Enligt ett stycke tjetjensk folkpoesi från förra århundradet drog Hamzad, en känd ”fribytare” från landsortsstaden Ghik, ut med sina kamrater för att stjäla hästar från kosackkolonierna på den andra sidan av floden Terek.
På vägen hem efter en lyckad räd blir de upphunna av en rysk styrka och då Hamzad inser att det är omöjligt att fly, låter han sina medhjälpare skära halsen av de rövade hästarna och göra sig redo för strid bakom ett bröstvärn byggt av hästarnas blodiga kadaver.
Den ryska anföraren uppmanar de omringade tjetjenerna att ge sig, men han avvisas av en praktfull heroisk monolog av Hamzad, som utmynnar i en dödssång över honom — en traditionell ritual bland de kaukasiska bergsfolken.
Mer än 150 år har gått sen dess och tjetjenerna har bytt ut häststölderna på den andra sidan av Terek mot betydligt lukrativare transaktioner i Moskva och andra städer. Likafullt är Hamzads sång av intresse idag, genom att den avspeglar ett samfund, vars värderingar i stort sett förblivit oförändrade under ett tunt övre skikt av modernitet. Blint dödsförakt, dikterat av personlig hederskänsla och den trängsta lokala gemen skap, gör Hamzad till en levande idealfigur.
Äggkartongsyndromet
Om man vill förstå vad som händer i Kaukasien — inklusive det tidigare sovjetiska Transkaukasien — idag, är det ingen dålig idé att börja med att betrakta områdets geografiska beskaffenhet. Det består av ett landskap med flera parallella bergskedjor, av vilka den centrala Kaukasuskedjan är den största. Toppar med evig snö växlar med klippfyllda högland, ofta genomskurna av djupa klyftor, som vid fall i terrängen utvidgar sig till floddalar. De nordöstliga förbergen i landskapet Itsjkerien, som idag delvis utgör Tjetjenien, var på Hamzads tid täckta av täta urskogar. Landskapet Dagestan vid sydöst består däremot av utpräglat växtartsfattiga högberg, liksom områdets turkiskt-persiska namn ”bergslandet” antyder. Namnet Kaukasus härstammar från en gammal iransk myt om det 1.200 kilometer långa Kuh-e Qaf eller Kaf-berget som bildade gränsen mellan den civiliserade världen i syd och de barbariska folkslagen i norr. Det kaukasiska området har mottagit sina civilisatoriska impulser från söder, d.v.s. från Persien och Medelhavsområdet.
Sett från luften liknar hela Kaukasus med sina branta bergsryggar och skarpt avgränsade dalar på många håll en äggförpackning. Som på många andra ställen har de verkliga gränserna mellan de mänskliga samfunden fram till vår tid dikterats av givna naturförhållanden, vattentorra öknar, täta skogar eller höga berg. Inte ens i Skandinavien behöver vi gå långt tillbaka i tiden, då det gick snabbare att ta sig med båt från Köpenhamn till Stockholm, än landvägen, med Smålandsskogarna som naturlig skiljelinje mellan danskar och svenskar. På motsvarande sätt gör Kaukasus-bergens inverkan på invånarna det berättigat att tala om ett äggkartongssyndrom. Redan den omständighet att många av bergspassen fortfarande i vår tid är blockerade av snö 3-4 månader om året, har historiskt betingat framväxten av otaliga, inbördes isolerade småsamhällen, med egna särskilda språk och sedvänjor. Ofta åtskiljda från varandra med bara ett par kilometer, men reellt av en oöverstiglig bergsvägg. Det är inget sammanträffande att de tidiga arabiska geograferna kallade Kaukasus för ”Jabal al-Alsan” — ”Språkberget”, och ju mer oframkomliga bergen blir, desto större mångfald kan man tala om. Dagestan har t.ex. ensamt för sig 30 etnisk-språkliga grupper.
Ett samfund av klaner
På samma sätt har naturförhållandena i Kaukasus historiskt varit bestämmande för befolkningens livsformer. De kaukasiska bergsfolkens ursprungliga kultur kan brett definieras som nomadiskt-patriarkalisk. Då de emellertid inte var egentliga nomader, hänvisar begreppet till deras patrilinjära uppdelning i utvidgade familjer, klaner och stammar. Dessa kategorier var den allt avgörande källan till bergsfolkens identitet och gemensamma ansvar, och grunden för deras politiska, sociala och ekonomiska uppträdande. Den ensamma individen identifierade sig utifrån sin släkt och i större sammanhang eventuellt sin by. Högre utvecklade former för gemenskap, baserade på kategorier som nation, stat eller språk, var i stort sett okända. De beteckningar som används om större befolkningsgrupper idag, är för det mesta givna av utifrån kommande under de senaste hundra åren, och ofta i form av fiendenamn. T.ex. ”tjetjen” istället för ”nokhtjo” och ”ingush” istället för ”galgai”.
Internt fungerade lokalsamfunden ofta som primitiva ”demokratier”, där besluten träffades av släkternas huvudmän och ett råd med alla män som nått en viss ålder. I Dagestan tilläts språkligt närstående grupper att bilda lösa konfederationer eller småfurstendömen som t.ex. Akhusja, Tarku, Karakaitak och Avaristan. Här förekom också mera komplexa sociala strukturer och olika former för jordägande, med både en slags ”aristokrati”, som njöt vissa särrättigheter, samt fria bönder, arrendatorer och livegna. I andra delar av Dagestan och bland tjetjenerna, där utspridda byar låg längs floderna p.g.a. de täta skogarna, ägde varje klan jorden kollektivt och samhällena var utpräglat egalitära. En klan bestod av 2-3 byar med ca 200 familjer per by, som igen var indelad i underklaner på ca 10-50 familjer. Utan någon regleringsstruktur eller några sociala klasser ansåg varje klanmedlem sig likaberättigad med en annan, en status som bara lät sig bekräftas av personlig tapperhet i de frekventa inbördes fejderna eller vid anfall från en gemensam yttre fiende.
Skriftlig lagstiftning var okänd, och rättsordningen byggde i stället på sedvänjorätten, den s.k. adat, som existerade sida vid sida med lokala hederskodex, i första hand rätten och plikten till blodshämnd. Blodshämnden — kanly — var och är en djupt rotad kaukasisk tradition och det finns talrika exempel på hur blodshämndsfejder löpt vidare under generationer och decimerat hela släkter eller byar, ofta igångsatta av en petitess. Bara lokala regler för straff eller ömsesidig adoptering — kirveh, kunde genom de äldstes förmedling skapa försoning mellan stridande grupper. En annan typisk tradition och motpol till blodshämnden är plikten att ta emot och beskydda gäster till varje pris. Det innebar till exempel att samma person som utan att tveka kunde mörda och plundra en tillfällig vägfarare skulle försvara samma person intill döden om denne var hans gäst.
Befolkningarnas avvisande hållning gentemot varje överhet över klannivån stärkte det enskilda mini-samfundets oberoende utåt, och innebar tillsammans med naturförhållandena att Kaukasus fortfarande befunnit sig utanför effektiv kontroll utövad av större riken. Lokala ledare kunde lätt erkänna en persisk schahs formella överhöghet så länge han inte försökte genomföra den i praktiken, utan lät dem leva som det passade dem. Där det lät sig göras var jordbruk huvudförvärvet, men boskapsskötsel utgjorde normalt grundlaget för det ekonomiska livet. Husdjursstammarna var mål för ständiga överfall, och kunde ha stor betydelse för de marginaliserade samhällena.
Diversitet kontra universalitet
Samfund av den här typen har historiskt varit oförenliga med universalitet, eftersom de helt enkelt saknar egna strukturer att fästa den vid. I stället ställer sig deras allt dominerande krav på individens primära lojalitet inför det snävaste personliga kamratskapet, ständigt i vägen för bredare och mera abstrakta tillhörighetsförhållanden. Den slags kollektiva identiteter uppnår först gradvis allmängiltighet i kraft av moderna samfärdsvägar och samfundets behov av språklig och juridisk enhetlighet i förbindelse med dess industrialisering. Då det här är tal om en längre utvecklingsprocess, kan de två identiteterna väl finnas sida vid sida i en övergångsfas, fast de i regel ger anledning till våldsam politisk instabilitet. Det är precis denna form av konflikter som präglar större delen av främre Orienten, bl.a. Kaukasus.
De kaukasiska folkslagen mötte först universaliteten i form av kristendomen och islam, men det är sympomatiskt att bägge dessa högkulturella fenomen snarare underkastades den lokala samfundsstrukturen än tvärtom.
Islam infördes i Kaukasus under en tidsrymd på mer än 1.000 år, först av arabiska erövrare under 700-talet, och senare genom kontakter med de omkringliggande, islamska högkulturerna. Det är dessutom betecknande att islamiseringen utgår från den persiska högslätten, som fram till 1500-talet utgjorde den framkomligaste vägen till området, liksom den snabbast slog rot i det lägre liggande sydöstliga Transkaukasus och längs kusten vid Kaspiska havet. Där blev staden Derbend en viktig arabisk garnisons- och handelsstad, varifrån islam fick fotfäste i Dagestan. Noterbart är dock att det var allmänt att den arabiska kalifatens formella överhöghet i Kaukasus efter bara några generationer hade övergått till infödda rivaliserande islamska klandynastier.
I förhållande till både kristen och islamsk ortodoxi har Kaukasus dessutom ständigt varit en härd för kätterska sekter, centrerade kring karismatiska eller messiasliknande varelser, mirakelmän och profeter av alla slag. Som exempel ska jag bara nämna Safavidedynastin, som i början av 1500-talet tog makten i Iran och gjorde shia-islam till statsreligion, men själva kom från en etniskt blandad nomadmiljö i södra Kaukasus. Fast en stor del av området formellt kom under persisk kontroll, lyckades safaviderna dock aldrig exportera shiismen till folken i Dagestans högland. I överensstämmelse med äggförpackningssyndromet har de konfessionella skiljelinjerna i Kaukasus fram till vårt århundrade i stort sett följt landskapets konturer, och Shia-Islam upphör vid bergen i det nordliga Azerbajdzjan.
Bortsett från Svartahavskusten och delar av Dagestan, där dalgångarna tillät påverkan utifrån, förblev höglandsbefolkningen på nordsidan av Kaukasus länge opåverkade av de stora religionerna. I likhet med stäppfolken i grannskapet var de animister och tillbad naturelementen, vissa bergstoppar och heliga träd. Först med stäppnomadernas övergång till Islam blev de nordkaukasiska bergsfolken möjliga att smitta religiöst. Mellan 1300- och 1500-talet blev flera befolkningar i norra Dagestan omvända som följd av deras grannskap med khandömet i Astrakhan. En liknande process fann plats bland tjerkesser, kabarder och andra adygheiska folk i nordvästra Kaukasus under påverkning från Krim-khanatet. Islams definitiva spridning i norra Kaukasus skdde dock först under loppet av 1600-talet med inlemmandet av den kaukasiska Svartahavskusten i det turkiska och sunnimuslimska Osmanriket, som skickade ut predikanter för att motverka påverkan från den rivaliserande Safavide-staten i Iran. Likväl förekom svinskötsel bland ingusier och tjetjener så sent som på 1700-talet, och i början av 1800-talet uppträdde islam som universell ideologi ofta bara som tunn fernissa över ett misch-masch av för-islamska idéer.
Det ryska intrånget
Denna utveckling sammanföll emellertid med en ny regionalpolitisk situation, nämligen Rysslands uppdykande som stormakt norrom Kaukasus och dess försök att underlägga sig bergskedjan. Rysslands kolonialisering av Kaukasus var ett resultat av konsolideringen av den ryska staten. Expansionen under de föregående århundradena motiverades med strategiska och handelspolitiska intressen. P.g.a. att terrängen och klimatet på många ställen tillät större militära operationer under bara några få månader om året, genomfördes erövringen i etapper, och kartor med årtal över de enskilda områdenas inlemmande är en nästan exakt avspegling av landskapets konturer. Det betyder således att då det nordkaukasiska låglandet och Kaspiska havets kust först var säkrat med fort under slutet av 1700-talet, blev Darial-klyftan (den enda nord-sydgående passagen genom det centrala Kaukasus) en naturlig korridor för annektering av Georgien och det övriga Transkaukasien åren 1802-28. Med dessa områden under sin kontroll kunde ryssarna därnäst inleda en erövring av själva Kaukasus-kedjan, som p.g.a. geografin och bergsfolkens motstånd kunde avslutas fösrt på 1870-talet.
Kaukasuskrigen avspeglar sammanstötningen mellan två fundamentalt olika traditioner, baserade på olika statsuppfattning och klanmentalitet. I Ryssland är staten och dess översta ledare, som får statsmakten direkt från Gud, en suverän storhet. Staten är allt, individen intet och där staten är, är Ryssland. Därför uppfattas varje kritik av staten som ett uttryck för illojalitet, som måste slås ner med vilka medel som helst. I Kaukasus är det precis tvärtom.
Här är klanen allt, staten intet, bara där klanen är, är individen.
För det expanderande Ryssland var de muslimska bergsfolken, eller tatarerna som de kallades, helt enkelt statsfientliga rebeller och krigen mot dem fördes med en brutalitet och ett förakt mot andra kulturer som inte står efter samtidens övriga kolonialmakters. Likväl hör det till bilden att de infödda eliterna ofta valde att samarbeta med ryssarna p.g.a. de privilegier som följde i kölvattnet. Hos den i flera fall nyomvända allmogen var tillknytningen till det islamska ”umma”, trosgemenskapen, däremot den enda faktorn som kunde hämma klanmentalitetens inbyggda centrifugalkrafter, men bara i form av en utpräglat sekteristisk tradition, nämligen sufismen.
Religiösa broderskap
De sufi-brödraskap som uppstått under tidens lopp har alla det gemensamt att de strävar till den enskilda lärjungens (murid) förening med det gudomliga genom försakelse, efterlikning av en bestämd andlig vägledare (murshid, schejk) och speciella ritualer. Sufierna är islams mystiker, vilkas tankegods hämtas från både klassisk grekisk filosofi, kristendom och för-islamsk folktro. Trots att den avisats som kättersk av den stora islamska traditionen har sufismen ofta njutit folklig popularitet som kanal för protest mot troslivets formalisering. Sufismen har ibland medfört specifika politisk-religiösa rörelser, särskilt i den persiska och turkiskspråkiga världen, fast den per definition ursprungligen var både apolitisk och pacifistisk.
Sufier från Naqshbandi-orden kom synbarligen till Kaukasus från Centralasien under 1700-talet, men rätt snabbt verkar det ha uppstått centra särskilt bland avarerna i Dagestan, där lärda genom studier i Närorientens stora kulturhuvudstäder fick självständig status som andliga vägledare. Typiskt för Kaukasus är att de blev föremål för en nästan helgonliknande tillbedjan av sina lärjungar, och det uppstod religiösa sub-ordnar (vird), som ofta sammanföll med bestämda klaner. Det betydde att även om broderskapet kunde vara spritt över ett större område utgjorde dess medlemmar en tätt knuten organisation med klanlojaliteten som ett extra kitt.
1723 besatte Ryssland Dagestans kustland, medan det västliga Kaukasus under större delen av århundradet blev ett slagfält för ryska och osmanska styrkor, som trängde fram från varsin sida. Som svar på de ryska forten söderom floderna Kuban och Terek uppstod 1785 en militant islamsk väckelserörelse bland flera tjetjenska och kabardiska stammar, ledda av Schejk Mansur, som påstods ha varit en Naqshbandi-sufi. Han vann inledningsvis flera slag och står som den första lokala anföraren som förmådde förena skilda befolkningsgrupper på ett religiöst grundlag. Härvid bidrog han till att stärka Islams grepp om inte minst tjetjenerna, vilket banade väg för senare sufi-predikanter. Efter ett större militärt nederlag splittrades hans rörelse i mindre komponenter, och trots ett kortvarigt uppblossande bland Svartahavskustens tjerkasser år 1787 förlorade den åter sin kraft då Schejk Mansur blev tillfångatagen samma år.
Med utgångspunkt i Dagestan blev Naqshbandi-sufismen ett avgörande redskap för motståndet mot ryssarna omkring 1829 och kulminerade under 1834-59 under sin tredje imam, avaren Shamil. Som följd av det speciella bandet mellan lärjunge och vägledare inom sufi-islam är rörelsen också känd som ”muridismen”. De kaukasiska Naqshbandiernas förkunnelse under denna period kan sammanfattas i fyra principer: 1) fundamentalism, d.v.s. återvändo till det klassiska islams ideal på grundlag av Sharia. 2) Puritanism genom förbud mot icke-islamska seder, såsom bruk av rusmedel, dans och musik. 3) Egalitarism i form av ett Sharia-styre och på bekostnad av lokala sedvänjor. 4) ”Ghazavat” eller ”jihad”, heligt krig mot vantrogna.
De tre första principerna sågs som en absolut förutsättning för att starta ett heligt krig mot Ryssland, eftersom landets intrång var straffet för allmänhetens moraliska förfall. Muridismen var därför inte minst ett krav på de troendes återvändo till den rätta vägen — speciellt de lokala småfurstarna som sög ut sina undersåtar och i flera fall var beryktade för sin skörlevnad. Det är betecknande att den andra imamen, Hamzad Beg, inledde sitt ämbete med att låta mörda hela det härskande avariska furstehuset. På motsvarande sätt hade imam Shamil år 1844 i stort sett utrotat alla de av Dagestans halvfeodala familjer som inte sökt ryskt beskydd.
Under alla omständigheter spelade Jihad-principen i början en sekundär roll och hade Rysslands politik mot lokalbefolkningarna varit mer flexibel, är det möjligt att motståndet förblivit ett diffust gruppkrig. Att så icke skedde får skyllas på ryssarnas massiva repressalier, som direkt ödelade lokalsamfundens skröpliga ekonomier — t.ex. ödeläggelse av grödor, ingrepp mot interna migrations- och handelsmönster, förbud mot kreaturstölder och jakt på slavar. Härtill kom förföljelse av sufi-bröderskapen p.g.a. deras folkliga inflytande. Samtidigt som jihad-aspekten fick vind under seglen, antog muridismen omvänt formen av ett slags teokrati, i det att schejkernas roll minskades till fördel för den utropade imamen. Således hade imam Shamil ingen formell status av schejk, utan var bara murid under Schejk Muhammad va Yaragh och senare Schejk jamal-ed Din av Ghazi Kumuk, som dessutom var hans svärfar. I praktiken hade han oinskränkt makt, ofta utövad genom en intern hierarki av ”naib” — ”ställföreträdare”. Igen är det dock typiskt för Kaukasus att en överväldigande personlig karisma gav honom dimensioner som helig man i den folkliga mytologin.
Trots periodens obestridliga betydelse för bergsfolkens historia är det nödvändigt att påpeka vissa bedrifter som senare tiders romantisering av de måleriska kaukasierna haft en tendens att undervärdera.
Således uppnådde bergsfolkens moståndsrörelse aldrig religiös eller världslig universalitet i den meningen att den skulle ha omfattat hela det muslimska Nordkaukasus, lika litet som den fick någon speciell nationell karaktär vad angår de enskilda folkgrupperna. Det grundläggande hindret var i bägge fallen klanstrukturen, som i längden uteslöt alla bredare gemenskaper. Som följd härav var ingen av de involverade bergsfolken sist och slutligen i stånd att fasthålla en identitet som hade nått ut över klanen, landsbyn eller den närmaste naturbarriären. Shamil förökte under höjden av sin karriär predika muridismen västerom Darial-klyftan, men varken kabarderna eller andra nordvästliga bergsfolk slöt upp, då de antingen stred sinsemellan eller för att deras respektive territorier var för sårbara för ryska repressalier. Av liknande orsaker höll både de muslimska osseterna kring Darial och ingusjerna sig tillbaka, fast de sistnämna språkligt var nära knutna till tjetjenerna. Resultatet blev att muridismen som helhet begränsades till Dagestans högland samt övre Tjetjenien, i det de tjetjenska klanerna på låglandet föll ifrån i takt med att bergens urskogar systematiskt fälldes. Svartahavs-tjerkasserna förde en separat motståndskamp, om än med ett visst turkiskt stöd under det turkiskt-ryska kriget fr.o.m. mitten av 1800-talet. Men i själva Naqshbandiernas kärnområden ställde klanlojaliteter och blodsfejder sig igen på tvären både angående kravet om enhet och hatet mot intränglingarna. Det är betecknande att en av Shamils berömdaste följeslagare, Hadji Murad, bytte sida inte mindre än tre gånger p.g.a. sådana motsättningar. I alla samtidskällor, ryska så väl som andra, framgår det att imamen själv gång efter annan tvingades rida runt för att personligen bilägga stridigheter, och alternativt inspirera trötta frånfallna trupper till förnyad kamp. Hans ofta hårdhänta metoder betydde att hela distrikt till slut föredrog att ge sig till ryssarna.
Att krigen i Kaukasus trots detta varade under största delen av 1800-talet beror frånsett terrängen på isynnerhet dåtidens vapenteknologi, en ofta otrolig inkompetens i den ryska officerskåren, en korrupt byråkrati och politiska intriger i S:t Petersburg. Bergfolken kämpade med beundransvärd heroism mot övermäkitga odds, men som exempel på en gemensam insats var motståndet en historisk parentes.
Sovjetperioden
Det konstanta krigstillståndet under många decennier kostade de kaukasiska bergsfolken mycket och lämnade bestående spår i deras minnen. Av ett samlat befolkningsantal på omkring 1,5 miljoner mänskor i början av 1800-talet, anses upp emot hälften ha omkommit eller fördirivits. Hela folkslag flydde till det osmanska riket och deras ättlingar hittas fortfarande på många håll i Mellanöstern. Bland dem som stannade kvar förekom flera nya uppror in på början av 1900-talet, som alla slogs ner. På tjetjenernas initiativ proklamerade ledare från de olika islamska befolkningarna år 1917 upprättandet av en ny politisk union, och i maj 1918 utropade Den Nordkaukasiska Republiken sin oavhängighet av Ryssland. En stor del av territoriet var ändå reellt i händern apå tsartrogna kosackband, och republikens regering valde därför att samarbeta med Röda Armén. Då de ’vita’ besegrats år 1919 bröt bolsjevikerna emellertid alliansen och inlemmade småningom hela norra Kaukasus i Sovjet.
Som ett i sig positivt försökt att ge den gryende samhörighetskänslan bland bergsfolken en modern politisk inriktning upprättade sovjetmakten år 1920 den Autonoma Socialistiska Bergsrepubliken. I gengäld visade den sig också bli kortlivad, redan från 1921 upplöstes den i flera små etniskt definierade så kallade autonoma områden efter klassisk ”söndra och härska”-modell. Beslutet avspeglade ett skifte i inställningen bland bolsjevikerna till fördel för ett nationalitetsbegrepp, som uttryckligen infogade territoriet i begreppet ”nation”. Detta påskyndade säkert på ett plan uppkomsten av moderna nationella identiteter bland en rad folk, som aldrig förr haft sådana, och på bekostnad av den officiella ”sovjetidentiteten”. På ett annat plan medförde däremot kommunistpartiets dominerande roll i samhällslivet, att de nationella kulturerna förblev tunna fasader för diverse traditionella nätverk och strukturer.
Tvångskollektiviseringarna i slutet av 1920-talet utlöste flera uppror bland nordkaukasierna, isynnerhet tjetjenerna från 1929-1930 och återigen från 1939-40. Som svar blev praktiskt taget alla de regionala parti- och regeringstopparna avrättade, och islam angreps hårt som potentiell källa till en bredare icke-sovjetisk identitet. Under andra världskriget blev slutligen samtliga tjetjer, ingusjer och flera mindre folkslag från Väst- och Centralkaukasus deporterade till Centralasien, anklagade för samarbete med tyskarna.
Tusentals dog under transporter och i interneringsläger och först 1957 blev de överlevande rehabiliterade och kunde återvända. De autonoma områdena återupprättades i det stora hela innanför de tidigare gränserna, men under mellantiden hade andra folk flyttat dit, med senare territorialkonflikter som följd.
Deportationerna blev för tjetjenerna myten om den ”stora nationella katastrofen” och har sannolikt mera än något annat bidragit till att samla dem som nation. Å andra sidan är det givet, att just klansamhörigheten hjälpte dem genom exilen, men också blev stärkt som en följd av den. Omvänt tvingade landslykten många ut i perifera existensformer, som i förbindelse med ”stagnationsperioden” under Brezjnev blev grunden för deras kriminalisering i den sovjetiska skuggekonomin.
Kultur och politik
Ett samhälles politik avspeglar alltid dess kultur. Det mest iögonenfallande kännetecknet hos kulturen i hela Kaukasus-regionen är samhällets uppsplittring i små överskådliga kollektiv som till exempel klaner, och därför betydelsen av personliga band inom dem och mellan dem. Alltså kan också den lokala politiken bara vara fixerad vid personer, snarare än institutioner, utfrån värden som heder och skam. Kategorier som klan, heder, hämnd och självtäkt (egenmäktigt förfarande) är alfa och omega för förståelsen av Kaukasus, men nästan helt omöjliga att fatta utifrån vår begreppsvärld.
Tjetjenien har hittills varit en ”kultur” i den meningen, att ett visst antal personer förenas av språk och normer som i sin tur springer ur deras gemensamma värderingar, primärt i form av berättelser — myter — om tidigare bedrifter och olyckor.
Värderingarna uppträder som bilder — ofta förebilder, som efterliknas av generation efter generation. En man som kämpar mot ryssarna motiverar sin handling med värdet ”heder” och dör eventuellt på samma sätt, för så har man alltid gjort i Kaukasus. Hederskänslan hänvisar just till ett överskådligt kollektiv, och därför blir den ofta så stark, att allt annat — också döden — får sekundär betydelse. Att kämpa, att döda och själv dö på det rätta sättet är av central betydelse, och de heroiska uttalandena av enskilda tjetjenier i TV under de senaste veckorna omskriver i verkligheten gårdagens dödssånger. Det är inte för mycket sagt att tjetjenerna just nu är inbegripna i en kollektiv blodshämnd, alternativt ett kollektivt självmord, av samma slag som 1800-talets krig i Kaukasus ger en mängd exempel på. Och självklart har tjetjeneierna inte förföljt den ryska minoriteten i Groznyj, för en man av ära angriper bara dem som sedvanerätten har utpekat som fiender till klanen.
Vad kaukasierna däremot inte klarar av är politik i modern me ning, eftersom politik just är konsten att förena olika grupper till ett civilt samfund. Den samhörigheten kan enbart upprätthållas genom att skaffa det nödvändiga accepterandet av de gemensamma spelreglerna, som grund för ömsesidigt erkända överordnade institutioner, eller med andra ord begränsningar av de enskildas handlingsfrihet. Också de här reglerna kan förankras i värderingar, alltså bilder, men det är precis här det gått snett för tjetjenerna och andra. Det beror på att tjetjenernas starkaste bild inte är den ansiktslösa staten, utan abrek — den ädla banditen. Vår tids största abrek är president Jokhar Dudajev med borsalino-hatten — en ”gudfader”, men sannerligen inte en landsfader. Han kan således enligt sakens natur inte prestera politik, bara knyta diverse under-abreker till sig i kraft av personliga uppgörelser. Det är knappast någon överdrift att karktärisera den tjetjenska ”nationen” som en koalition av klaner, som i kraft av den lokala traditionen och befolkningens marginalisering under sovjetperioden på ett ovanligt talangfullt sätt arbetar med diverse kriminella aktiviteter. En hierarki av klaner kan emellertid inte bygga upp en statsmakt, och därför kan Ryssland som kultur och politik inte tränga ut i samhället.
Mot sig har Dudajev intill helt nyligen haft åtminstone fyra andra större ”abrek” från rivaliserande klaner, som upprepade gånger 1993 och 1994 försökte störta honom. Den ryska interventionen kan möjligtvis på kortare sikt få till stånd en tillfällig sammanhållning, men detta har inte något att göra med politik. Ifall ryssarna drar sig ur i morgon eller bestämmer sig för att inleda seriösa förhandlingar, kommer klanerna att fortsätta där de slutade den 12 december, precis som i Afghanistan efter den sovjetiska reträtten 1989.
På samma sätt som nationen och staten har islam hittills förblivit ett rent ytfenomen, eftersom en sammanslutning på grundval av tro skulle förutsätta sådana gemen skapsformer, som helt enkelt inte existerar i Kaukasus. Det är sant att Naqshbandiyyah och de senare tillkomna Qadiriyyah-sufi-brödraskapen har kunnat existera under hela sovjetperioden, men enbart som ett särfall i östra Nordkaukasus, och där enbart för att brödraskapen byggde på klanstrukturen. Hemliga brödraskap och klanmentalitet är två sidor av samma sak och tjetjenerna saknar kännedom om islams skriftliga tradition. När de tjetjenska frihetskämparna ropar ”allahu akhbar”, är det för att de har sett på TV att så gör alla riktiga islamska krigare, och för att bara en minoritet av dem kan ropa ”leve Dudajev”, då han ju tillhör en bestämd klan.
Mot den här bakgrunden av kulturtraditionen i Kaukasus måste man ifrågasätta diverse dramatiska förutsägelser om en ny, islamskt inspirerad solidaritet mellan de nordkaukasiska folken som en följd av konflikten i Tjetjenien. Ifall kriget drar ut på tiden, kommer ingusjerna möjligen att sluta sig till tjetjenerna, men det kommer snarare att bero på deras territorialstrid mot nord-osseterna om Prigorodny-distriktet, där de sistnämnda har fått ett visst stöd från Ryssland.
Dagestans högland utgör ett naturligt uppland för det tjetjenska motståndet, precis som under 1800-talet. Men dagestanerna är uppdelade i åtskilliga mindre folk, vart och ett med sina egna klaner, med liknande hedersbegrepp, särintressen och samma hybridversion av islam som tjetjenerna, vilket utesluter en enhet på lång sikt. Trots civil sympati för tjetjenerna och enskilda personers frivilliga avfärd till fronten har således ingen av Dagestans ansvariga ledare visat sig ivriga att delta i Dudajevs projekt.
Detsamma gäller resten av Nordkaukasus, där enbart den omständigheten att de formellt muslimska abchaserna var totalt beroende av ryssarna för sitt lyckade uppror mot Georgien talar emot. Vad tjerkesserna beträffar, är de antagligen numeriskt för svaga och utspridda i det västliga Kaukasus, för att kunna ansluta sig till en anti-rysk front.
Krig är ett fortsättande av politiken med andra medel, men det är politikens uppgift att sopa ihop spillrorna efter kriget. Frågan är om det finns någon lösning på konfliken och hur den i så fall ska se ut? På kortaste sikt nej, men på längre sikt ja, dock enbart ifall Ryssland är villigt att genom specifik lagstifning uppge Stalin-tidens stela territorialprincip till fördel för en rimlig multietnisk sammanslutning, som fullt ut respekterar även små gruppers kulturella särdrag. Eventuellt flera mindre federationer inom en större. Med tanke på befolkningarnas sammanblandning i ett område som Kaukasus är det den enda användbara modellen, liksom den i övrigt kommer närmast dess traditionella former för samexistens. Dessvärre förutsätter den en enorm politisk stabilitet och ekonomisk framgång, och kommer därför knappast att realiseras i en snar framtid. Som européer bör vi i allra högsta grad ha respekt för nationalitet i betydelsen kultur, men skall det partout utkristalliseras i diverse nya territorialstater?
Det råder inget tvivel om att Boris Jeltsin och hans kumpaner håller på med ett ovanligt grovt angrepp mot Tjetjenien, helt bortsett från att det är olagligt enligt den ryska författningen. Likväl bör de många välmenande förespråkarna för Tjetjeniens självständighet hålla den jugoslaviska tragedin för ögonen, ifall de vill undgå en ännu större tragedi i Kaukasus.
Skribenten, som regelbundet medverkar i Ny Tid, är historiker, specialiserad på Främre Orientens kultur.
Översättningen från danska Ny Tids.
Søren Theisen
