(Några anteckningar medan bomberna faller)

”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?” Orden ur Hoola Bandoola Bands proggklassiker från sextitalet har ekat i huvudet dessa dagar. Jag tror att orginalskivan ligger bland andra vinyler i en back på vinden, jag gitter inte gå upp och leta. Jag kommer inte ihåg resten av texten, bara detta omkväde som också är titeln: ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?”

När jag skriver det här har Natos flygkrig mot Jugoslavien gått in på sitt fyrtiotredje dygn. Morgon efter morgon meddelar nyhetsuppläsaren att den gångna nattens flyganfall varit de häftigaste hittills sedan bombningarna inleddes. I Dagens Nyheter citeras västliga militärexperter som anser att 90 procent av Jugoslaviens militära kapacitet alltjämt är intakt, trots bombningarna. Enligt den albanska radion har minst 150 människor mördats i en ny massaker inne i Kosovo.

Uppgifterna har inte kunnat bekräftas av oberoende källor, tillägger nyhetsuppläsaren, hennes röst är neutral, saklig.

*

Det är så många som har så bestämda åsikter om detta krig. Jag avundas dem som vet, jag önskar att jag vore lika säker som de.

De som försvarar bombningarna. De som fördömer bombningarna. De som kräver insatser av marktrupper. De som lika bestämt förklarar att denna konflikt bara kan lösas vid förhandlingsbordet.

Men är det rimligt att förhandla med en regim som bedriver etnisk rensning, som bär ansvaret för massmord? Bör inte sådana makthavare ställas inför rätta och dömas, som de allierade gjorde med de överlevande nazisterna i Nürnberg?

Men å andra sidan: förr eller senare blir det förhandlingar. När attackplanen inte längre lyfter från Avianobasen med jetstrålarna som långa eldtungor mot skymningshimlen och hangarfartygen i Adriatiska havet lägger kursen mot hemmahamnen, då tar förhandlingarna vid. Soldaterna efterträds av diplomater. Framtiden för hundratusentals flyktingar måste avgöras, Kosovos framtida status ska fastställas. Det kan bara ske vid förhandlingsbordet.

*

”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?” Jag är på sätt och vis glad åt att ingen brytt sig om att be om min namnteckning på ett upprop mot bombningarna.

Tro inte att jag är en av de där stridslystna hemmakrigarna som ser på tv-bilder av brinnande jugoslaviska oljeraffinaderier och söndersmulade broar. Jag tror att bombningskampanjen är ett tragiskt fiasko. Inget krig har någonsin avgjorts med enbart bombplan. När Bill Clinton i Tyskland talar om att intensifiera bombningarna av Jugoslavien ytterligare tycker jag mig höra spöklika ekon från andra världskriget. Då trodde man också att bombplanen skulle kunna avgöra kriget. Flyggeneralernas envishet kostade 600 000 tyskar livet och lade stad efter stad i ruiner. 55 000 brittiska och 65 000 amerikanska bombflygare ligger begravda på Europas krigskyrkogårdar. Tredje rikets produktion och militära potential påverkades endast marginellt av de väldiga räderna.

Att kräva ett bombstopp nu kan innebära ett indirekt stöd till Milosevic. Nato har bokstavligt talat bombat in sig i ett hörn. De som man vill skydda, kosovoalbanerna, fördrivs eller mördas, samtidigt som regimen i Belgrad stärkt sin maktposition: så gott som all opposition i Jugoslavien har tystnat – eller tystats. Kanske är en insats av markstyrkor den enda utvägen.

*

Och jag läser vad jag nyss skrivit och märker att också jag låter som en av dem som vet. Språket är ett bedrägligt verktyg.

*

Det här är ett nytt slags krig: för första gången drar en militärallians, Nato, i fält för att försvara mänskliga rättigheter. Nato bombar inte för att försvara en stats suveränitet (som i Gulfkriget) eller för att avstyra en fientlig aggression mot sitt eget territorium (som vid Vietnams invasion av Kampuchea; att få slut på Pol Pot-regimens blodbad var bara andrahandsmål för vietnameserna) eller för att försvara socialismen eller kapitalismen eller någon annan ideologisk eller ekonomisk ordning. Attackerna sattes i gång för att skydda kosovoalbanernas liv och rätt.

Men inte till vilket pris som helst. Inte till priset av Natosoldaters liv.

Detta är just den springande punkten: vi vill försvara de mänskliga rättigheterna, men inte offra alltför mycket. Vad är en kosovoalban värd? Inte en amerikansk fallskärmsjägares eller pansarsoldats liv.

*

Vägen till Kosovo är kantad av en myckenhet storvulen retorik och mängder av misstag och felbedömningar. När Tjeckiens president Václav Havel i en krönika i Dagens Nyheter skriver om en plötsligt uppblossande konflikt måste han göra det mot bättre vetande. Få konflikter har varit så förutsägbara som den om Kosovo. Ända sedan nittiotalets början har omvärlden vetat att en urladdning måste komma. Ändå förbigicks Kosovo när Dayton-avtalet – denna sanktionering av den etniska resningens princip – ingicks. Omvärlden gjorde inga försök att övertyga de kosovoalbanska ledarna om att deras envetna fasthållande vid en bojkott av valen i Jugoslavien och uppbyggandet av ett parallellt samhälle var ett misstag; hade kosovoalbanerna valt en annan linje är det enligt många bedömare inte ens säkert att Slobodan MiloØsevi´c suttit vid makten i dag. Oppositionsrörelsen i Belgrad vintern 1996-97 fick praktiskt taget inget stöd utifrån. Ännu senaste höst tycks det, enligt en artikel i tidskriften Newsweek för några veckor sedan, ha varit möjligt att få Belgradregimen att acceptera en Natoledd övervakningsstyrka i Kosovo, men på grund av mellanårsvalen i USA och Lewinskyskandalen försattes den chansen.

*

Kosovokonflikten kommer att få långvariga följdverkningar: inte bara för de berörda, de som nu är på flykt, utan för hela världssamfundet, för Nato och för FN. För första gången försöker omvärlden ingripa för att försvara mänskliga rättigheter. Detta ingripande har åtminstone delvis blivit ett fiasko; en tragedi för tusentals människor; kanske ett nederlag för Nato. FN är handlingsförlamat och sidsteppat. Det måste vara bittert att vara Kofi Annan just nu.

Nato är inte längre en allians för ömsesidigt försvar mot yttre angrepp. Nato har ensidigt tagit sig rätten att ingripa mot nationer och regimer som kränker mänskliga rättigheter. Det gör att hela folkrättsbegreppet kommit i ett nytt läge. Fråga: ska Finland bli medlem i det nya Nato?

Hela bevisbördan i den fortsätta Natodebatten måste nu ligga på dem som förespråkar medlemskap.

*

Utgången av konflikten kan bli någon form av delning av Kosovo. Att den etniska rensningens princip än en gång sanktioneras på Balkan. Att de som begått mord i Kosovo går fria, att de som beordrat morden sitter kvar vid makten.

”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?” Nej. Jag anser – som Svenska freds- och skiljedomsföreningen till exempel numera gör – att det kan finnas tillfällen när militära insatser kan vara nödvändiga för att rädda människoliv. Kosovo är uppenbarligen ett sådant fall. Bombningarna har sannolikt bidragit till den flyktingkatastrof vi nu bevittnar. Men den etniska rensningen av provinsen pågick långt innan Nato avfyrade den första kryssningsroboten mot Jugoslavien, allt tyder på att den jugoslaviska specialpolisen och militären var noggrant förberedd.

Men hur ska världssamfundet ingripa? Hur mycket är vi redo att offra för de mänskliga rättigheterna?

Det är dilemmat. Det finns ingen given lösning. Ändå måste det finnas en lösning.

Till nästa gång.