”Vi polynesier har av gammalt sett jorden som vår mor, och själva räknar vi vår härstamning från jorden. Vi måste respektera vår mor och inte spränga bomber i hennes buk. Vårt sätt att leva har hört samman med respekt för jorden. Förstörelse av jorden leder till förstörelse av det goda liv det polynesiska folket levt.”

Jaques Ihorai

Moruroa (inte Mururoa) betyder på maohi-språket ”orten för en stor hemlighet”. Kanske fick atollön i tidernas morgon sitt namn av någon siare som kunde se långt in i en fjärran framtid då bleka främlingar med bomber i buken på sina silverfåglar skulle sänka sej ner från himlarna och kräva att få spränga dem över och inuti två underbara korallöar i Tuamotuarkipelagen, Moruroa och Fangataufa.

Och hur framgångsrikt har blekansiktena bevarat hemligheten kring dessa spänningar! Inte bara har man under dessa år lyckats dupera en stor del av folket därhemma (som hungrat efter upprättelse efter förödmjukelserna under andra världskriget?!) utan dessutom lyckats slå blå dunster i ögonen på en massa polynesier också. På officiellt franskt håll har det under alla dessa år hetat att allt är under full kontroll i territoriet Franska Polynesien. Nu senast – 12 augusti – hade franske utrikesministern Hervé de Charette i ett svar till Ingvar Carlsson i DN mage att påstå att:

”Ingen ökning av sådana sjukdomar som kan orsakas av strålning (t.ex. cancer) har iakttagits hos de polynesiska befolkningarna eller den civila och militära personalen vid vår försöksstation i Stilla havet.”

1963, tre år innan Frankrike började smälla av sina bomber rätt upp i luften i ”sitt” Polynesien hade dock de tre övriga k-vapenmakterna, USA, Storbritannien och Sovjetunionen beslutat att upphöra med de atmosfäriska testen, och dessutom hade de två förstnämnda insett att den geologiska fragiliteten hos korallrev gör dem mindre lämpade för underjordiska sprängningar och därför kommit överens om att flytta över dem till Nevada-öknen (i och för sig förkastliga även där!). 1963 bedyrade tvärtom den franske guvernören i Tahiti, M. Grimald att inte en enda radioaktiv partikel någonsin kommet att falla ner på en bebodd ö, varför man heller inte byggde några skyddsrum – till att börja med. År 1966, d.v.s. samma år som de franska sprängningarna inleddes upptäckte emellertid nyzeeländska forskare nedfall så långt borta som i Fiji, Samoa och Gilbertöarna, varefter fransmännen fick bråttom att bygga skyddsrum.

Hem i form av betongblock

Man fortsatte emellertid med de atmosfäriska sprängningarna ända fram till 1975 då man motvilligt gav vika för massiva internationella påtryckningar och flyttade över dem till underjorden. Sedan dess har 139 bomber, var och en många gånger kraftigare än bomben över Hiroshima kommit Moruroa och Fangataufa att till strukturen likna ett par schweizerostar. De helt ”ofarliga” smällarna har rivit upp rupturer, och kommit atollerna att ställvis sjunka med flera meter, och allvarliga incidenter har inträffat. Den 6 juli 1979 inträffade en olycka i den bunker där bomben som skulle sprängas förvarades. Vid explosionen omkom 4 personer, en av dem fransmannen Rene Villette, vars kraftigt strålande kvarlevor, eller det man trodde var hans kvarlevor, sändes i form av ett betongblock till Frankrike för att begravas där.

Bara tre veckor senare, 25 juli 1979 fastnade en plutoniumbomb på 400 meters djup. Efter fruktlösa försök att vidga kanalen beslöt man att detonera bomben trots att djupet inte var det rätta. Resultatet var en flodvåg hög som ett sjuvåningshus som svepte med sej ett halvt dussin människor och utplånade all bebyggelse på Moruroa. Bomben slet dessutom upp en 800 meter lång reva i marken och massor av radioaktivt stoff strömmade ut i luft och vatten. Två år senare rev en tropisk cyklon upp locket till det nukleära avfallslagret på ön, och 10-20 kg plutonium spreds över land och hav. (Halveringstid 24.000 år)

Drottning Pomare

Territoriet Franska Polynesien består av 130 öar utspridda över ett område stort som Europa. De bildar fem arkipelager: Sällskapsöarna med centralön Tahiti, Tubuai-, Marqueas-, Gambier- och Tuamotuöarna. Till delar av detta område som polynesierna kallar Ao Maohi flyttade ca 1300 de första polynesierna. 1521 materialiserade sej den förste europén här, en upptäcksresande Magellan. Sedan fick man påhälsning av valfångare, handelsmän och slavhandlare, tätt följda av protestantiska missionärer, och mötet utföll som överallt till urbefolkningens synnerliga nackdel — de vita förde förr okända och ofta dödliga sjukdomar med sej. Sålunda minskade befolkningen i Marquesasarkipelagen från 80 000 för européernas ankomst till 3000 år 1939!

År 1842 utropade fransmännen Te Ao Maohi till sitt protektorat. År 1880 deklarerade man att öarna var en koloni vid namn Franska Oceanien. Tahiti-drottningen Pomare vägrade dock underkasta sej det främmande överväldet och kapitulerade först efter att fransmännen hotat att bombardera ön. Dessa tackade sedan för sej med att deportera tusentals polyneser till Nya Caledonien i Melanesien där de grundat en straffkoloni.

I det stora hela förhöll koloniherren sej dock rätt passiv i fortsättningen. Territoriet blev aldrig någon betydelsefull plats för fartygen som korsade Stilla Oceanen, och det fanns just inget att exploatera förutom pärlfiske och kopra. Enligt Bengt Danielsson som bott på Tahiti i nära 50 år var livet för de flesta rätt hyggligt ända fram till början av 60-talet då de Gaulle beslöt att flytta över det franska k-vapenprogrammet, ”force de frappe” till Moruroa. Mellan 1960 och 1966 hade fransmännen sprängt fyra bomber i luften och tretton under jorden i Algeriet, och vid ett par tillfällen hade radioaktivt nedfall slungats direkt ner över Europa och alldeles särskilt mycket hade noterats i bombernas dyra moderland Frankrike! Dessutom hade Algeriet blivit ett självständigt land som inte överhövan älskade den gamla kolonisatören.

Vädrets hämnd

Det lokala parlamentet i Tahiti gillade inte alls de storfranska planerna. Man skrev till forskare och auktoritativa personer runtom i världen för att höra sig för om riskerna, alltmedan fransmännen bedyrade att proven var totalt ofarliga och att de också var ämnade att skydda Te Ao Maohi mot eventuella angrepp! Albert Schweitzer skrev i sitt svar: De som påstår att kärnprov är säkra ljuger.

Fransmännen såg dock snabbt till att de som aktivast motsatte sej testen tystades. Det skedde med olika metoder, och folk t.o.m. kastades i fängelse, medan samarbetsmännen fick fickorna fyllda med franskt guld.

Den första bomben sprängdes den 2 juli 1966 över Moruroa, en atollö som fortfarande med palmprydda vita sandstränder figurerar på vykort sålda i Papeete! Den 10 september skulle följande test ske i närvaro av själve gen.de Gaulle. Vädrets makter gynnade inte evenemanget, vilket resulterade i att det uppsköts. Dagen därpå blåste det ännu hårdare åt fel håll, d.v.s. västerut, men eftersom generalen blev otålig sprängde man ändå och vinden förde med sej mätbar strålning till Samoa, 3000 km längre bort. Tahitiborna informerades inte om vad som hänt. Och för att riktigt visa världen hur harmlösa sprängningarna är, badade den franske försvarsministern Michel Debré i Moruroa-lagunen år 1970, sex timmar efter en detonation.

Mitterands fyra dagar

År 1981 kom Franqois Mitterand till makten, bl.a. under parollen Slut på sprängningarna i Polynesien!. Efter fyra dagar vid makten skrotades dock den höga föresatsen och i fortsättningen var det inte mycket socialistledaren gjorde för att skingra dimmorna kring den stora hemligheten i Moruroa. År 1983 tillät han att en grupp forskare — den s.k. Atkinson-gruppen från Papua Nya Guinea, Australien och Nya Zeeland — under fyra dagars tid studerade atollön. Gruppen konstaterade att ön skadats och uppvisade sprickor och sättningar, men konklusionen vat att ingen strålning skulle pysa ut förrän om 500-1000 år! Liknande resultat kom Jaques-Yves Cousteau till fyra år senare. Denna konklusion har dock häftigt ifrågasatts av andra forskare världen över. Någon objektiv undersökning av området har till dags dato inte ägt rum. Ett förslag om en sådan röstades med knapp marginal ner i EU-parlamentet 1989.

Den förgiftade fisken

Några röster från de fjärran öarna har dock via en dr Andy Biedermann nått ut i stora världen. De finns samlade i en publikation vid namn ”Testimonies — Witnesses of French nuclear testing in the South Pacific”, (Greenpeace 1990). Personerna avger sina vittnesmål under fingerade namn av skräck för franska repressalier. Det kommer t.ex. fram att fransmännen förhållit sej ytterst legärt till skyddsutrustning för de polynesiska arbetarna, medan de skridit till rigorösa åtgärder för att skydda sej själva för radiaksmitta. Inte heller har de bekymrat sej särskilt mycket över sjukdomen ciguatera som drabbar fisk och skaldjur till följd av sprängningarna. Vid döda eller skadade korallrev tenderar en art av växtplankton producera ett kraftigt gift som sedan vandrar vidare i näringskedjan. Allra giftigast är rovfisk. Ciguatera har alltid existerat, men ortsborna har vetat vilken fisk som vanligen drabbats och sjukdomen har lätt kunnat kureras med socker, mjölk och rot av ingefära. Men sedan sprängningarna inleddes har ciguateran fått en annan karaktär och spritts till arter som förr gick fria. Alla de intervjuade vittnar om hur allmän förgiftningen blivit och om talrika dödsfall. Fransmännen har visserligen förbjudit polynesierna att äta fisk, men folk fiskar ändå, som de alltig gjort, och dessutom tycker polynesierna inte om den influgna franska maten. Det kan också vara svårt att skilja på vad som är ciguatera och vad som är någon form av strålningssjuka, troligen har de människor som dött drabbats av en blandning av bägge. Då människor dör på Moruroa placeras kropparna i kistor av metall som svetsas igen så att ingen vidare undersökning är möjlig.

De intervjuade berättar vidare om den dramatiska ökningen av missfall och spädbarnsdödlighet. Mangareva ”Toimata”, bosatt på ön Mansareva 300 km söder om Moruroa och mor till 4 barn, förlorade 6 barn som alla dog vid späd ålder under den tid hennes man arbetade på Moruroa.

De led av t.ex. kronisk hosta och hudallergier, ett av barnen förlorade hud vid varje beröring, ett annat blev stelt som en planka innan det dog. Toimata är övertygad om att de sex dödsfallen har samband med att mannen arbetade på Moruroa. På Manquareva i Gambiearkipelagen fanns före 1966 inga skadade barn och kvinnorna brukade ha okomplicerade förlossningar i sina hem. Idag finns på ön barn som är mentalt handikappade och lider av olika ögonsjukdomar, och barnepilepsi- förr ett okänt fenomen- förekommer också. Ett vanligt förlopp vid radiaksmitta tycks vara stark klåda följd av flagande hud, diarré och kräkningar. ”Tehiura” som i slutet av 1960-talet jobbade ett par år som hamnarbetare i Moruroa berättar om en kamrat som efter att ha ätit några krabbor från lagunen drabbades av så svår klåda att han rev sig blodig över hela kroppen. Tehiura lyckades ta sej in på sjukstugan för att hälsa på honom och då hade kamratens kropp svartnat och varade sej, men fortfarande skrapade han sej så att skinnet föll av i långa flagor. Senare fick Tehiura veta att kamraten avlidit. Någon dödsorsak uppgavs inte. De intervjuade vittnar också om omfattande naturförstöring som följd av proven. Många av dem har med sina egna ögon sett enorma mängder av död fisk sköljas upp på stränderna i Moruroa och Fangataufa. Bananplantorna tenderar att kasta sina omogna frukter – missfall i växtvärlden – och kokospalmerna verkar ge mindre skördar. Ändå hävdar fransmännen fortfarande att det strålar mer i Frankrike än i Polynesien ( i och för sej möjligt med tanke på alla kärnkraftverk och upparbetningsanläggningen La Hagne!). År 1985 påstod de att radioaktiviteten på Moruroa var bara en tredjedel av den i Paris, samtidigt som Sydney Morning Herald rapporterade att de 3000 arbetarna på atollön vägrade att dricka det avsaltade havsvattnet och tvingade myndigheterna att flyga in 6000 liter mineralvatten per dag…

Inget ansvar

Sedan atombomben introducerades i vår värld påstås det att det i snitt sprängts en gång i veckan med undantag för 90-talets frivilliga provstopp. I Stilla Oceanen testade britter och amerikaner på 50- och 60-talen så intensivt att en del atoller är förorenade för all framtid, och de människor som bodde där aldrig kan återvända till det som en gång varit deras hem. I början av 80-talet konstaterades hos de britter, amerikaner, australiensare och nyzeeländare som deltagit i testen en märkbart ökad förekomst av kräfta och sterilitet. Veteranerna gick samman och krävde ersättning för sina lidanden, och i vissa fall har sådan utgått.

Frankrike har för sin del inget bindande avtal med den lokala regeringen i Tahiti om att städa upp efter sina blow-ups, eller för den delen i någon som helst form kompensera någon för de skadliga följderna av sina force de frappe i territoriet Franska Polynesien.

(Pirkko Lindberg är författare och miljöaktivist. Hennes bok Tramp (Schildts 1993) beskriver en jorden-runt-resa i ekologins tecken.