Hoskings tes är alltså att den ryska identiteten varit knuten, inte till folket, utan till riket; under tsartiden, under sovjettiden och t.o.m. numera i Ryssland, som också om stora randområden lösgjort sig fortfarande innefattar ett stort antal folk.
– Ur det ryska imperiet har olika nationer framgått och det ryska imperiet bidrog till att skapa icke-ryska nationer. men förhindrade framväxten av en rysk nation, sade Hosking i sin föreläsning.
– Man skulle ha trott att ryssarna hade blivit det ledande folket i det ryska imperiet, på samma sätt som engelsmännen varit ledande i det brittiska imperiet och svenskarna var det i det svenska imperiet. Varför var det inte så i Ryssland?
Antingen stort eller litet
Hosking såg förklaringen i geopolitiken, närmare bestämt i de väldiga eurasiatiska slätterna. De innebar att riket måste vara antingen litet eller stort.
– Folket i gamla Rus hade erfarenheter av att vara maktlöst under tiden när mongolerna styrde. Det satt länge i det ryska minnet. Så när de fick tillfälle till det skapade de ett mäktigt imperium. Med hundratals folk och många religioner var det ett mycket splittrat rike. Det var dessutom fattigt och jordmånen var skral. Därför måste alla resurser mobiliseras. Det ledde till att det ryska imperiet redan på 1600-talet skötte funktioner som först på 1800-talet blev vanliga i Europa, som massmobilisering av arbetskraft och en servicestat.
Detta imperium styrdes av en multietnisk aristokrati, och alla andra klasser var också multietniska. I aristokratin ingick ryska, tyska, svenska, polska, ukrainska, georgiska och armenska släkter. Ledningen för armén som slog Napoleon bestod t.ex. av en rysk, en skotsk och en georgisk general.
Ryskt och ryskt
Geoffrey Hosking påpekade att det i ryskan finns två ord för rysk:russkij och rossijskij, där det första står för det etniskt ryska språket och kulturen, medan det senare anknyter till imperiet, territoriet och den multietniska staten. Russkij kultur står för den ”låga” kulturen, den lokala kulturen med bondedanser, balalajka och folksånger, medan rossijskij kultur står för Pusjkin, Dostojevskij, Tjajkovskij o.s.v.
– Relationerna mellan de två begreppen var ganska svag, bl.a. på grund av situationen inom den ortodoxa kyrkan. I många kulturer förmedlade kyrkan kontakten mellan låg- och högkulturen, bl.a. gällde det den protestantiska kyrkan. IRyssland var den ortodoxa kyrkan en bärare av den gamla ryska nationalismen – efter Bysans fall var sågs Moskva Rus som bärare av den sanna kristna tron, ”det tredje Rom”.
De gammaltroende
I mitten av 1600-talet beslöt patriark Nikon att ”modernisera” religionen.
– Det var små förändringar, men alla godtog dem inte. De som inte gjorde det bildade en skild rörelse, de gammaltroende, och den russkij kulturen knöt an till dem. Rörelsen överlevde i mer än 250 år och och till den hörde i början av 1900-talet 8-10 miljoner mänskor. De erkände inte den officiella kyrkan eller tsaren, alltså huvudsymbolerna för det ryska imperiet.
Den officiella kyrkan blev en biorganisation till imperiet och det fanns ingen bibel på folkspråket förrän under den senare delen av 1800-talet, bara på gammal slavonska.
Institutioner som enligt Hosking fungerade väl i det ryska imperiet var å ena sidan den högsta statsledningen, å andra sidan bondekollektiven, mir (vilket som känt också betyder fred, dessa organ hade som uppgift bl.a. att upprätthålla den lokala freden).
– Men mellan dessa båda nivåer var imperiet svagt, konstaterade Hosking.
Russifiering och russofobi
– Ryssland var i början av 1800-talet inte en nation och sökte inte ens bli en. Däremot erbjöd landet en stor marknad. Det passade för armenierna, som var ett handelsfolk som varit delat mellan tre imperier, det persiska, det ryska och det turkiska. Det passade också för georgierna, som likaså varit splittrade på olika riken. Både armenierna och georgierna fick utveckla sig som nationer inom det ryska imperiet.
– Två folk som däremot inte anpassade sig till det ryska imperiet var polackerna och judarna. Det ledde till att många polacker och judar emigrerade från Ryssland och där de sedan bosatte sig gav de Ryssland ett dåligt rykte, vilket skapade en russofobi under 1800- och 1900-talen.
Från 1860-talet framåt blev det uppenbart att de mest framgångsrika staterna i Europa var nationalstater. Då försökte den ryska ledningen också etablera en rysk nationalstat och inledde därför en russifiering.
– Man strävade till att göra alla icke-ryska folk till ryssar, men det misslyckades och stärkte tvärtom de nationalistiska stämningarna bland de icke-ryska folken. Bland armenierna uppkom nu för första gången antiryska strömningar och organisationen Dasjak, som bildats mot det ottomanska väldet, riktade sig nu mot ryssarna. Också Finland blev en relativt illojal medlem av imperiet. Från början av 1900-talet förekom frigörelsesträvanden i Balticum och Kaukasus.
Etnisk ingenjörskonst
Detta var enligt Hosking en av faktorerna bakom Rysslands sammanbrott. I stället uppkom Sovjetunionen, som byggde på den proletära internationalismens idéer.
– De sovjetiska ledarna gjorde under de första decennierna mycket för att befrämja de nationella kulturerna och stärka den nationella medvetenheten. Man ville ge mänskorna läskunnighet och det kunde bara ske på det egna språket. Det handlade då inte bara om ukrainska, tatariska, uzbekiska o.s.v., utan också om små språk som mari, tjuvassiska, udmurtiska, jakutiska… – tillsammans ca 120 språk.
– Därför sändes etnografer ut över hela Sovjetunionen för att samla uppgifter om språk, kultur, traditioner o.s.v. Det var ett slags etnisk ingenjörskonst, man valde råmaterial för etniska identiteter, man bestämde vilka språk och kulturer som skulle utvecklas, vilka inte. T.ex. i Kaukasus har det ju funnits mycket små språkgrupper.
Sovjetunionen var i teorin en federal stat med etniska territorier, och det var första gången i landets historia som sådana upprättats. ITsarryssland fanns inga etniska administrativa enheter, det fanns inget skilt Ukraina eller Georgien.
Myndigheterna uppmuntrade bildandet av en lokal administrativ klass, som bl.a. organiserades genom och ledde det lokala kommunistpartiet. Processen kallades korenatsija, rotfästning.
I inrikespasset ingick som punkt 5 nationaliteten, och den kunde inte förändras. Bara när man fyllde 16 och fick det första inrikespasset kunde man välja mellan faderns och moderns nationalitet om de var olika. Om man inte själv valde var det moderns nationalitet som gällde.
Inget eget rum för ryssar
Däremot hade Ryssland, påpekade Hosking, inget eget kommunistparti före 1990, inte heller någon huvudstad – det fanns de som ville göra Leningrad till rysk huvudstad – eller någon egen vetenskapsakademi.
– Det var som någon beskrivit det: en mycket stor komunalka, gemensam bostad, där varje nationalitet har sitt rum, medan ryssarna leder i tamburen, korridorer, köket, badrummet och styr det hela, men inte har något eget rum.
– Landet styrdes centralt genom planer, och då blev det inte stort manöverutrymme för de enskilda administrativa områdena.
Stalins förtryck
Detta innebar enligt Hosking att den sovjetiska staten både skapade och förtryckte nationer. Den senare sidan tog överhanden under 30-talet, när Stalin beslöt att alla måste lära sig ryska och lät skjuta en stor del av de lokala ledarna.
– Det var en farlig process som skapade en explosiv situation och lade grunden för Sovjetunionens sammanbrott. När det skedde var det enligt gränserna från 20-talet.
Till sammanbrottet bidrog aktivt vissa nationer som aldrig accepterat att lyda under Ryssland. Till dem hörde speciellt Estland, men också Lettland och Litauen, eftersom de hade erfarenheter av en egen demokratisk stat. Däremot hade kazaker, armenier, vitryssar, tatarer och många andra accepterat den ryska överhögheten.
– När Sovjetunionen visade sig vara inte redo att hänsynslöst stoppa de baltiska självständighetssträvandena började övriga republikers ledning överväga sin situation.
En annan region med självständighetssträvanden var Västukraina som under sekler varit under habsburgskt styre. Därför var kulturen där mycket annorlunda den ryska. Dessutom hade man där den unierade kyrkan.
– Det var Stalin som skapade Ukraina. Med undantag för den kortlivade republiken 1917 var sovjetrepubliken den första ukrainska staten.
– Den ukrainska folkomröstningen som gav ett beslut om att lämna Sovjetunionen blev dödsstöten för unionen – den kunde ha klarat förlusten av de baltiska staterna, men inte detta, konstaterade Hosking.
Det kluvna Ukraina
Efter föreläsningen diskuterade jag bl.a. just Västukraina och Rutenien med Hosking. Enligt honom stod begreppet Rutenien för en union mellan Ukraina och Vitryssland. (I nutida språkbruk avser man dock med rutener vanligen västukrainska folkgrupper med en egen identitet.)
– Den rutenska rörelsen var viktig mellan världskrigen. I Polen fanns det en stark ukrainsk rörelse som utvecklade en militär fraktion. Den ukrainska befrielsefronten som leddes av Stefan Bandera kämpade under världskriget mot Tysklland och Sovjetunionen och den likviderades helt först 1951. Därför har den västukrainska nationella rörelsen alltid i Sovjetunionen betraktats som landsförrädisk och bekämpats med hårda tag. En mycket stor del av de dissidenter som satt i sovjetiska fängläger var ukrainare.
Ukraina är fortfarande starkt kluvet.
– I den östra och södra delen av Ukraina är en stor del av befolkningen ryssar, men dessutom betraktar sig större delen av ukrainarna närmast som ryssar.
Hosking berättar om hur han när han besökte Odessa hörde ukrainska bara i radio.
– Det har varit en judisk, rysk och grekisk stad, men bara till en liten del ukrainsk.
Kiev är blandat ukrainskt och ryskt. Västerom Kiev ligger områden som är rent ukrainska, också städerna.
I västra Ukraina började man under glasnostens och perestrojkans tid ställa frågor om Stalins utrensningar och undra om massvälten på 30-talet var avsiktlig. Hosking själv tror inte att den var det, men det finns de som gör det.
– Nationalismen som fick sin början i Västukraina bredde så småningom ut sig över hela Ukraina. De flesta ukrainare började – felaktigt – tro att de skulle klara sig bättre utanför unionen.
Under ett par år i början av 90-talet dominerade den västukrainska synen. Den ukrainska folkfronten Ruh ordnade 1989 en väldig demonstration. Liksom i de baltiska staterna tog mänskorna varandra i handen och bildade en kedja från Lvív till Kiev, men där stannade den och fortsatte inte österut.
Nu är Ukraina djupt delat, konstaterar Hosking. Ivästra Ukraina är just ingen beredd att överväga en återförening med Ryssland, medan i östra och södra Ukraina minst två tredjedelar är för en sådan.
– I Kiev är det många som behöver självständighet.
Denna polarisering syntes tydligt också i det senaste presidentvalet.
Lojalitet mot makten
När den ryska samhörigheten inte byggt på nationen utan på imperiet har detta en del viktiga följder.
– Inte heller i dag riktas ryssarnas lojalitet mot ryska federationen, utan antingen mot något vagt begrepp som den ryska kulturen, som man då anser innefattar också den vitryska och den ukrainska kulturen, eller mot något maktnät som kan skydda en personligen.
– Man söker jobb i en fabrik med en direktör som är stark, har de rätta kontakterna, kan försvara de anställdas intressen, kan komma överens med skatteinspektionen, eventuellt har relationer till maffian.
– De ryska arbetarna får ofta inte ut sin lön, men de slutar ändå inte, eftersom de fortfarande har andra förmåner som bostad, hälsovård och barnavård via företaget. Fackföreningarnas uppgift har ju varit att kanalisera välfärdstjänster, inte att försvara de anställda mot arbetsgivarna.
Hosking jämför med feodala relationer där den främsta lojaliteten gäller den som kan trygga ens säkerhet.
– Lojaliteten mot en person är lättare att förstå än lojaliteten gentemot en institution, och det tar lång tid innan det uppstår en sådan.
Det kaukasiska undantaget
Hur är det då med inställningen till kaukasierna, den har ju också före det nu pågående kriget varit negativ – speglöar det en rysk nationalism?
Hosking anser att kaukasierna är undantaget som bekräftar regeln att ryssarna inte har negativa känslor mot andra folk inom det forna imperiet.
– De anses vara terrorister och man misstror dem alla, man gör ingen större skillnad mellan tjetjener, georgier och azerbajdzjaner. Det gäller speciellt dem som är islamska. Kaukasierna har tenderat att kontrollera torghandeln i Moskva och andra storstäder och nu utvisas de.
– Men mot andra folk finns det inte några sådana känslor. Småfolken, och t.o.m. tatarerna accepteras.
Han medger att skämten om tjuktjerna kan vara råa, men det är ändå bara skämt. Han ser inte heller någon större fara för antisemitism, trots att så många av de nya rika och mäktiga är judar.
– Judarna har assimilerats väl i den ryska kulturen, och de som inte gjort det har emigrerat. Dagens judar är en urban grupp. Författare som Pasternak eller Mandelsjtam och musiker som Oistrach identifieras starkt med den ryska kulturen.
(Apropå litteraturen påpekar han att den sovjetiska litteraturen under 60- och 70-talen mest kretsade kring livet i byarna, vilket kan verka lite märkligt eftersom landet urbaniserades. Men detta innebar en återupptäckt av den ryska, icke-sovjetiska kulturen och av gamla rötter.)
Ojämn utveckling
Sker det då någon utveckling mot en nationalstat? Det är Hosking osäker på.
– Det har uppstått en massa organisationer, men den politiska partierna är fortfarande mycket svaga. Massmedia är bra, även om de domineras av några starka män.
– Den lokala förvaltningen är rätt så effektiv, men det behövs en central stat. Om skattesystemet förblir så svagt som det nu är kommer vissa regioner att vara svaga också i fortsättningen. Och det kan leda till konflikter.
Nu utvecklas landet väldigt ojämnt.
– Moskva är mycket starkare ekonomiskt. Tre fjärdedelar av kapitalet som investeras går till Moskva innanför Trädgårdsringen, och det är ett fruktansvärt problem.
Peter Lodenius
