I viss mån tillämpas den redan nu. Stora Enso har infört syntetiska optioner som innebär att man i somras delade ut 85 milj. mk till 200 direktörer, men ingenting till resten av de anställda.

Men sådant har man ju vant sig vid. Värre saker kan dock vänta.

Facksprängaren

Jackson Lewis är ett skinande exempel på amerikansk arbetsmarknadspolitik som håller på att etablera sig också i Europa, tillsvidare i Storbritannien.

Det är fråga om en advokatfirma som specialiserat sig på att ge goda råd till arbetsgivare om hur man håller facket borta, ute, nere. Goda råd är förstås dyra. I dethär fallet kostar de upp till 5 000 kronor i timmen. Men det betalar företagen gärna. Två år i rad har firman utsetts till en av de snabbast växande i USA. På drygt 20 år har firman vuxit från två kontor och 20 advokater till 20 kontor och över 300 advokater. Det berättar Arbetaren i två reportage om denna och andra firmor i denna lukrativa bransch .

I USA krävs det en omröstning som visar att en majoritet av de anställda vill att facket ska få förhandla för de anställda på en arbetsplats. Om någon anställd får för sig att begära en sådan omröstning kopplar företaget gärna in en konsultfirma som med sakkunskap leder kampen för ett nej till facklig ”inblandning”.

Jackson Lewis håller seminarier där de lär ut strategier som ska hjälpa ”ditt företag att fortsätta att vara fritt från fackföreningar” och har gett ut en bok om hur man undviker omröstningar om facket.

Union busting

kallas detta. Det finns visserligen vissa gränser också för denna verksamhet. Hot om att lägga ner fabriken om de anställda röstar in facket är olagliga. Men i stället kan man köra fram flyttbilar märkta ”Mexico” och får på så sätt fram budskapet minst lika tydligt, berättar DN:s förre chefredaktör Svante Nycander, som inte precis varit känd för någon positiv syn på facket. Men efter studier av amerikansk arbetsmarknad blev han förskräckt och skrev kritiska artiklar i DN och boken Kriget mot fackföreningarna – en studie av den amerikanska modellen (SNS 1998).

Och Petter Ljunggren i Arbetaren berättar vidare:

– I samband med förtäckta nedläggningshot tar arbetsgivaren i fyra fall av fem till avskedanden, elektronisk övervakning, löneförhöjningar, mutor eller omplaceringar av fackliga aktivister till annat arbete, visar en studie från 1995 av 500 kampanjer för facklig organisering.

Ljunggren har talat med advokaten Michael Lotito på Jackson Lewis, som konstaterar att de flesta arbetsgivare anser att det är ett misslyckande om facket lyckas organisera de anställda. Det kan man förstå:

– Löner och sociala förmåner är i allmänhet bättre när facket har förhandlat fram kollektivavtal, arbetsgivaren är då skyldig att förhandla fram beslut om ny teknik och underleverantörer, och i nio fall av tio finns regeln om ”sist in – först ut” vid uppsägningar. Utan kollektivavtal kan arbetsgivaren säga upp anställda ”at will”, när som helst och utan anledning.

Och Lotito säger att om facket varit starkare i USA skulle företagen ha flyttat produktionen utomlands i betydligt större utsträckning och arbetslösheten skulle vara inte fyra utan tio procent.

Det är alltså kärnan i den amerikanska modellen: En stor del av näringslivet kör under ”bekvämlighetsflagg”. Och motståndet är litet. Ännu 1954 var andelen fackligt anslutna uppe i 34,7 procent. Andelen fackligt anslutna sjönk från 1997 till 1998 från 14,1 till 13,9 procent totalt, och från 9,7 till 9,4 procent i den privata sektorn.

Klasskamp à la USA

hittar Ljunggren i en trist lokal, belyst av lysrör och prydd med amerikanska flaggan. Salen tillhör National Labor Relations Board (NLRB), en federal myndighet. På de slitna träbänkarna sitter ett drygt tiotal personer, sjukhusanställda vid Catholic Healthcare West i San Francisco.

De ansöker om tillstånd att ordna en omröstning om facklig representation. Proceduren är omständlig och arbetsgivaren kan förhala mycket länge eftersom varje beslut i NLRB kan överklagas i domstol.

– En partner sade att t.o.m. den dummaste arbetsgivaren kan vinna vilket mål som helst enligt den här lagstiftningen, bara han kan säga ordet ”nej”, förklarar fackets advokat Bill Sokol för Ljunggren. Han berättar om ett fall där man ansökte om omröstning 1980, men först 1991 kunde den hållas.

De sjukhusanställda som nu vill få in facket är missnöjda med sina förhållanden.

– Personalomsättningen var hög på vår avdelning. Många slutade eller fick gå. Vi började fundera på anställningstryggheten eller om det fanns något skydd, säger Marvin Davies.

Ord på 4 bokstäver

är de enda som vice VD för Catholic Healthcare West har att erbjuda den svenska pressen, representerad av Arbetaren.

En av arbetsgivarsidans advokater Robert Wenbourne svarar motvilligt lite utförligare:

– På vilket sätt facket är ett hinder för arbetsgivaren? Ni har väl fack i Sverige? De vill lägga sig i och ha kontroll över beslutsfattandet. Arbetsgivaren vill ha beslut utan den inblandningen, säger han.

The Working Poor

blir därför allt flere, speciellt sedan president Bill Clinton 1996 utropade ”slutet på socialstaten, så som vi känner den”. I höstas rapporterade Michaela Schiessl i Der Spiegel om dessa mänskor som trots heldagsarbete inte förtjänar tillräckligt för att klara sin utkomst.

Hon började sin upptäcktsresa på socialbyrån i Sedalia i delstaten Missouri. Där konstaterade hon att det är tur att många av dem som söker hjälp knappt kan läsa, eftersom de paroller som ”pryder” väggarna knappast skulle uppmuntra dem:”Vi är en produkt av våra beslut, inte av våra omständigheter” eller ”Ändra dina tankar och du ändrar världen”.

Som Scheissl konstaterar har dessa paroller inte mycket med verkligheten att göra. Clintons reform innebar att var och en som får socialbidrag och kan arbeta också måste göra det, oberoende av vilken lönen är, hur lång arbetstiden är, vilka arbetsvillkoren är.

”Work first” kallas detta, och man säger att syftet är att på nytt integrera dem som får socialbidrag i arbetsprocessen.

Här har vi uppenbarligen ursprunget till den famösa idén som en arbetsgrupp tillsatt av social- och hälsovårdsministeriet lade fram förra veckan: långtidsarbetslösa ska jobba gratis för att på nytt integreras i arbetslivet.

”Lagen om personligt ansvar” – så kallade Clinton sin reform. Och det gör förstås det bekvämare för resten av samhället att se t.ex. på de bostadslösa som sover på storstädernas trottoarer: de har inte tagit sitt personliga ansvar, de får skylla sig själv.

På socialbyrån i Sedalia förklarar Joyce Cameron hur det går till. Hönsslakteriet Tyson Foods, ortens största arbetsgivare, meddelar sitt behov av arbetskraft direkt till socialbyrån, som genast skickar dit lämpligt antal klienter. De får rensa inälvorna från hönor på det löpande bandet för 5,50 dollar (33 mk) i timmen. Går de inte med på det mister de det socialbidrag de kan få som komplettering till lönen.

Samarbetet är praktiskt. Tyson Foods skulle rimligtvis ha råd att betala mer – det multinationella företaget hade 1998 en omsättning på 7,4 miljarder dollar – men varför göra det om staten kan bidra? Också staten slipper billigare undan. Cameron anser inte att det handlar om något tvångsarbete.

– Den som behöver arbete måste ta emot vad som erbjuds. Den som inte vill ha sådana jobb får inte heller några pengar av oss.

Lönerna sjunker

för lågavlönade i USA. Fattigdomsgränsen räknad som en timlön anges nu (1997) som 7,89 dollar i timmen. För den femtedel av männen som hade de lägsta lönerna uppgick timlönen i genomsnitt till 9,20 dollar 1973 (i penningvärdet 1997), men 1997 hade den sjunkit till 7,40 dollar. För kvinnorna hade motsvarande siffra inte sjunkit så mycket, från 6,30 till 6,20, men var alltså desto lägre.

Det är alltså inte någon liten marginell grupp som faller under fattigdomsgränsen. Trots heltidsarbete behöver de socialbidrag för att klara sig. Men det får de inte i oändlighet. En annan klausul i Clintons socialreform säger att varje amerikan kan få socialbidrag i sammanlagt högst fem år av sitt liv.

Redan nu, innan fem år gått, har antalet amerikaner som får socialbidrag sjunkit till 7,3 miljoner, den lägsta siffran på 32 år. Och arbetslösheten har sjunkit till 4,2 procent.

Men fattigdomen har ökat. 1997 uppgick andelen som befann sig under fattigdomsgränsen till 13,3 procent, jämfört med 12,8 procent 1989 då ekonomin återhämtade sig efter en lång lågkonjunktur. Nu lever den fattigaste femtedelen av hushållen på i genomsnitt 8800 dollar om året, medan motsvarande siffra 1977 var 10 000 dollar. Klyftan mellan rika och fattiga växer snabbare och blir djupare än någonsin förr. Fyra miljoner barn under 12 år går hungriga till sängs och 9,6 miljoner hotas av hunger.

Antalet hemlösa har stigit. 1998 steg efterfrågan på platser i kommunala sovsalar med 11 procent.

Det är inte bara de fattiga som blivit fattigare. För att en medelklassfamilj skulle behålla samma levnadsstandard 1996 som 1989 måste den arbeta 247 timmar mera.

Förmögenheten

koncentreras. I dag förfogar en procent av befolkningen över samma bruttoförmögenhet som de fattigaste 100 miljonerna, jämfört med 50 miljoner 1977.