– Men det är lättare att se mig som enspårig än att till exempel ta befattning med de frågor som jag lagt fram i mina böcker.
(”Brev till ettusen väljare”, artikelsamlingen Sagt och gjort 1976, urspr. på finska i Helsingin Sanomat 11.10.1970)
Den kulturella mångsysslaren Jörn Donner har ofta brutit upp från och läst besvärjelser över sin egen miljö*). Han är känd som prisbelönt författare, filmmänska och offentlig debattör. Mera i skuggan hamnar ofta hans långvariga insats som rapport- och essäförfattare. I den här intervjun funderar Donner över sitt förhållande till den politiska vänstern under fyra decennier.
Som partisk borgerlig vänsterpåverkare inom kulturen har han hela tiden behållit sitt medlemskap i författar- och konstnärsgruppen Kiila. Vid Kiilas 60-årsfest 10.10.1996 kallades han, tillsammanns med andra tidigare påverkare, till hedersmedlem. I den satiriska och fiktiva hälsningen från ”Moskvas Fria Kulturdemokrater” till festpubliken på Folkets Hus i Helsingfors användes hälsningsorden ”Bästa kamrater och herr Donner…”
”Herr Donner” består på sätt och vis av två offentliga sidor, som byggts upp i skikt på varandra genom 45 år som konstnärlig och politisk påverkare. I botten finns författaren och kritikern, som debuterade med Välsignade liv! som 18-åring. Under 1950-talet publicerade Donner dikter, noveller, essäer, reportage och filmkritik. Journalisten och författaren blev under 1960-talet också själv filmregissör och producent, och genom det nya mediet, televisionen, blev han känd bland medborgarna både i Finland och Sverige.
Kändis-Donner blir mediakrat
Den flitiga litterära multibegåvningen blev en av landets första kändis-intellektuella. Den franska författaren-filosofen Régis Debray lanserade på sin tid termen mediakrat för att beskriva en ny typ av offentliga påverkare, gestalter som trivs i TV och andra audiovisuella media och som stiger fram bredvid – och förbi – de traditionella litterära intellektuella.
Vid sidan av Hannu Taanila var Donner en mediakrat som fördes fram av TV under slutet av 60-talet, och han har följts av många billiga imitationer. Till saken hör att en mediaintellektuell av en senare tid, Esa Saarinen, skrivit en inspirerad porträttbok om sin förebild. Många av kopiorna har saknat Donners ursprungliga litterära bas och bildning, som hela tiden följt kändis-Donner som ett andra jag.
Vid sidan av sin egen litterära output har Donner presenterat och bedömt finlandssvenska författare och lyriker som startade i expressionismens tecken. Speciellt intimt och långvarigt har hans förhållande till Elmer Diktonius varit. Donner presenterade honom i Kiilas album VI år 1954, redigerade urvalet Kirjaimia ja kirjavia till författarens 60-årsdag, och senast i fjol de två brevurvalen Brev resp. Kirjeitä ja katkelmia. Vid sidan av Diktonius var Donner bekant med Gunnar Björling och Hagar Olsson. Av dem gjorde Diktonius det starkaste intrycket – inte som person, utan genom sina verk. Donner skrev sitt pro gradu-abete i litteratur om honom och drömmer fortfarande om ett verk av typen life and letters om sin tidiga litterära förälskelse.
Brådomogen kultursocialist
Donner, medlem av en borgerlig kultursläkt, frigjorde sig mycket tidigt från sin bakgrund och skolmiljö. Som gymnasist bekantade han sig med socialistiska idéer och marxistisk litteratur och tog sig förebilder och diskussionspartners bland en äldre generation av vänstersinnade kulturpersonligheter.
– Våren 1951, när jag blev student, började jag skriva i den folkdemokratiska tidningen Ny Tid. Under de sista skolåren upplevde jag att Finland var inne i ett skede av mycket stark borgerlig kulturhegemoni. På den svenska sidan var det här ännu tydligare.
Samma år grundade Donner kulturtidskriften Arena och finansierade den delvis med sin släktförmögenhet. Den väckte polemik i den finlandssvenska ankdammen som en ”bolsjeviktidning”, trots att de medverkande var Christer Kihlman, Kai Laitinen, Th. Warburton, Bo Carpelan och Eino S. Repo. Eftersom Donner inte hade den lagstadgade åldern inne, fungerade den något äldre Kihlman som chefredaktör. Donner skrev också i Borgåbladet och Nya Pressen, så trots uppståndelsen kring Arena stängde de borgerliga tidningarna inte sina dörrar.
När man förvånar sej över hur den unge studenten dyker upp i många fora samtidigt och misstänker att det det handlar om brådmogenhet, är svaret mycket donnerskt.
– Snarare var jag väl på något sätt brådomogen. Under de där åren skrev jag min allra mest dogmatiska juttu i DFFF:s ungdomstidning. Där presenterade jag min tro på det socialistiska systemet. Jag var politiskt mycket radikal och kände en tid en dragning till kommunisterna.
Mänskorna snarare än ideologierna
Enligt den unge Otto Wille Kuusinen kan en intellektuell antingen bli besviken på partiet eller svika partiet. Många ser säkert Jörn Donner som ett paradexempel på en sån aktör. Snarare än en ideologisk jäsning var de viktigaste impulserna för honom mänskor.
– Mina viktigaste politiska föreblder var två kultursocialister: Ny Tids chefredaktör Atos Wirtanen och Vapaa Sanas chefredaktör Raoul Palmgren, som bad mej bli tidningens filmkritiker år 1952. Jag blev god vän med bägge och vi hade långa diskussioner. Via dem skingrades mina illusioner om en finländsk kommunism mycket snabbt. Atos och Raoul häcklade skarpt de trånga horisonterna inom DFFF och kommunisternas inflytande i förbundet.
– Som ung kom jag också med i kretsen kring Kiila och blev bekant med Elvi Sinervo, Arvo Tutiainen, Mauri Ryömä och många andra. Också i Kiila kritiserade Sinervo och Turtiainen de finska kommunisternas linje, trots att de stod nära den. Mauri däremot var alltid tyst, betedde sej som en politruk. Av de finlandssvenska Kiila-konstnärerna var det närmast bara Aili och Runar Nordgren som hade nån ideologisk laddning, de andra var allmänhumanister som inte intresserade sej särskilt mycket för några djupare funderingar kring världsläget.
Palmgren fick som alltför frisinnad sparken från Vapaa Sana (”Det fria ordet”), men han uppmanade sin unga skyddsling att fortsätta skriva om film i tidningen.Donner publicerade Palmgrens avhandling om den marxistiska estetikens två plan i Arenas polemiska skriftserie och sympatiserade med arbetarlitteraturforskarens långa och steniga väg av tjänsteansökningar och in på den akademiska banan.
I Kiilas album 10 (1977) har Palmgren på äldre dar värderat och klassat efterkrigsförfattare i Kiila. I fallet Donner fogade professorn i litteratur vid Uleåborgs universitet ”en kaotiskt vild inledningsfas i den episka produktionen” till det Kiila-mässiga samhälls- och moralupproret.
Donner betalade då och då den i ekonomiska frågor totalt oprakiska Wirtanens förfallna växlar. Donner har inte i traditionell mening varit ”blint” lojal mot partier och idéer, men nog mot mänskor och gamla vänner. Wirtanen har fått fungera som förebild för gestalten Viking Sund i Donners romaner. Beskrivningen är i ändå fiktion, författaren minns inte längre förebildens verkliga repliker.
– Vad beträffar fakta och fiktion i mina romaner, så kan jag svara med att förundra mej över Timo Hämäläinens recension av min första hustru Inga-Britt Wiks senaste roman i Helsingin Sanomat (12.9.1996). Hämäläinen säger att jag skrivit elakt och cyniskt om samma äktenskap i min roman Far och son. Man får lust att fråga Hämäläinen om han på den tiden låg under vår säng eller vad han riktigt vet om saken. Allt är fiktion och påhitt, också i gestalten Viking Sund. Bara de yttre ramarna är desamma, och jag använder verkliga händelser som byggstenar.
För Atos Wirtanen fungerade det minimala Socialistiska enhetspartiet som förbindelselänk med socialisterna inom DFFF, tills det torkade in i mitten av 1950-talet. Wirtanen hade internationella kontakter till Pietro Nennis italienska socialister, som – i motsats till andra västliga socialdemokrater – lierade sig med kommunisterna. Donner reste genom Wirtanens förmedling för att bekanta sig med det italienska valet på Sicilien 1953 och skrev flera reportage därifrån. Ibland reste Donner som gäst hos broderpartierna, t.ex. i Europa på inbjudan av Världsfredsrådet och i Indien på fredskonferenser.
Den västerländska vänstermannens roll som naiv medresenär (fellow traveller) i bredd med kommunisterna började ta slut först då Donner tillsammans med sin förebild och vän Wirtanen tog avstånd från sin tidiga idealism. I Far och son finns en träffande beskrivning av ”kamrat Törns föreläsning”, där Viking Sund klassas som en excentriker, som utesluter sig själv från den kollektiva rörelsen.
– Historien har visat att det inte ryms ett tredje vänsterparti i Finland mellan socialdemokraterna och kommunisterna. Det fick också Atos bittert erfara, trots att han uppriktigt trodde på saken, summerar Donner.
”Mina viktigaste politiska förebilder var två kultursocialister: Ny Tids chefredaktör Atos Wirtanen och Vapaa Sanas chefredaktör Raoul Palmgren… Via dem skingrades mina illusioner om en finländsk kommunism mycket snabbt.” En yngre Donner ur arkiven – 50-tal, troligen
I Berlin blev estetikern tidsvittne
Donner bevakade världskrigets segrarstaters utrikesministermöte i Berlin 1954 för Vapaa Sana. Resan, som han verkligen hett ville göra, fick den fattiga vänstertidningens korrespondent i stort sett betala själv. Omedelbart lärde sig Donner att mångdubbla sin reskassa genom valutafiffel mellan den ännu öppna metropolens väst- och östsida.
Att på plats uppleva gränslinjen för det kalla kriget var en spännande erfarenhet, och att protokollföra den blev utgångspunkten för en av huvudintrigerna i Donners livsverk. Det världpolitiska hotet kom från bägge hållen och var så kompakt att man kunde ta på det. I Berlin klädde verkligheten av teorin i observatörens ögon. I Arena hade Donner introducerat ungraren György Lukács marxistiska kultursyn och entusiasmerats av Bertolt Brechts teaterteorier. Dagarna fylldes av ministermötet, kvällarna av en annan slags teater, föreställningarna på Berliner Ensemble. Estetikern hittade en reporter, ett tidsvittne inom sej.
– Det var en upplevelse som fjärmade mig från de folkdemokratiska kulturkretsarna. Jag skrev mycket i svenskspråkiga tidningar om krossandet av det folkliga upproret i Ungern hösten 1956, vid den tiden hade jag bekantat mig med Jean-Paul Sartres kritiska åsikter om saken. Över hela världen fick Ungern vänsterintellektuella som trott på sina teorier att vakna upp.
– Jag hade rest lite i Ungern redan 1953, när arbetarna i Öst-Berlin gjorde uppror, och DDR var redan ett bekant land för mej. Därför hade jag inte de här illusionerna om realsocialismen, som universitetsungdomen ännu på 1970-talet länge hade. Jag förlorade min illusion om att systemet kunde fungera redan då – både vad beträffar ekonomin och de mänskliga rättigheterna.
Donner var Kiilas ordförande åren 1957-58, när kulturföreningens verksamhet var livlig och aktiv i efterdyningarna av det internationella tövädret. Inom författar- och konstnärsgruppen fördes kritiska diskussioner om 1956 års händelser i Ungern, Polen och de andra folkdemokratierna. Jarno Pennanen öppnade en diskussion på basen av Anna Louise Strongs bok The Stalin Era. Ywe Jalander har refererat diskussionen i sina anteckningar och publicerat utdrag ur den i tidskriften Uudistuva Ihmiskunta nummer 4/1979.
Donners förundrade attityd som ordförande för Kiila kommer fram i repliken:
– Det finns ingen självkritik inom de ledande kretsarna i Finland. När man läste våra borgerliga tidningar, skulle man ha trott att Finland är en satellit till Sovjetunionen, överallt samma psykos. Vi har ingen kontakt med den debatt som förs längre västerut.
Matti Kurjensaari bad Donner att blir filmkritiker i den FFC-stödda Päivän Sanomat. Närmast kom borgarfamiljens telning de finländska arbetarna när han filmade storstrejken i mars 1956, på uppdrag av Byggnadsförbundet under ledning av Aarne Saarinen. Filmen har försvunnit spårlöst.
– Mitt förhållande till den finska vänstern blev ganska så avlägset. Jag avslutade mina studier. Kontakterna var kvar närmast på personplanet – jag for t.ex. och träffade Raoul i Kemi. Socialdemokrater kände jag inte ens i Finland då ännu.
Till slut bröts de konkreta organisationsbanden till vänstern, när Donner for till Berlin tillsammans med Henrik Tikkanen på ett uppdrag som han ursprungligen inte ens hade fått. Tikkanen blev sjuk på ditvägen, och rapportboken blev på Donners ansvar. Redan Jag, Erik Anders (1955), som använder den skönlitterära romanformen, närmar sig rapportlitteraturen; nu kombinerade Donner den skönlitterära författarens roll med journalistens.
Utopin om den tredje ståndpunkten rasar
– Den resan blev för mej en vattendelare. Jag valde slutgiltigt västsidan i den kluvna, men ifråga om kommunikationer öppna staden, som ännu inte delats upp av en mur. Min ”tredje ståndpunkts”-utopi om ett förenat Tyskland och Europa försvann på den vägen.
Reportern iakttar intensivt verkligheten, tidens ström. Rapport från Berlin utkom på svenska och finska hösten 1958, senare t.o.m. i USA. Brechts och Lukács teorier esattes av den privata mänskans vardag, politikernas och journalisternas värld. Det viktigaste i Donners genombrottsbok är den omedelbara känslan av autecitet, närvaron i tiden.
– För att karikera lite så var den första socialdemokrat jag lärde känna Willy Brandt, Berlins borgmästare. Jag hade bekantat mej med hans skandinaviska texter. För Berlin-boken studerade jag de lokala socialdemokraternas historia, motståndet mot ett tvångsäktenskap med Ernst Reuters och det östtyska arbetarpartiet. De styrde i Väst-Berlin.
– Redan 1954 hade jag träffat Otto Grotewohl i Öst-Berlin på ett nachspiel, vi söp tillsammans och jag upptäckte att han var ett vrak som mänska. Han var en f.d. socialdemokrat och statsminister för det dåvarande DDR. som ledde in sin partigrupp under SED:s vingars skugga. De västberlinska demarna var de första rakryggade företrädarna för sin art, som jag träffade. De förklarade för mej sin idé om ”Berlin som front”.
– Min beskrivning var utan fördomar och jag försökte undvika dogmatism. Yttervänstern i Finland godkände inte mitt val av väst och demokrati; å andra sidan ukom min bok aldrig i Västtyskland. Där sågs den som allttför ”neutralistisk”.
Rapport från Donau (1962) fortsatte behandla temat med splittringen i öst och väst i fotspåren efter den habsburgska monarkin. Donner har skaffat rättigherna till sin bok och överväger ett nytryck, eftersom tillståndet i Sarajevo och krigen på Balkan igen har gjort området till en europeisk smärtpunkt. Kulturredaktör Risto Hannula berättar att han använt boken som guide i Wien, när han letat efter en kulturkrog som inte finns i de officiella guiderna.
De svenska demarnas idealism
Länge saknade Donner ett förhållande till den finländska politiska verkligheten. Han gjorde sin civiltjänst på ett sjukhus och sammanfattade sina erfarenheter av Björneborg i en bok, liksom han gjort om många andra städer och institutioner som väckt ett behov att skriva. Arvo Salo, som översatte På ett sjukhus till finska, bad Donner bli kolumnist i Ylioppilaslehti. Samtidigt verkade han som filmkritiker i Dagens Nyheter, och gjorde sina första fiktionsfilmer i Sverige.
– Jag blev bekant på det privata planet med kommande förmågor i den svenska socialdemokratin, som Olof Palme och Ingvar Carlsson. Dem träffade jag på jatkona efter filmpremiärer och andra kulturella evenamang. Harry Schein, grundaren av det svenska filminstitutet, var den som introducerade mej. Han rörde sej i sossekretsarna och hade goda personförbindelser. Jag fick kontakt med den svenska socialdemokratin, som byggde folkhemmet på ett förnuftigt sätt – ännu fanns inga valutakriser, ingen inflation. Det var en tid av föredömlig idyll. Erlanders lärjungar bildade en fast liten krets, som livligt sysslade med kultur. Utom de nämnda fanns där Sten och Sven Andersson, Kjell-Olof Feldt och några till.
– Det fanns en pedagogisk idealism i den svenska socialdemokratin, den syntes i hela folkparkssystemet, i folkbildningsarbetet, t.o.m. politikerna tänkte och handlade tvärkulturellt. Politikerna var inte isolerade i sin egen värld. Demarnas dominans i industrikommunerna ledde visserligen med tiden till en självtillräcklighet, kommunalpamparna styrde suveränt sin ort och resultatet kunde bli moralisk korruption.
Donner hamnade inte desto mera på kollisionskurs med den svenska socialdemokratins kulturpolitik, inte ens när han ledde det i kulturlivet viktiga filminstitutet.
– De svenska demarnas kulturpolitik har två poler. Å ena sidan finns den gamla arbetarrörelsens pedagogiska idealism, som byggde på bibliotek, föreläsningsserier och undervisning. Å andra sidna förhöll man sej liberalt till kulturens frihet. Kulturinstitutioner subventionerades starkt, men man lämnade ganska fria händer åt verksamheten. Den offentliga kulturfinansieringen är mycket större än hos oss. Filmbranschen uppskattas på ett annat sätt.
60-talsdebattens frigörare
1960-talsradikalismen iakttar Donner som skribent och som producent för nya vågen-filmer. Han ville inte vara med i en rörelse, som byggde på en typ av idealism som han själv lämnat bakom sig. Donners avståndstagande kommentar sammanfattas kanske i dokumentärfilmen Perkele! Bilder från Finland, som speglar radikalismens brytningstid efter vänsterns valnederlag 1970.
Vid sidan av en produktiv filmperiod kom ett ambitiöst försök att beskriva tillståndet i Finland år 1967. Nya boken om Vårt land är vid sidan av Berlinboken Donners andra rapportlitterära huvudverk. Det som gör approachen särskilt intressant, är att författaren iakttagit sitt hemland från Sveriges horisont i några års tid och rapporterar som från utanför Finland.
Även om Donner redan valt ”väst”, ville han frigöra den finländska debatten och såg ett reformerat DFFF som en kraft, som kunde vidga livsrummet för en sån debatt. Vid DFFF:s förbundsmöte år 1967 kallades Donner till suppleant i förbundsstyrelsen, trots att han varken varit medlem av partiet eller tänkte bli det.
Donner gillade inte det socialistiska program som antogs vid mötet, men litade på den nya ledaren Ele Aleniusí självständighet. Donner har numera hittat sin brevväxling med Alenius, där han protesterar mot partiprogrammets idé om ett socialistiskt ekonomiskt system och han har tänkt kommentera den beskrivning av perioden som Alenius ger i sina memoarer. Under den europeiska radikalismens år 1968 gick Donner med som obunden i den folkdemokratiska gruppen i Helsingfors stadsfullmäktige.
Uppbrott och besvärjelse
– Att jag kom med på DFFF:s listor var helt och hollet generalsekreterare Aimo Haapanens påhitt. Jah hade inga praktisk-politiska svårigheter i gruppen, jag kom bra överens med Kati Peltola och Anna-Liisa Hyvänen. Orsakerna till mitt uppbrott var helt allmänideologiska; jag trodde inte på den här politiska riktningen och på att den kunde fungera.
Som den litterära mänska han är motiverade Jörn Donner sitt uppbrott ur DFFF-gruppen offentligt. Han publicerade sitt Brev till ettusen väljare i Helsingin Sanomat 11.10.1970 (på svenska i samlingen Sagt och gjort, 1976). I sitt inlägg går Donner grundligt igenom sitt förhållande til den folkdemokratiska vänsten, till situationen i världen och i Finland. Han erkänner det naiva i att gå med i DFFF:s beslutande organ som utomstående medlem:
– Om jag, vars åsikter torde vara kända, väljs in i en sådan församling, är det ett tecken på en befrielse.
Den andliga atmosfären hade efter ockupationen av Tjeckoslovakien blivit snävare inom DFFF, och befrielsen visade sig vara en illusion. Han vill inte längre sitta i fullmäktigegruppen ”som en slags paradox och undantagsfall” bland mänskor som ser honom som en belastning. Donner bedriver också en för honom mindre vanlig självkritik i en bekännelse, som gäller också hans senare schackdrag.
– Som intellektuell är jag egocentrisk, och sådana personer lämpar sig dåligt för grupparbete.
Donner summerade sina politiska erfarenheter dittills i tre mycket olika kulturprodukter; i samtidsmemoarerna Sommar av kärlek och sorg, i dokumentären Perkele och i spelfilmen Anna, där en gammal folkdmokrat som spelas av Tapio Rautavaara speglar en besviken idealism.
– Rautavaaras rollfigur var rörande, t.o.m. i mina ögon.
Ett ironiskt förhållande till Kekkonen
60- och 70-talsintelligentian har sedermera kritiserats för att ha lierat sig med presidentens, en persons, makt. Donner erkänner ingen synd för egen del, även om han använt Urho Kekkonens gestalt flitigt i sina böcker. I Nya boken om vårt land beskrivs presidenten som en jätte i dvärgarnas rike.
– Jag hade bra relationer med Kekkonen. Jag fick aldrig, gudskelov, någon inbjudan till hans barnbjudningar, trots att min gamla bekanta Repo var med och arrangerade dem. I och för sej hade den finlandssvenska intelligentian alltid ett annorlunda och lite distanserat, man kunde säga liberalt ironiskt förhållande till presidenten. Jan-Magnus Jansson, min professor i statslära, var kanske ett undantag. Också jag hörde till Viktoria-kretsen, som blev Paasikivi-samfundet, men vi visste nog vad Kekkonen var. En finlandssvensk intellektuell sålde inte sitt skinn lika lätt som t.ex. Pentti Saarikoski, men vi var med i fenomenet.
I sina dagböcker hoppades Donner att Fagerholm skulle förlora mot Kekkonen år 1956. För Ylioppilaslehti skrev han en saklig kolumn om Rafael Paasios kandidatur 1962; också beskrivningen av statsminister Paasio i Nya boken om vårt land är mycket inkännande och sympatisk. Mycket mera kritisk är beskrivningen av finansminister Mauno Koivisto, vars framgångar Donner tror att kommer att stupa på hans brist på folklighet.
Senare erbjöd sig Donner via Arvo Salo att bli elektorskandidat för Koivisto i 1982 års val. Matti Klinge ville inte ha Donner i samma valförbund som han själv, och Donner kandiderade istället för Jansson, med dålig framgång. Sex år senare var han en av röstmagneterna på Koivistos listor. Antagligen inverkade den här episoden allmännare på Donners linjeval i SFP:s led 1984-95.
Ahtisaari-idén på flygfältet i Johannesburg
Som riksdagsledamot förutspådde Donner en större utrikespolitisk rörlighet och ett närmade i EU:s riktning under slutet av 80-talet, t.ex. i sin bok Motströms (1988). När Berlinmuren föll, publicerades hans rapportbok på nytt på finska. I sin efterskrift trodde han ännu inte på en snabb återförening av Tyskland, utan på en förbundstatsmodell. En samtida bedömning av de snabba förändringarna finns i Rapport från Europa (1990).
Slutsatserna för Finlands del gällde också presidentens person. Riksdagens utrikesutskott gjorde sin berömda resa till södra Afrika år 1989 och tivngades mellanlanda för byte i Johannesburg. Finlands officiella linje förbjöd kontakter till Sydafrika, men utskottets medlem Jörn Donner företog sina egna utfärder, medan resten av delegationen möglade i transithallen.
Hittills okänt i offentligheten är att en av de ursprungliga idéerna om Martti Ahtisaaris presidentkandidatur uppstod över några stop öl just i den här hallen, sedan Donner anslutit sig till gänget. Han och utskottets ordförande Markus Aaltonen spann fritt på tanken på Ahtisaari som Koivistos efterträdare.
– Det var ett samarbete mellan Markus och mej, som förm många säkert då kändes omöjligt. Tanken somnade av ett tag, eftersom den inte var aktuell, men dök upp igen ett par år senare.
Politiken en väg bort från jaget
Den radikala kultursocialisten och rabulisten från början av 1950-talet har förvandlats till en marknadsekonomi-demare, som ser EU som ett naturligt redskap för att skapa ett gemensamt Europa. Att gå in i SDP:s led har länge varit på tapeten, men förverkligades först i fjol. I själva verket bad skogiterna Päivän Sanomat-skribenten Donner att kandidera i riksdagsvalet redan sommaren 1958, och utlovade också makt inom ramen för den kommande K-linjen. Den gången tackade Donner nej.
Ifall Donner släppts med i Koivistos valförbund 1982, skulle den senare utvecklingen ha kunnat se lite annorlunda ut. Skillnaden mellan SDP:s och SFP:s uppfattning av välfärdsstaten ser han inte som särskilt stor.
– Jag har alltid längtat efter ett friare samhälle. I SFP representerade jag vänstern, inom SDP troligen högern, eftersom min erfarenhet av marknadsekonomin och företagslivet den hårda vägen är annorlunda än hos många traditionella demare. Jag är en ideologisk ensamvarg. Att jag gick ur SFP avlägsnade ett tvetydighetsproblem för mej, eftersom jag röstade med den förra regeringens opposition.
Jag träffar Donner på väg hem från Sauna-seuras utrymmen, där han rengjort sej från dammet från ett par veckosluts valturnéer. Han plockar upp mig i sin bil på Drumsö och kör till hemmet på Norra Kajen för vår diskussion.
Donner hann också annars rengöra sig från politiken för ett tag. Han gick inte ut som SDP-kandidat i valet 1995, trots att man bäddade för en plats på listan in i det sista. Donner ville ”använda slut” sitt gamla mandat som en sista tjänst åt SFP och gick med på att bli generalkonsul i Los Angeles. Donners rykte i väljarnas ögon räckte till för att hämta tillbaka också den kortvariga konsuln.
Sin uppgörelse med riksdagsåren 1987-1995, boken Anstalten, avslutar Donner med credot:
– Jag har badat bastu, doppat mig i det kalla havet och känner mig rentvättad från dessa åtta års verklighet. Jag har börjat ett annat liv.
Ett år senare är Donner igen med i det politiska påverkandet, på väg tillbaka som socialdemokrat, fysiskt och politiskt på väg ”hemåt i höstregn”. I november blev han medlem i Ekenäs Socialdemokrater r.f.
Tidsvittnet som kunde känna pulsen på frontlinjen mellan de två Europa står inför en ny utmaning och koncentrerar sig som färsk EU-parlamentledamot på utrikespolitiken under en tid när utvidgningen österut och EMU-projektet ska lösas. De som tröttnat på hans många uppbrott säger, att Donner kommer att skriva en kritisk uppgörelsebok också från den här ”anstalten”. Det gör han säkert också.
Själv ser han sej bara vandra kulturradkalens långa och vindlande väg i en förändrad verklighet. I förordet till romanen Far och son betonar Donner för sig själv och för sina läsare:
– Det är viktigt, att någonting är viktigt.
Ofta faller det en in, att Jörn Donner inte själv tagit sig själv på allvar i sin medfödda roll som mediakrat, den har slitit på honom som analytiker och introduktör av viktiga saker. Det lönar sej ändå alltid att läsa, vad författaren själv sagt i sina meningar. I boken Motströms ger Donner oss en anständig förklaring av sina förehavanden i Finland och Europa.
– Skrivandet är en väg till jaget. Politiken är en väg från jaget. Kanske den också är en väg till större solidaritet i egoismens tid.
Risto Kolanen
Svensk översättning (utom av de sv. citaten) Ny Tid. Kolanen är redaktör, specialiserad på närhistoria och politik. Har (med stöd av ett stipendium från Finlands socialdemokratiska journalistförbund) bekantat sig med Kiila-kretsens samhälleliga essäism. Har publicerat Donner-presentationer på finska i Demari 10.10.1996 och i tidskriften Ydin 7-8/1996.
*) ”Lähdöt ja loitsut” (”uppbrott och besvärjelser”) anspelar på en boktitel av 30-talsdonnern Olavi Paavolainen. Övers. anm.
Insatt 13/02/97. Texten tillhör Ny Tid och skribenten.
Citera gärna, men ange källan – annars kommer viruset och tar dej!
Risto Kolanen
