryteknik. Svenskfinlands svar på Jan Guillou, Staffan Bruun, är sämre än i sina tidigare för att han tonat ner insideskämten om kollegerna på Husis. Försöker han nå ut över den egna arbetsplatsen? Själva storyn om drycken Super-Cola (som är tänkt att fungera som global spermiedödare, ett vapen mot befolkningsexplosionen) är ett slags variant på det av ryssarna förgiftade dricksvattnet i filmen ”How I learned to love the Bomb”, men här gör Bruun det omvända misstaget att ta alltför lätt på de politiska undertonerna och låter berättelsen skena iväg i ett vilt pang-pang-slutuppgör i Tunisien.

Jyrki Auer och Mika Vuolle har skrivit en bok om 1918 i kimppa och de verkar ha läst både Heikki Ylikangas och Jari Ehrnrooth och lärt sej att inbördeskriget var fyllt av hat, snarare än ideologi, vilket man trodde innan Bosnien gav ett nytt perspektiv på Tammerfors som vårt eget Sarajevo. Bra att ungdomen igen är intresserad av historia, men deras romanhjälte som börjar som röd och många dråp senare slutar som vit är otrovärdig. Inte p.g.a. sin färgblindhet utan för att han helt saknar reflektionsförmåga. Mannen utan samvete är kanske intressant som hypotes (Jarl Hemmer försökte skildra honom redan 1931 — och misslyckades), men om mannen dessutom är utan tankar orkar man inte länge. Poängen med att skildra döden som i en tecknad barnfilm (fast här finns ingen nästa scen att stiga upp i) är förstås att visa livet som slit och släng, men att räkna lik som man räknar får är att ta lättsint på den eviga vilan.

Tapio Koivukaris version av Strawberry fields forever är symppis, fast många av novellerna blir ballonger — växer lovande, men sen glömmer författaren att knyta om snöret och luften pyser ur. Bäst lyckas berättelsen om ett stridigt äktenskap sett genom barnets oförstående ögon. Årets enda med en trevlig och dessutom närvarande farsa. Otroligt — innan man minns fortsättningen på låten: ”… where nothing is real”.

Hannu Nieminens Snobin kirja är mindre stringent än Jobs. Frilansjournalisten är trovärdig så länge han håller på och filar på sina, av allt att döma, urtråkiga juttur. Sedan löper han amok, åker iväg på vansinnesfärd till Åbo. Det slutar i Portugal med en krasch. Man ska väl läsa det här som en sedelärande tidsskildring. Idag betalar 80-talshjältarna räkningen i form av nyfattigdom och alkoholism.

Visst skulle decenniet behöva skildrare, men inte heller Jörn Donner i En kärleks historia lyckas fast han som riksdagsledamot borde sitta inne med kunskap. Hans bankdirektör gör, för att citera Ulf Sundqvist, misstag, men inte av snikenhet eller dumhet och aldrig för egen vinning. Utan p.g.a. kärlek till en kvinna! Den lösningen känns som ett försök att komma billigt undan.

Senare, samma dag?

Jari Tervo minns jag från en taxiresa till ett översättarseminarium ifjol. Jag blottade mina litteraturinsikter genom att fråga: ”Och vilka böcker har du då översatt?”

Taxichauffören som sett Tervo på TV tog barmhärtigt över. Det som senare slagit mej är att JT inte drog en enda rolig historia fast vi åkte ända till Jackarby. Nu är han inte rolig ens i bokform. Typgalleriet i Siat ja Naudat är enahanda, småbrottslingar från Rosa Liksoms nordliga breddgrader, med bara en uppgift: att vara fula i mun. Novellerna bygger på överraskande vändningar, men man lär sej tekniken redan på halva vägen.

Hellre då Panu Rätys XYZ, vars kortkortprosa också har en liksomsk råhet över sej. Finurliga storyn men på 253 sidor hinner det slinka med några mindre finurliga.

Lärjungarna i ”de ondas skola”, Esa Sariola och Annika Idström gör samma fel. De blir så förtjusta i att vinkla storyn mot det absurda att läsaren till slut tröttnar på att försöka lista ut om det fanns nåt budskap också.

Där har läromästaren, Kafka, fortfarande nåt att lära ut. Idström blir bättre om man som bredvidläsning har hennes andra guru, den svenska psykoanalytikern Jurgen Reeder. Men i samma stund man lägger bort honom förlorar hennes kannibalroman (det ska vara kötträtter i år) sina tänder. Titeln är i alla fall ok — Luonnollinen ravinto. Liksom Bruun m.fl. hör de ändå till kategorin man gärna läser slut, hur kort livet än är.

17.10.

Börjar se lite riktlinjer. Och genrer jag aldrig vetat om: kokböcker som lyckas göra matrecept till litteratur. Vivi-Ann Sjögrens Kocken turisten persikorna kunde lika gärna kallas novellsamling, eller reseskildring — genom världen med magen som kompass. Sjögrens stilistiska recept är en nypa humor, en matsked vemod (som kommer sej av att skildringarna kommer från förfluten tid och många av personerna som bjudit på mat och sällskap ren är döda), och kilovis med kunskap, om mat, om att resa världen runt i en knagglig bil, om livet på landet förrivärlden, man kunde tro att det är 1800-talet men det är Esbo två generationer bakåt! Alltså dessutom intressant kulturhistoria.

Man kan som Mariella Lindén (i ett Sista ord nyligen) fråga sej varför boken inte fått nåt pris av litteratursällskapet (eller översatts till finska, getts ut i Sverige…) Och vad satt det för klåpare i Runebergsrådet i år riktigt?

Hur skulle det vara med en fortsättning. Det som inte rymts med här är äckelkänslorna inför maten. Kan man undgå dom?

Ödemarksskildringarna är många och endel är säkert bättre än en profsförfattare skulle klara av om samma tema (skriv själv 300 sidor med en gammal havsörn som enda romangestalt).

Och fortsättningskriget bara fortsätter. I den bemärkelsen är Finland faktiskt ett europeiskt land, i motsats till t.ex. Sverige som saknar genren. Fräckt — först klarade de sej undan kriget, och nu klarar de sej undan böckerna om det också.

Finsk litteraturs STORA TEMA år 1994 är den ansvarlöse mannen. Supig och våldsam. I bästa fall bara frånvarande, eller ännu bättre: död. Han finns hos både manliga och kvinnliga författare och i sån omfattning att man börjar misstänka att han kanske förekommer i verkligheten också. Temat är såtillvida tacksamt att det går att skriva både bra och dåligt på det. Nåt nytt är det förstås inte, mannen krisar ren i Gamla Testamentet, det nya är att man inte längre gör terapi av det, försöker komma underfund med vad allt kan bero på och motverkande åtgärder. Författarna har insett att krisen är olöslig och det ger berättelserna ett fräscht cyniskt anslag.

Skillnaden mellan män och kvinnor är att kvinnorna skriver bättre. Kanske för att de skildrar frånsidan, offren för kalaset. Sari Malkamäkis Tiikerikakku t.ex. — en humoristisk novellsamling om ensamförsörjarens vardag. I novellen ”Poikaparpi” finns en klassifikation av roivarlitteraturen: ”Marja hade läst mannens nya bok ända in på småtimmarna. Enligt baksidestexten skildrade den ”medelåldersmannens odyssé genom en värld, där de andliga värdena kraschat fram till godkännandet av den egna bristfälligheten”. Det enda strövtåget Marja hittade i boken var taxifärderna till diverse adresser hos olika Pirjor och Tarjor.”

Också i Raisa Lardots Russa russa super karlarna friskt. Lardot är vår egen Timothy Mo-Salman Rushdie-Ben Okri (fast ingen märkt det), genom att hon inför ett utifrån-perspektiv på Finland. Hon vandrar från sin vepsiska barndomsmiljö och slutar i en liten finsk landsortsby. Liksom hos ovannämnda internationella storheter krockar kulturerna häftigt. Lardot är stilsäker och rolig utan de maner som ”humoristiska berättare” brukar lägga sej till med. Perspektivet är ett barns och det resulterar i intressanta iakttagelser som: ”Aika moni täällä Suomessa sekoaa sen takia kun joku hänet hylkää.”

Mästarkvinnan i genren är ändå Tuula-Liina Varis. Framför allt för att hon skriver så bra. Men också för att hon för huvudrollen i Kilpikonna ja olkimarsalkka inte nöjt sej med mindre än landets genom tiderna främste suput, Pentti Saarikoski. I motsats till en senare hustru till Saarikoski, Mia Berner som gjort industri av sin tid med poeten, slipper man här den överdrivna beundran inför geniet som tillåts krossa allt som står i vägen för hans skaparkraft. Visst offrar sej Varis också (tvättar skitiga kalsonger och släpar sju kvällar i veckan hem diktaren från krogen när han inte orkar gå själv). Och visst anser hon PS vara en stor poet, men hon ger honom inte gudomliga proportioner och framstår, just genom sin egen stilistiska drivenhet, som en litterärt värdig motpart. Boken är värdefull redan som kulturhistoria, både över Saarikoski och över 60-talet allmänt. Också rent medicinskt är den intressant, tänk hur mycket sprit en mänskokropp tål…

19.10.

Andra jurymötet. Strykandet fortsätter.

Tiina Korhonens Kenttämaskotti är årets tegelsten. Inbillar förlaget sej att nån kommer att läsa de här 816 sidorna? Sami Parkkinen — östra Helsingfors’ John Irving — har skrivit en alldeles ok förortsskildring. Men inte är Kääntöpaikka den första i sitt slag, vilket innerflikstexten påstår, Kjell Westö hann före. Essäisten Osmo Pekonen kör med ett tonfall ännu snobbigare än Matti Klinges. En bravad, men var blev idéerna? Ann-Gerd Steinby bjuder på The Bold and Beautiful i 1800-talsmiljö…

Fortfarande är vi oroväckande ense och i motsats till andra juryn jag hört talas om har ingen reducerats till tyst bolagsman. Ingen låter sej t.ex. luras av Leif Salmén. Hur är det möjligt att en man som för bara några år sen satt på en utmärkt politisk utkikspost på TV:n nu inte har mer insikter än vilken vanlig tidningsläsare som helst? Att läsa Fjärde republiken är som att läsa ett helt år av yesterdays papers. De flesta av dagboksprognoserna har slagit totalt fel när boken är i tryck. Bara en gång är han synsk. Elisabeth Rehn fick faktiskt tonvis med sympatiröster efter den ”fräcka TV-intervjun” med henne före presidentvalet.

I sin förra bok (det var den tredje republiken då), skriven i Spanien, upptäckte Salmén att han egentligen borde ha fötts som spanjor. Nu anser han att han borde ha fått leva på medeltiden. Liksom han inte skulle hitta nog med mörker i sin nutida värld. Hans aggressivitet som gjorde sej så bra i burken blir här bara ansträngande. Beror ilskan på de usla skrivvillkoren? Många av anteckningarna är nedtecknade på en herrgård i östra Finland. Login betalas, framgår det, mot huggning av bastuved för gårdens fruntimmer.

Och lyriken då? Felet med Jouni Inkala är att hans dikter skriker ut att detta är POESI! Finlands chefkritiker Pekka Tarkka höjer honom till andra sfärer men vår jury ser för många beräknande poetiska bilder. Inkala har nog röst, en monton sån.

Jyrki Kiiskinen är värd många pris för allt slit han utfört för den finska litteraturen, inte minst som tidskriftsredaktör. Men varför känns Suomies så tom fast den skrivits med en massa modern romanteori i bakhuvudet? Inledningen där den blinde huvudpersonen registerar sin omgivning minutiöst intill tråkighet, går småningom över till thrillergenren. De inslagen borde locka till tolkning, men terroristen som ledd av nåtslags flyttfågelinstikt susar norrut i en stulen Volvo ger snarare intryck av tonårsromantik. Attraktionen mellan honom och kvinnan som plockas upp på vägen känns lika osannlik som den antiterroriststyrka de jagas av. ”Kärrmannen” kunde ha blivit en Il Capitano-story, en vanlig deckare, men ambitionen är att den också ska fungera som nåt slags metaberättelse. Över vad? Polisprotokollens torftighet?

Kanske borde Kiiskinen gå på en humorkurs hos Hannu Raittila. Ilmalaiva Finlandia innehåller också terror. Men av komisk sort, en fiskförsäljare åker omkring på ”Konstens natt” i Helsingfors, Åbo och Tammerfors och det temat känns betydligt viktigare än ”den totalitära staten” i Suomies. En konstig filosof kallad Thomas Wallgren kommer förresten på besök på sidan 120. Han har fått ett fiskben i halsen och lägger sej raklång på bordet hemma hos författaren för få det bortplockat, blir lyst i gapet med en ficklampa, men ingenting hjälper. När Wallgren åkt iväg är det barnens tur att leka filosof, nu vet de ju vilken ställning som är den rätta. Det de inte vet är vem som är filosof, den som ligger på bordet eller den som lyser med lampan.

Ilmalaiva Finlandia låtsas ge intryck av hastigt nertecknade vardagsanekdoter, konstig att man aldrig blir trött. Raittilas skicklighet är att slipa ytan så att grovheten kommer fram.

20.10.

Och Svenskfinland? Klichen att vi helst totar ihop diktböcker är tyvärr sann. Finns det några bra då?

Mauritz Nylund är rolig fiffig stilig så länge det handlar om Statsangelägenheter (ministerdikter som funnits publicerade i Ny Tid). Däremot är hans familjebakgrund mer tragisk än han vill inse, inte ens stoff till lyrik har den gett. Avdelningen Familjen är en pinsam lovsång till klassisk finlandssvensk borgerlighet, som framställs som nåtslags idyll, fast mamman verkar mer intresserad av pianot än av barnen, och pappa är på sniskan varannan kväll. Liksom gamla ateister söker sej till kyrkan när åldern är inne tycks den finlandssvenska vänstern till slut ändå hitta hem till salongen. Merete Mazzarella har nånstans påstått att Kihlman/Tikkanens 60-tals uppror känns förlegat idag, frågan är om det inte snart igen blir tvärtom.

På tal om ateism, att läsa Gösta Ågrens Kväll över seklet är som att sitta hopkrupen nere på bänken medan det domderas uppifrån prediksstolen. Åskan mullrar ut över församlingen, engagemanget är vackert men talaren går så in i sin vrede att han inte märker när vi smyger oss ut saknande hans underfundiga paradoxer från förr. ”I den här dikten / finns ingen plats / för dig.”, är det sista som hörs. Man ryser till och känner sej lättad över att ha hunnit slå igen boken innan själen tog obotlig skada.

Räddar mej in i Glad, vars tonfall känns lättande mänskligt. Curt West är best som hederlig modernist, oprentiös och lagom formmedveten. Vardagligheten i rader som ”kalla mig ”stad” / berätta vad du tycker / om stadsplaneringen” eller ”och man var väl ingen far om man inte / byggde / saker åt sina barn” är mer poetiska än när han, kanske oroad över att inte vara tillräckligt a jour, släpper sej lyrisk och allitterationsglad: ”allt alla / sjungande klingande / runda i rör / ovan vatten / i fallen / vatten”.

Språklig ysterhet blir tröttsam också den. Det mest överraskande med Eva-Stina Byggmästars överraskande ord och ordkombinationer är att de förlorar sin effekt så snabbt.

Henrika Ringbom är betydligt allvarligare (och samtidigt språkroligare). Av nån anledning har hon klassats som obegriplig, fast det bara är de tre första sidorna i Det finns ingen annanstans som är obegripligt slöa (också här för mycket allitterationer). De övriga 60 är desto bättre, i synnerhet drömbilderna. Liksom i alla goda mardrömmar förs det en kamp på liv och död och utgången handlar om att övervinna orörligheten. Varför märker ingen hur konkreta de är (”… Men i rummet blir också den andra kvinnan undergiven och jag inser att jag inte klarar det ensam; det får inte finnas flera i rummet som låter sig skäras i än som gör motstånd”). Kanske svenska kritiker skulle ha lättare att upptäcka dikternas vardagsanknytning om nåt förlag där bara fick opp ögonen — eller ska det gå som för Ulla Olin, finlandssvensk författare publicerad i Finland, bosatt i Stockholm, upptäckt av en dansk strax före dödsbädden.

21.10.

Dagen efter EU-röstningen. Alltså dags att plocka fram Johannes Salminen. För dom som anser att Finland äntligen hittade hem är Den blå stenen tråkig läsning. Men politiker läser ju inte, som Salminen själv konstaterat. Förutom soc.dem ordföranden Paavo Lipponen som år efter år går omkring med Edith Södergran i portföljen — för att han aldrig lyckas tragla sej igenom Framtidens sugga.

Hedersdissidenten Salminen är visserligen ingen dissident i EU-frågan, som finns med som ett slags fond. För omväxlings skull befinner han sig på samma sida som dom han älskar att hata. Men Salminen har ändå två ögon. Med ena mot väst och andra mot öst förvandlar han Finland till ett intressant land. En prestation, redan det. Vår dubbla natur är vår viktigaste naturresurs och som en Sherlock Holmes spårar Salminen östinfluenser i Kalevala, Viborg (den viborska multikulturalismen smakar ändå lite romantisk myt, fast resonemanget här är att liberalismen hade sin grund i industriell driftighet), och storfurstendömets karriärsugna industrimän och militärer — med Mannerheim i spetsen. Mannerheims egen släkt var inte alls så stolt över honom då, framgår det, utan såg framgångarna i Ryssland som snudd på landsförräderi.

Den blå stenen hämtar in material från de märkligaste källor: finlandssvenska 1800-talsbiografier (sista skriket, också Willner och Mazzarella har läst dom), markisen Astolphe de Custines memoarer, Luther och Helsingin Sanomat! Elementärt, min käre Watson. Men gör om det!

Äntligen börjar det också dyka upp bra diktsamlingar på finska. Kari Aronpuro skriver som från en annan dimension, överraskande och med sinne för mystik. Hans Pietas kunde partiledarna bära med sig i portföljen om de nångång lyckas läsa slut Södergran. Bland favoriterna plockar jag från sid 55:

Sataa

Sato, sateenkaari

pohjaton pyörä

Vähän tarvitsee ihminen täällä

eikä sitäkään kauan”

Bland romanerna tycker jag lika bra om Juha Seppäläs Sydänmaa. Vad än Pekka Tarkka anser håller Seppäläs tre generationers-epos ihop. Boken pendlar i form av kortstoryn från 1800-talsmisär till 1990-talsdästhet. Det mesta i småstadsjournalisten Vesas värld är halvtråkigt, tidningsmiljön liksom förhållandet han lever i. Seppäläs skicklighet är att skildra gråhet utan att låta sin egen text färgas av den. Vitt och svart är enkelt, mästaren nöjer sej inte med att återge livet i annat än dess riktiga färg: grått. En av få böcker, där personerna blir så intressanta att man fortsätter fundera på dem efteråt.

30.11.

Sista mötet. Nu gäller bara resultatansvar, restaurangmaten är farligt god. Eeva Joenpelto faller för att vi vet att hon får Finlandia-priset. Själv är jag inte anhängare av kiosklitteratur, fast den som här håller hög klass.

Herra Müller hyvä jätkä bjussar på psykologisk insikt, men också många obegripligheter. Speciellt trädgårdsmästarn som boken igenom förefaller konstigt intresserad av huvudpersonen, domare Muller. Är han homosexuell? Tyvärr, det visar sej att Joenpelto är trogen sin genre. Sånt skulle vara alldeles för vågat. Realismen tillåter nog udda personer, men de ska avvika efter givet mönster.

Rent oskickligt är utpekandet av heden i varannan mening i romanens början. Man hade insett dess betydelse med mindre.

Heden ja, det byggs en industrianläggning på den efter mycket kommunalpolitiskt fiffel. Fabriken som bränner köttslamsor blir en mättad symbol på allt som gått fel i vår vinstmaximerande värld, och Joenpelto ser till att man fattar att det är mycket.

Leena Lander är sämre än i sin förra. I Tulkoon myrsky går hon lös på sitt språk som en för omständlig älskare, vrider och vänder på meningarna tills de är uttömda. En romantiker som inte följer Stendhals motto (det gör knappast Engdahl heller): ”Den första formuleringen är i allmänhet den bästa”. Boken har många trådar: kärnkraft, 30-talsfascism, gruvarbete, men få knyts ihop p.g.a. att Lander stormfö rälskat sej så i stenarna i kärlekens landskap.

Antti Tuuri har gett ut en intressant bok om Finlands krigshistoria som han skämtsamt kallar roman. På var tjugonde sida ungefär inför han ”levande” personer som vänder bladet i den bok i krigshistoria de för tillfället läser.

Fjolårets Runebergsvinnare Paavo Rintala kunde ha skrivit Marian rakkaus helt igenom på tyska och vänt sej direkt till den europeiska publik han värderar så högt. De här anteckningarna kunde kanske efter ett dussin omskrivningar ha blivit en publicerbar roman. Av nån anledning anses han höra till landets toppförmågor, jag kommer att tänka på ett annat Carpelan-uttalande: ”Häll billigt algeriskt rödvin i en flaska med Mouton Cadet-etikett och se med vilken vördnad det dricks”.

Juhani Kellosalos Hanneksen evankeliumi är en sympatisk och väl skriven story om 60-talet på landet, skolpojkar och rock. Fast samma bok kom redan år 1985 av Arto Melleri, ”Den rubinögda dödsskalle, ursäkta dödskalleringen”, där huvudpersonen för övrigt också heter Hannes.

Kjell Lindblads Resa runt solen är en av få man läser med halsen. Det värker i den när boken är slut. Lindblads värld, ofta sedd genom barnögon, är ljudlös. Man anar ett litet barns död i många av novellerna, och där finns inget rum för röster. De kan ju ändå inte ge dagen tillbaka. Jag kommer att tänka på Coppolas ”Rumble fish”, där huvudpersonen i en scen plötsligt säger att han upplever världen som en TV med volymen nerskruvad. Och i samma ögonblick märker man att rösterna filmen igenom varit knappt hörbara.

Men Lindblad är inte bara sorgsen, han är också rolig. I en av novellerna föreslår kompisen en LSD-tripp och får som svar: ”Men vi reser ju hela tiden, runt solen på ett år.”

En invändning ändå. Man förstår att förlagen ofta struntar i att jobba med sina skribenter, det blir ändå inte bättre, men i Lindblads fall går inte det resonemanget, de sju sista novellerna är så starka att han borde ha satts att skriva om de fyra första.

Markus Nummis Kadonnut Pariisi har redan förutom Erkko-priset, vunnit Finlands seriösaste litteraturtävling, Koskenkorva-tävlingen i Tammerfors. Koskis-juryn tillsattes i år med lika stränga krav på litterära kvalifikationer som Finlandiaprisjuryn. ”Prisutnämnaren är hustru till en hamnsjåare från Åbo” (Tellervo Koivisto som prisutdelare var faktiskt ett utmärkt utslag av de litterära kretsarnas sinne för camp).

Själv fattar jag inte bokens clou och därmed ingenting alls. Paris försvinner. So what, en väsentligare fråga är: går det på samma sätt för Markus Nummi?

Det går att vara europe också i Finland, Daniel Katz är ett rart exemplar. I motsats till Rin tala är han ute för att skriva läsvärda historier, inte briljera med språk eller mysko kunskap. Han lyckas konstruera sina noveller utan att tekniken skrämmer bort spänningen och glömmer inte heller att smyga in lite sensmoral. Novellen om den italienska glassfabrikören visar hur det kan gå om man inte i tid rättar till sina smålögner, det börjar med en oskyldig felsägning och slutar på gravgården.

Vid sidan av bl.a. Seppälä är Jouko Turkka finsk litteraturs stilmästare, men han blir för ivrig när han ger fantasin lösa tyglar på sin resa med häst till Björneborg. Istället för ”Aiheita del II” hade Häpeä bort koncentrera sej på sin egen version av århundradets kärlekssaga (lärare förälskar sej i elev). Bokens bästa scen är när sonen löper amok därhemma för att Turkka försenat sej till ett avtalat möte, slår sönder skåp, stolar och annat smått och gott. När fadern får syn på den i knut vridna vattenkranen smälter hans hjärta definitivt. Han har en god son som verkligen älskar honom. Det Turkka inte märker är att han också har en lydig son som gör just det pappa vill.

I Turkkas omvända värld motsvarar ett demolerat hem en storstädning hos oss andra. Varför tog pojken inte fram en skurtrasa och bonade golven i stället? Svar: För då hade pappa blivit mycket mycket arg.

Monika Fagerholm imponerar också (det har jag visst sagt förr). Underbara kvinnor vid vatten är mer än en underbar titel. Kollegan Arbetarbladet klagar över finlandismer och dåligt språk, fast det är precis tvärtom — finlandismer är tecken på omsorg om språket.

En av hennes många viktiga upptäckter är att det fakiskt funnits ett annat 60-tal före 60-talet — det där med studentrevolter och Vietnamkrig. En värld av oskuld och lycklig konsumtion, då stöpslarna ännu inte var kopplade till ozonskiktet. Men strandlivet är inte ohotat, hemmafruarna börjar vantrivas hemma, längtar till större och friare vatten. Kennedymord och den annalkande stormen hörs bara som ett svagt surr i radion, men läsaren vet hela tiden att de blir starkare och starkare.

28.11.

Träffar en bekant som också suttit i prisjuryr. När hon får höra att jag inte ännu fört mina böcker till divaren blir hon bestört. ”Herregud, det handlar ju om tusentals mark! Går du först efter jul är de inte värda nånting!”

1.12.

Nomineringsjippo i Runebergs hem i Borgå. Vi åker dit i bil med sån fart att det känns farligt. Nån ser nästa dags tidningsrubriker: ”Runeberg-raati päin honkaa”, ”Runeberg-raati täysin metsässä”…

Sen blir det tal till publiken om litteraturåret.

Vi påpekar att man inte ska fråga oss om det. Vi har bara läst en massa böcker. 30 000 sidor, lågt räknat.

(Övriga jurymedlemmar: Eeva Luotonen, Marika Kecskeméti och Heikki Jokinen).

(Nominerade: Monika Fagerholm, Daniel Katz, Tomi Kontio, Hannu Mäkelä, Markus Nummi, Hannu Raittila, Johannes Salminen och Tuula-Liina Varis).