De unga är vår resurs och vi borde ha modet att dra in dem också i beslutsfattandet. Det är Ulla Tarvainens fromma önskemål inför 2000-talet.

– Det är en alldeles annan sak att vara ung under det nya årtusendet än det var för tjugo år sedan. De som fattar besluten, också när det gäller de unga, minns sin egen ungdom. De beaktar inte att dagens unga vet mycket mera och t.ex. blir könsmogna tidigare än de själva. Fast de inte har rösträtt har de samma rätt till liv som vi äldre, fortsätter Ulla.

Hon hoppas att man kan utveckla system som går längre än de ungdomsfullmäktige som finns på vissa orter och som verkar vara dockversioner av vad de vuxna gör.

– Marknadskrafterna har redan för länge sedan insett att de unga är viktiga. Det borde också samhället i övrigt göra.

Ulla Tarvainen är dramapedagog och har själv i olika sammanhang jobbat med ungdomar, bl.a. inom ”fredsskolan” på Fredsstationen, ett projekt som inte fått det stöd det varit värt.

Renässansmänska

Flera gånger under samtalet efterlyser Ulla en ny renässansanda, så att man från specialisering och splittring kan komma tillbaka till en helhetssyn på saker och ting.

– Det hoppas jag på både i undervisningen och i senare skeden av livet, så att man inte formar ungdomar till delar i ett maskineri, utan ger dem färdigheter för livet.

Hon vill ge mänskor rätt att tala också om det de inte är experter på.

– Mänskan är ändå en helhet.

Vi lever i samma värld

Ulla hoppas att vi skulle ha kommit förbi den extrema individualismens tid.

– Var och en sin egen lyckas smed-tänkandet lämnar oss mycket ensamma. Ungdomar behöver något större sammanhang mot vilket den egna individualiteten kan projiceras. Om ungdomar får identitetsproblem är det ett tecken på att något gått snett i omgivningen.

– Vi måste komma bort från tänkandet att ”dethär angår inte mig”. Vi lever ändå i samma värld och vi borde ta ansvar för alla barn och ungdomar och tänka ”dethär angår mig”. Förr var det tryggt när barn och unga kunde känna att man brydde sig om dem, de ingick i samma sammanhang som andra.

– Om det igen blir vanligt att man känner gemensamt ansvar och bryr sig om varandra skulle det kunna förändra t.o.m. lagstiftningen. Som det nu är känns det som om pengar och kapital skulle vara bättre skyddade än mänskoliv.

Inget smått i marginalen

Ulla är allergisk mot ordet alternativ.

– Jag är ingen alternativmänska. Det vi sysslar med är inte något smått i marginalen, utan det går in i sakens kärna. Politik är ju att sköta gemensamma angelägenheter. Om vi som talar för en human mänsklighet sägs representera ett ”alternativ” så speglar det bara att marknadsekonomin ges all makt. Om folk tänker att dethär är något alternativt pysslande leder det ingenstans.

– Mänskor frågar ofta: Varför ägnar du dig så mycket åt frivilligt arbete? Men det handlar ju om att upprätthålla ett mänskligt liv som en motvikt mot det mekaniska befästandet av penningens makt.

De som vill göra världen bättre producerar ofta en massa texter, men Ulla efterlyser mera konkreta handlingar.

Frivilligarbetet innebar bl.a. att Ulla tillbringade nyårsnatten (från elva till sex) på Röda korsets tillnyktringsstation för unga i gamla mässhallen.

– Dit kom nationens hopp i vågrät ställning för att vila och samla krafter inför det nya milleniet. Det var ett mycket konkret arbete att bära spypåsar och trösta. Det gav mig frid.

Kärlek är ett svårt ord

Och så har hon jobbat med fredsskolan på Fredsstationen. Ulla säger att man där söker nya former för mänsklig samlevnad.

– När man frågar vilka de faktorer är som ger upphov till fred blir svaren de gamla, eviga. Kärlek är ett svårt ord och jag har lovat att inte använda det i onödan. Men ändå: Det handlar om sådant som hem, vänner, kärlek, värme, bostad.

I arbetet med unga är metoderna en bisak, huvudsaken är att ett äkta möte, en äkta kontakt, ett äkta engagemang, säger hon. För det behövs mänskokännedom.

– Auktoritet behövs nog. Frågan är hur man använder den. Det viktigaste är att vara sann, vara närvarande. Konstigare är det inte.

(För säkerhets skull tillägger hon att hon ingalunda inbillar sig att hon skulle äga sanningen.)

Inköpslista för livet

I fredsskolan försöker man hjälpa de unga att bli på det klara med sina värderingar.

– Världen börjar bli som ett snabbköp där man plockar en -ism vid en disk, en yttre gatutrovärdighet vid en annan och kostvanor vid en tredje. Vi som jobbar med unga hjälper dem att göra upp inköpslistan.

Det är mycket konkret och här är teatern enligt Ulla ett utmärkt hjälpmedel.

– Den beaktar hela mänskan, den bär livet inom sig. Det låter som en kliché, men teatern speglar världen omkring sig. Drama är grekiska och betyder göra, handla. Det är en syntes av mänskors görande och varande.

De förtrycktas teater

Ulla kom in på dehär linjerna i teaterhögskolan där hon studerade dramapedagogik. Speciellt inspirerad har hon varit av Augusto Boal och hans folkets teater eller de förtrycktas teater.

– Där är teatern ett redskap för mänskorna i publiken att föra fram sig själva och de saker de anser vara viktiga. Fokus är alltid på dessa medverkande.

I Finland har bl.a. Micke Renlund och Ida-Lotta Backman jobbat på detta sätt.

Ulla har lett en teatergrupp, Reipas Irma, som verkat i fem år. Nu har hon ”pensionerat sig” och låtit följande generation ta vid.

– Det finns i Helsingfors teaterliv plats för en teater som tar ställning, vilket inte är det samma som 70-talets proklamerande teater.

Gruppen har samarbetat med Amnesty, medverkat vid hungerdagsaktioner och jobbat med församlingarnas ungdomsarbetsgrupp Snellu.

En ny syn på fred

Men tillbaka till fredsskolan. Den startades för ett par år sedan av Fredsförbundet och de Hundras kommitté som länge sökt efter sätt att möta önskemål från skolvärlden om bidrag till fredsfostran. För ett och ett halvt år sedan kom Ulla med i verksamheten.

– Jag drogs med för min teaterbakgrunds skull, för att utveckla ett nytt sätt att behandla fredstematiken. Fredsrörelsens historia kände jag däremot inte till så värst bra, så den sidan fick jag börja med att bekanta med med. Det var en utmaning: hur kan man konkretisera ett så abstrakt ämne?

Det är en process som fortfarande pågår.

– En grupp unga samlas, vi börjar med dramaövningar, diskuterar och arbetar konstnärligt. På basen av den feedback jag får försöker jag utveckla arbetet. Nya verksamhetsmodeller har kommit fram på dethär sättet.

Nu kan man erbjuda skolorna olika skräddarsydda paket. Men tyvärr har man tvingats minska på verksamheten eftersom de ekonomiska resurserna är begränsade.

– Vi har märkt att fredsskolan behövs och därför fortsätter vi. Jag tror att undervisningsministeriet, kanske också andra instanser, med tiden inser att den är viktig.

Bra produkt söker finansiär

Fredsskolan fick lite pengar för att starta, men sedan inte mera. Anslagen för Fredsförbundet och de Hundras kommitté har också skurits ned, så de kan inte inte bidra med så mycket. Fredsarbete är inte populärt bland de beslutande i dagens Finland. Nu har man fått några tusenlappar från Helsingfors stad, och det är bra men räcker inte så långt.

– Vi har en bra produkt, men behöver en finansiär, försöker Ulla argumentera på ekonomers språk.

– Vi verkar för en framtid utan våld, för mindre klotter i spårvagnarna, för att inte ungdomar slår ner åldringar…

Ansvar för barnet

Under startskedet fick ledarna i fredsskolan ersättning för sitt arbete, och så hade man hoppats att det skulle kunna fortsätta. Men eftersom det inte finns pengar fortsätter de att att jobba utan ersättning eftersom de ser det som viktigt.

– Vi bär vårt ansvar. Ett barn har fötts och det växer, inte kan man lämna det. Nu söker vi en försörjningspliktig. Försvarsministeriet kunde vara en… Det frivilliga försvarsarbetet får ju miljontals mark varje år. Vi gör lika viktigt försvarsarbete. Vad är det som mänskan behöver för att leva i fred. Ett vapen – eller kärlek, trygghet, bostad?

Inte bara ekonomin

I detta finns det förstås en internationell dimension. Ulla talar om ett seminarium om fredsfostran i Östersjöområdet som planerats, men ännu är beroende av finansiering.

– Jag har en dröm om att Östersjöområdet kunde utgöra ett exempel på fredligt samarbete. Kanske det är en idealistisk och naiv syn, men om länderna runt Östersjön kunde verka tillsammans för en hållbar utveckling som innebär skydd av inte bara miljön utan också mänskan, så kunde det verka som ett exempel också för andra.

Ulla konstaterar att EU förverkligar den ekonomiska utopin, men att det också behövs de som tar sig andra utopier. Som:

– Hur kan mänskan bevaras som en homo ludens ända in i ålderdomen?

(Jag får en stark känsla av att Ulla själv kommer att bevaras som en lekande mänska långt in i ålderdomen – men den är för hennes del avlägsen.)

– Den västerländska välfärden är materiellt sätt rätt god, men det finns en risk för att den ska visa sig vara en illusion. Än hålls välfärdssamhället flytande, men det kan sjunka när som helst.

Våldet har blivit råare

Vi kommer in på våldet i samhället. Ulla tror inte att det ökat, men däremot att det blivit råare.

– När jag var 15 var det häftigt om någon kom till skolan med blått öga. Idag kan en 15-åring uppleva det som häftigt att någon dödat sina föräldrar eller misshandlat en lärare. Om någon får på käften upplevs det nästan som naturligt. Först då vaknar man om det leder till döden. När en pojke nyligen dödade sin bror är det ett utslag av vår tid.

Ulla är oroad över denna tendens och de förändringar i värderingarna den kan spegla.

– Oron över de unga är berättigad, men man ska å andra sidan inte överdriva. Man måste också minnas att hur mycket idealism, mod och djärvhet det finns bland de unga – frågan är där hur mycket detta får komma till uttryck.

– På Harri Holkeris tid började man tala om strukturomvandling, och det är kanske effekterna av den som nu börjar synas. Depressionen, arbetslösheten, föräldrarnas bekymmer sätter sina spår. Grunden för det goda livet får man som barn.

– Får mänskorna sina grundbehov tillfredsställda? Det är något som angår oss alla.

Lejonet och duvan

Ulla vill undvika skenhelighet när man talar om våld.

– Vi bär alla på aggressioner, man kan inte bygga en värld som är helt fri från aggressioner, där lejonet och duvan skulle kuttra tillsammans. Det behövs också aggressioner, de kan vara en tillgång. Det kan vara rätt att känna hat och aggression. Frågan är hur man riktar in de känslorna, hur man får utlopp för sin vrede. Det är sådant vi försöker diskutera i fredsskolan.

När det gäller ungdomsverksamhet i allmänhet tror hon att den centraldirigerade institutionaliserade ungdomsverksamhetens tid är förbi.

– Det behövs en verksamhet på egna villkor, som Lepakko i tiden och numera Oranssi. De yttre ramarna är inte så viktiga. En ungdomsgård kan vara bra, men om där bara finns en hög Kalle Anka och ett pingisbord hjälper det inte. Det är möjligheterna till aktivitet som är viktiga. Om de själva kan påverka växer ansvarskänslan och respekten. Ett rum som man själv målat är en alldeles annan sak än ett färdigt vitt och sterilt.

Oranssi började sina aktioner för ungdomsbostäder genom husockupationer, men samarbetar nu med staden.

– Mycket har förändrats på tio år. Alla goda saker har förutsatt lagbrott, tänk på franska revolutionen, säger Ulla storslaget och fortsätter:

– En sådan ungdom som inte känner vrede är inte värd att ha. Men det finns kanske de som strävar till den situationen.