”Nu har jag aldrig riktigt förstått det här att Rabbe Enckell inte insåg hur naturligt det var med en protest från de ungas sida; fadermordet som en slags rituell nödvändighet. Att han inte kom ihåg sitt eget 20-tal, där dom verkligen bedrev klappjakt på Jarl Hemmer”, säger Johannes Salminen i en stort upplagd intervju i senaste Ny Tid.
Fadermordet som rituell nödvändighet? Som ”naturligt”?
Vad betyder det? Jag är ett outsuddbart frågetecken.
Jag vet hur livligt det förekommer, inte bara med Jarl Hemmer och Enckell som mål, men vad handlar det här om?
Under det senaste året har jag frågat flera av mina manliga vänner, i olika åldrar, om ”fenomenet”. Ingen har kunnat ge ett svar, ingen av dem har känt behovet att mörda rituellt som ett slags allmän kulturinsats.
Därför tar jag tillfället i akt och ställer frågan till någon som vågar ställa upp för berättigandet, någon som inte ångrar sig, någon som inte ser en anledning till bikt.
För att klargöra min fråga är det väl bäst att precisera anledningarna till att fadermordet, ur mitt perspektiv, är fullt av frågetecken.
Den grundläggande utgångspunkten är att jag faktiskt förstår, t.o.m. i vissa fall bejakar, det riktiga mordet, men inte hittar tillräckliga motiv för det rituella.
1.
Jag förväntar mig (enfaldigt) ett visst mått av personlig moralisk resning hos personer som ägnar sitt liv åt intellektuell, kulturell och konstnärlig verksamhet. Jag tänker mig att bildning borde ge ett avslappnat idéhistoriskt förhållande såväl till det egna jaget som till andras samtida jag.
I praktiken skulle det här innebära en ”leva och låt leva”-attityd, där man i tacksamhet över hur rik historien är på väsentliga och fina texter också skulle förstå att en samtida utgallring av någon enda är i djupaste mening synd ­p; och en i idéhistoriskt perspektiv totalt meningslös aktivitet. I stället borde, tycker jag, ens knappa tid och intresse vändas till det som är givande i ens egen, och samhällets, utveckling.
Kännedomen om mänsklighetens underbara formuleringskonst (musik, text, bild) parad med tilltagande ålder och visdom, där man ju inser att olika livsperioder öppnar eller stänger sig inför olika konstnärliga formuleringar, borde ­p; inte tysta ens kritik ­p; men para den med en viss självkritik.
Hur kan, i det här perspektivet, en ”liten” författare misshaga en flock så till den grad att ett rituellt mord är berättigat i moralisk mening? Att mobben saknar allt historiskt och idéhistoriskt perspektiv så snart drevet går, adrenalinet stiger och blodsmaken väcks?
Att sakligt kritisera, debattera, är en förutsättning för både en demokrati och ett dynamiskt kulturellt klimat, men varför överskrids gränsen till klappjakt och mord?
Samtiden har ju också ett annat alternativ (för ondska, avundsjuka etc.) att ta till: man kan tiga ihjäl en människa och låta henne ta självmordets eller det konstnärliga tigandets handling på sig själv.
Kort sagt: Varför kunde inte Hemmer och Enckell få leva och skapa ifred som exponenter och barometrar på sin tid? Varför kunde den sistnämnda dessutom inte få dö med bevarad värdighet inför offentligheten?
Varför kan man inte i all enkelhet göra sitt, låta historien vara sin egen, och inse att olika texter finns till för olika perioder?
2.
Adrenalinet ja…
Våldet mellan far och son är obeskrivligt; det tar andra uttryck än våldet mellan mor och dotter. Den gamle generalen som sänder de unga männen till fronten är en annan än medelålderskvinnan som förtrycker unga kvinnor.
Men: det handlar om verkligheten.
När sker transponeringen till ritualens nödvändighet?
För att man saknar mod att ta itu med verkligheten? Av feghet?
Eller av sensibilitetsbrist? Att man tror att mordet skulle vara mindre farligt, inte kännas, om det görs via språket, texten?
Hur förenar man i så fall en sådan språklig likgiltighet med en tro på litteraturens kraft, nödvändighet?
Och om en ritualisering som de facto-psykologi är livsnödvändig (lika nödvändig som mat- och sexdrift), varför kan man då inte plocka ut ett rituellt offer ur den fylliga idéhistorien? Platon, Rousseau, Hitler ­p; eller vemsomhelst som man anser har tyckt, tänkt, skrivit eller gjort något så gravt fel att mordet är motiverat?
Ett fadermord, ”på riktigt”, av en pappa som våldfört sig eller av en diktator av Hitlers mått kunde jag själv assistera vid, men var är det skäliga motivet när det gäller de ovannämnda ­p; och andra ”kulturritualer”?
Att göra en rituell transponering kan väl inte innebära att mobbningen är fri, att inget realmotiv behövs? Att jag, sådär rituellt och i största allmänhet, skulle ägna min tid till att mörda Märta Tikkanen, Tua Forsström eller Solveig von Schoulz? Dessa så olika kvinnor har bara inte ett självklart existenberättigande och ett människovärde, utan jag är ocksåglad över deras olikheter, lika glad som jag är över olikheterna mellan min generations kvinnor.
Och fadermord i verkligheten, ja, de gamla romarna kände inte till något straff för det brottet. Det var helt enkelt en otänkbar handling. Så är det inte längre.
Är då det rituella mordet ostraffbart?
3.
Att rituella fadermord alltid förekommer är inte, tycker jag, ett tillräckligt berättigande. Uppförstorat skulle det innebära att man skriver under åsikter som att all ondska får förekomma därför att det onda alltid har varit en del av människan.
Är den upprepade hämnden någonsin moraliskt berättigad?
I sitt eget liv har man väl också ett personligt ansvar för att bryta kedjor, ändra dåliga mönster?
Det må låta naivt, men varför vill inte män gå in i Hjalmar Gullbergs förklädda gud i stället: ”Kring höstlig vaktelds bränder församlar han frysande får och sköter med kloka händer de djur som ha sår. Hans sanna hem är sagan, hans själ är lyraoch dikt. Dock gör han utan klagan sin jordiska plikt”.
Det är också en möjlig ritualisering, en transponering med reella beröringar ut till verkligheten.
4.
Att ställa frågan ”varför skriver jag” är kanske nödvändigt ibland.
Frågan och svaren torde inte vara annorlunda för mig än det ärför alla andra som kämpar. Men alla andra är nödvändigtvis inte lika känsliga/osensibla som jag själv och därför måste det finnas ett slags objektiv hövlighetsgräns helt enkelt.
Har det rituella fadermordet, härifrån sett, någon annan funktion än att visa att jag är större, bättre, intelligentare än det rituella offret?
I så fall handlar det om en kamp p.g.a. eget högmod, egenfåfänga, där man kan fråga sig var det sunda självförtroendet finns?
Är det ett tillräckligt berättigande?
Här skulle jag förslå en långsam läsning av Ezra Pounds dikt ”Pull down thy vanity” i stället.
5.
Skall konstnärer och intellektuella faktiskt ägna sig åt att nervädera eller mörda varandra rituellt?
En kombinerad kultur- och människosyn borde väl vara att varje en enda liten människa som vill och kan formulera ett eget poetiskt språk om sig och världen är ytterligare en seger i kampen mot likriktning, likgiltighet, fascism ­p; och ett tillägg till vår förståelse av oss och världen.
Hur kan man tala för positiva humanistiska värden, för alla viktiga värden, och samtidigt begå fadermord på något tillfälligt utvalt surrogat för gudvetvilka underliggande drifter?
Var är kopplingen här mellan det privata och det offentliga, mellan det enskilda och mänskligheten?
6.
Att en yngre generation med sin konst protesterar mot den föregående generationens uttryck och förståelse är inte bara nödvändig livlig dynamik. Det är också en utgångspunkt för skapandet.
Men behövs det rituella fadermord till det? Räcker det inte att man formulerar sin egen text, sin egen bild?
Är det tillfälliga adrenalinkickar som behövs, kollektiva manifestationer där man framhäver sig själv, sin grupp, genom att svartmåla någon annan?
Den bakomliggande psykologiska processen skulle i såfall vara visserligen gradskild men inte artskild från mycket i vår mänsklighets nattsvarta historia.
Varför behöver man överhuvudtaget ängsligt formulera sig som grupp? Varför behöver man ta avstånd från den tidigare generationen? Varför saknar man det egna lugnet och självförtroendet att ensam skapa sin litteratur, sin förståelse, sina bilder och kämpa sin egen kamp mot det som faktiskt är nödvändigt att bekämpa?
– – –
Ju mer jag tänker på det här, desto mer inser jag att alla mina frågor egentligen handlar mer om rättfärdigandet än motiven till en företeelse som jag kanske förstår (litet i alla fall) vad den handlar om, och som tydligen är lika onödig att diskutera som flockhundarnas beteende.
Ändå är jag djupt intresserad av svaren. Inte enbart av de båda nämnda herrarna. Jag är lika nyfiken på vad alla män har att säga om det rituella fadermordet.
Vad gömmer sig här under det vackra ordet ritual? Varför är den här ritualen naturlig? Med vilka hållbara argument (psykologiska, kulturella eller individuellt konstnärliga) är den berättigad?
Vilka hänsyn behöver flocken ta, eller inte ta, mot den enskilda skapande människan när flocken består av bildade, humanistiskt och konstnärligt verksamma individer?
Eller omvänt formulerat: är det någonting onaturligt med så goda författare som Kjell Westö och Lars Sund när de låter t.ex. Peter Sandelin, Gösta Ågren eller Bo Carpelan leva och arbeta i fred?
Ingick i Ny Tid 28.2.1997. Insatt i webben 14.3.97. Copyrighten är skribentens. Citera gärna, men ange källan – annars kommer Cyberhämnaren och tar dej!MERA DEBATT: DEBATT: Fadermord ja — klappjakt nej. Trygve Söderling svarar (Ny Tid 10/97)
Till Johannes Salminen-intervjun som Carina skriver om (Ny Tid 8/97)
Carina Nynäs
