Det borde inte vara svårt för en man med rörligt intellekt och en smula ofördomsfull vetgirighet att förstå åtminstone något av vad den feministiska teorin går ut på och grundar sig i. Och det finns ju faktiskt sådana som försöker. Det finns också sådana som inte försöker. Ordet feminism fungerar ännu som ett skällsord eller en provokation och kan reta gallfeber på män, och kvinnor också för den delen. Just för att ingen tycks ha en aning om vad ordet står för egentligen.
Enligt Bonniers svenska ordbok står ordet feminism för ”kvinnorörelse som på ett stridbart sätt hävdar kvinnokönets likställdhet”. Det är inte den mest uttömmande definitionen men säkert beskriver den vad de flesta människor också tror att ordet betyder. Det är säkert också det ”stridbara” i kvinnorörelsen som de flesta retar sig på. Feminism kan alltså stå för både oönskad uppstudsighet och för frigörelse. Ordet används ju med stolthet i bl.a. kvinnoforskningen.
Feminism är därför ett roligt ord som jag aldrig blir riktigt klok på, men jag älskar att använda det i fel situation just för att det är så provocerande. Människor förlorar lätt sin objektivitet, och sin behärskning, när feminism kommer på tal.
Jag har mer och mer börjat undra över hur män egentligen hanterar feministiska teorier om patriarkat och kvinnoförtryck, för det ser ju ut som om en del män tar åt sig av kritiken, hur mycket de än värjer sig. Ibland verkar det som om männen skulle begravas under manssamhällets ok av skuld. Jag väntar med spänning på vad de tänker göra åt saken. Hur bearbetar män som är utsatta för feminism sina upplevelser? Hur omsätter de dessa upplevelser till något konstruktivt för dem själva?
En möjlighet är att logiskt objektivt försöka analysera fenomenet i skrift, exempelvis i Ny Tid, men det finns även andra överlevnadsstrategier. I Åbo lär exempelvis en stödgrupp för män till feminister vara under planering. Förslaget om stödgrupp kastades naturligtvis fram under uppsluppna former och det var kanske inte så allvarligt menat, men vad jag kunde förstå var idén inte tagen helt ur luften. Stödgruppen för män till feminister skulle fungera som ett forum där män tillsammans med andra män kan bearbeta sina upplevelser av att leva med en kvinna som uttryckligen kallar sig feminist och också försöker leva som en sådan.
Jag fann stödgruppsidén mycket spännande. Framför allt tyckte jag det var intressant att gruppen uttryckligen skulle kallas stödgrupp, inte krisgrupp eller motaktionsgrupp eller något annat fientligt eller militäriskt, som jag fördomsfullt nog hade väntat mig. Benämningen stödgrupp tyder på ett utsatt läge och en viss sårbarhet hos målgruppen. Benämningen tyder också på att det finns ett behov hos stödgruppsdeltagarna att förstå den situation, eller det fenomen, som stödgruppen är resultatet av. Framför allt tycktes det finnas ett stort behov av strategier för att klara av vardagen med feministkvinnan. Målet var ökad självrespekt, eller ökad förmåga att behålla självrespekten.
Jag är naturligtvis oerhört nyfiken på vad samtalet skulle röra sig om då stödgruppen sammanträder. I sämsta fall kunde stödgruppen fungera som ytterligare ett forum för male bonding i stil med en motorcykelklubb, i bästa fall skulle den kunna motsvara kvinnornas medvetandehöjande från tidigare år.
Hur det gick för den planerade stödgruppen vet jag inte, men möjligheten att det finns ett behov av en sådan fick mig att börja fundera på feminismens kraft och funktion. Är feministmän i samma båt som t.ex. alkoholistfruar, eller? Jag som trodde att det var feministerna som behövde stödtrupper.
En sak är i varje fall klar och det är att det tycks ligga i tiden att diskutera könsfrågor och feminism, även om det på många håll inte längre anses särskilt angeläget. Vi lever ju i ett s.k. jämställt samhälle och i ett jämställt samhälle är frågor om kön överflödiga, eller hur? I ett jämställt samhälle är också feminister överflödiga, likaså stödgrupper för män till feminister, det förstår ju varje människa.
Likväl finns inte en debatt där inte könsfrågor smyger sig in på ett eller annat sätt. Arbetsmarknadspolitik, utbildning, kompetens, vård, våld, sexualitet, bantning, konstnärsskap m.m., allt kan analyseras från könssynvinkel eller kvinnosynvinkel eller feministisk synvinkel. (Observera att jag inte lägger likhetstecken mellan de tre synvinklarna.) Och det är bara bra. Debatten blir intressant först när ämnet, vilket det nu vara må, behandlas med könsfrågor i fokus. Först då vet jag vad saken egentligen handlar om. Och debatten blir inte mindre objektiv, tvärtom.
Det är spännande att följa med kvinnoforskningen och den feministiska teoribildningen på det vetenskapliga planet. Teorierna är under ständig bearbetning och nya frågor uppstår ideligen. Det är därför samtidigt intressant och också frustrerande att följa med den massmediala debatten om könsfrågor, speciellt då man studerar vem som använder vilka argument hur och när och i vilket syfte. Ofta verkar det som om det skulle finnas vattentäta skott mellan forskningen och debatten. Debatten befinner sig på apstadiet om man jämför med den teoretiska nivå forskningen har uppnått.
De ivrigaste könsdebattörerna har ofta, vad jag kan se, ganska begränsade kunskaper om hur mångfasetterad och komplicerad den feministiska teoribildningen om kön är idag. Det är därför debatten kan bli så förvirrande och enkelspårig. Och inflammerad. Egentligen är det förvånande att den är så pass inflammerad som den är ibland, med tanke på att det i vårt jämställda samhälle ju inte borde finnas något att hetsa upp sig för. Väl? Det är därför rörande att se med vilken lust samma människor – de som menar att det inte finns något att bråka om, allra minst könsfrågor – ändå kastar sig in i debatten. Det är svårt att låta bli att diskutera könsfrågor, det är ett tacksamt ämne för alla har en åsikt, jämställdheten till trots. Tydligen finns det något att tala om. Diskussionen kan bli rent av biologiskt primitiv ibland. Ju mer cementerade åsikter man har om kön och manligt och kvinnligt etc., desto hårdare är argumenten och desto mer energiskt försvarar man positionerna. Och de bästa positionerna har tydligen de män som hårdast kritiserar feminismen, om man ser till med vilken frenesi de försvarar sin världsbild.
Jag kallar mig gärna feminist, mest kanske för att jag vet att det alltid retar någon. För mig är feminismen också ytterst självklar. Den är självklar eftersom jag med hjälp av den kan förstå mycket av det som är oförståeligt i världen. Och min definition är mycket större än Bonniers definition. Men feminismen är också förvirrande eftersom jag känner mig mer och mer okunnig ju längre in i den feministiska diskussionen jag kommer. Jag har ingen aning om vilken sorts feminist jag är och jag vet inte heller om jag har någon lust att definiera min feminism, trots att det verkar bli mer och mer nödvändigt att göra det, åtminstone att döma av den senaste tidens feministiska/akademiska diskussion. Är jag socialfeminist, radikalfeminist, liberalfeminist? Hur uppfattar jag egentligen samhället och patriarkatet, orsak och verkan, åtgärder och framtidsutsikter?
Feminismen idag kan vara svår att komma in i och förstå eftersom den bygger på en fortlöpande omarbetning av tidigare teorier. Pusslet är större än vad man i begynnelsen trodde att det var och nya pusselbitar hittas ständigt. För att verkligen förstå måste man ha kunskaper om hur pusslet har lagts, hur feminismen har utvecklats. En logisk utveckling förvisso. Ämnet är komplicerat. I de kretsar där den feministiska diskussionen är som mest fruktbar, där förutsätts också att deltagaren har förstått en del centrala frågeställningar. För en utomstående kan det språk som där används likna en kod enbart för initierade, ett språk som tycks utgå från gemensamt överenskomna, underförstådda utgångspunkter som är svåra att få syn på. Det är därför lätt att trampa i klaveret, eller ëtänka felí.
Den här teoretiska diskussionen måste finnas, men ibland är jag rädd för att feminismen förlorar många kvinnor just på grund av det rådande kodsystemet. Det finns också en åldersskillnad. Jag som är född 1970 har ibland en helt annan syn på världen och feminismen än den som blev feminist 1970. Men det är skrämmande hur lika vi ofta är. Kvinnor ältar fortfarande samma problem som för trettio år sedan. De har bara tagit en annan språklig form.
Det jag vill säga är att då jag använder mig av feministiska teorier är jag både entusiastiskt stolt och samtidigt rädd för den reaktion mina tankar kan framkalla, både från ickefeministiskt håll och från feministiskt håll. Vad jag än gör kommer jag att antingen vara för feministisk, eller inte riktigt feministisk eller föråldrat feministisk eller något annat felfeministiskt, beroende på vilken betydelse läsaren lägger in i ordet.
Till sist tillbaka till stödgruppen. Jag nämnde aldrig vad som ursprungligen gav upphov till idén om en stödgrupp för män till feminister. Naturligtvis Ebba Witt-Brattström. Bakom varje man står… o.s.v. De initiativtagande männen tyckte att måttet var rågat när deras respektive kvinnor fallit i fröjd över ett föredrag de hört med just Ebba Witt-Brattström. Ebbas ironiskt kryddade, välformulerade tirader mot manssamhället, och i synnerhet i det fallet den akademiska världen, var en stor källa till inspiration för kvinnorna, som exalterat återgav föredraget nästan ord för ord för de intet ont anande männen. Männen hade svårare att inspireras. Deras upplevelse kunde närmast beskrivas som traumatisk. Så litet det behövs. Stackars män. Och tack Ebba.
Anna-Lena Bäck
som studerar i Åbo, är vår nya kolumnist -välkommen! Samtidigt tackar vi ”avgående” Birgitta Boucht för hennes bidrag under många år. -Red.
Insatt 15/02/97. Texten tillhör Ny Tid och skribenten.
Citera gärna, men ange källan – annars kommer viruset och tar dej!
Anna-Lena Bäck
