På 1970- och 80-talet hade jag en hemlig last. En last så suspekt att jag ibland var orolig för hur det riktigt stod till med mig: jag älskade nämligen musik av mer eller mindre storvulna tonsättare.

Inte bara 1800-talets romantiker i allmänhet, som Tjajkovskij, Beethoven och Brahms (dem brukar ju alla börja med), utan också sirapssymfoniker av den värre sorten, som Mahler, Bruckner och — gudsejförbarme — Wagner. Ville jag komma in i en speciell stämning, ja då var det bara att sätta på plattan eller kassetten med Bruckners ändlösa adagio i sjuan, Mahlers hjärtskärande (och kanske därför oavslutade?) tia eller Wagners sagolikt skimrande scenerier i Siegfrid-idyllen. Garanterade kickar, och helt gratis.

Hemlig var lasten därför att det inte ansågs riktigt friskt att njuta av såpass patetisk musik (”pump och stöt”, för att citera en kär väns lika älskvärda som träffande formulering). Värst var ju Wagner, vars musik det ansågs direkt hälsovådligt att avnjuta — man kunde ju rentav bli nazist eller fascist på kuppen. Om man inte redan var det, vill säga.

I dag är allt detta tillåtet. Ja, rentav fashionabelt. Redan för några år sedan dök Bruckner upp i konsertprogr ammen, och t.o.m. Wagner genomgår i dag en tydlig renässans. Plötsligt går det liksom an att gå till affären och köpa sig en Wagner — vilket man på 70-talet gjorde med risk för att få en direktremiss till sluten anstalt.

Tidsandans krumbukter? Givetvis, till största delen. Men ändå tycker jag att man inte helt kan frånse att det också finns djuptliggande samband mellan musik och ideologi, mellan den typ av känslor en viss musik frammanar och den typ av ideologi dessa sentiment på nåt vis sammanhänger med.

Vulgärargumenten kan vi självfallet lämna därhän. Som att Wagner är komprometterad för att nazisterna älskade hans musik. Eller omvänt: att musik av en viss tonsättare är komprometterad för att han/hon själv hyste tvivelaktiga åsikter. Man blir inte nazist av att lyssna på Wagner. Och det går mycket väl an att läsa Hamsun, också om allt han gjort inte går an.

Nej, det är djupare än så vi måste gräva för att finna något av intresse. Nånting som har att göra med det romantiska tonspråket och idiomet. Nånting som har att göra med den sentimentala längtan som kanske kan sägas ligga i botten på varje djupt konservativ människa. Nånting som är fjärran modernitetens ideal.

Låt mig gå en omväg: sedan ungdomsåren har jag också haft en annan hemlig last — som jag sedermera märkt att jag är långtifrån ensam om. Liksom de flesta andra män har jag svårt att gråta när det skulle behövas — medan jag oundvikligen fäller en tår när det sannerligen inte skulle behövas, d.v.s. i situationer av typen finländare vinner guldmedalj, följt av Björneborgarnas marsch (spelar man den längre, förresten?), eller när jag i tidningen läser om ung finländare som gjort succé ute i stora världen — dvs. allt exempel på känslor av det mest tarvliga och uppblåsta slaget.

Jag har under årens lopp försökt härda mig, men det är svårt. Den kväljande sentimentaliteten kastar sig över en som en varm flodvåg, för att till sist tränga ut genom tårkanalen. (I dessa ishockeyguldets efterdyningar har man ju visserligen inte varit ensam.)

Det finns kanske en gemensam nämnare för bägge typerna av rörelse — som ligger i just detta att bli rörd, och att låta sig röras. Nånting mer än att enbart vara känslig, för det är vi alla, mer eller mindre. För är det inte så att det finns två typer av människor: sådana som blir rörda och sådana som inte blir det? (Huruvida detta är en positiv egenskap eller inte är jag osäker på, men det är en annan sak.)

Psykologer och andra hjärnskrynklare har säkert alla möjliga förklaringar till vad denna benägenhet för sentimentalitet i sista hand bottnar i: separationsångest, abjektionsbesvär och andra störningar under ens tidiga barndom. Detta med att längta till den stora (liv)modern, att önska uppgå i något stort, att bli en del av det stora hela vi lämnade i samband med jagets uppkomst, etc. Smärtan i att vara ensam, utkastad i ett existentiellt tomrum.

Låt oss emellertid lämna de freudianskt inspirerade spekulationerna därhän. Fruktbarare är kanske att utgå från den typ av vibrationer olika musikstilar skapar — för visst är det skillnad mellan musik och musik; somt är bra att arbeta till (som den ofta intellektuellt disciplinerade barocken — också om jag vill minnas att Christer Kihlman i Dyre Prins påstod att det är något alldeles speciellt att älska till Vivaldi), medan annat får de pompösa känslorna att ta överhanden (som just Wagner).

Det finns många musikvetare som påstår att musik är musik är musik, dvs. att musik i sig inte har med värderingar att göra, och därför både kan och bör avnjutas an sich. Det tycker jag är naivt. Varje konstform ger uttryck för någon aspekt av det mänskliga, så ock musiken. Den talar till oss på ett speciellt sätt, och påverkar speciella sidor hos oss.

Detsamma gäller, tror jag, också musikpreferenserna i ett större, samhälleligt perspektiv. Att kompositörer som Bruckner och Wagner nu genomlever en renässans — liksom det romantiska tonspråket överlag — är ingen händelse, utan något som återspeglar djupt liggande sentiment i samhällssjälen (om ett så mystifierande uttryck tillåts).

När jag lyssnar på exempelvis Wagner är jag mycket väl medveten om att hans musik försätter just de sentimentala strängar i min personlighet i dallring som jag inte alls alltid är så förtjust i. Det gäller alltså att kunna lyssna både oreserverat och reserverat på samma gång. Att njuta och samtidigt — åtminstone ibland — veta vad det egentligen är man njuter av. Ingen av oss är en oskuld. Inte Wagner, inte Lindberg, inte Rosenberg.

Thomas Rosenberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.