Claes Andersson
Det är inte lätt att leva tillsammans
med nån som hela tiden beklagar
sig – särskilt om det råkar vara
man själv. Åren
skyndar år för år allt snabbare
medan man stapplar fram allt långsammare. Det
som tog kort tid
tar lång tid. En enda tanke
i huvudet: rör på benen! När fördrivandet av
tiden börjar kännas som waste
of time, borde man då sakta
farten, eller ta språnget ? När tiden
slits så tunn att den varken värmer eller
skymmer ? När tiden börjat
likna ett sorgflor?
Jag blir spontant glad när jag hör att Nordbrandt tilldelas det nordiska litteraturpriset, på samma sätt och av samma grund som jag gladdes år Tua Forsströms pris för några år sedan. Jag känner honom inte personligen och har aldrig träffat honom. Han lär vara föga social och mest leva i länderna kring Medelhavet, Turkiet, Marocko, Spanien, Italien.
Poesin är viktig för många mänskor. Talet om diktens kris kan gå hem och dra något gammalt punkt.fi över sig. I min bokhylla hittar jag tolv av Nordbrandts diktsamlingar. Samt en analys av hans diktning, Med andre ord, skriven av Thomas Bredsdorff. När jag bläddrar genom böckerna, börjande med Digte, debutsamlingen som kom 1966, slås jag av det direkta tilltalet och den erotiska, vemodigt vällustiga atmosfären i många av dikterna. Och många av böckerna är fullklottrade med mina egna diktkommentarer, egna infall som jag fått när jag läst hans dikter (om något ett säkert tecken på att dikterna satt igång smärre snöskred inne i skallen).
Nordbrandts kärleksdikter handlar mest om längtan, frånvaro och saknad. Men de har lysande färger, starka dofter, hemlig musik. Under senare år har de handlat mest om förlust och sorg, då hans livskumpan dog. Det finns, tycks Nordbrandt mena, i kärlekens väsen en tillgivenhet och envishet som vi kallar längtan och som inte finner sig i denna världens avsked, skiljsmässor, svek, lagar och logik. I en dikt från 1972, ”Den sorgliga berättelsen om mitt livs stora kärlek”, skriver han:
Då jag var i Beirut
var det minst 10 olika personer
som svor på
att de hade sett dig i Istanbul.
Och då jag var i Istanbul
kunde ett motsvarande antal
svära på att de sett dig i Beirut.
men inte nog med detta:
De i Istanbul
kunde samtidigt svära på
att du aldrig varit i Istanbul
och de i Beirut
att du aldrig varit i Beirut.
Och än de i Aten
som påstår att de varken har sett dig
i Beirut eller Istanbul?
Så jag har slutgiltigt
gett upp att finna dig.
Men vad ska jag nu göra
för att undgå det?
Bege mig till Beirut, Istanbul eller Aten?
Och vilken stad
skall jag först lämna?
Nordbrandts böcker har titlar som berättar om hans magiska vardagsvärld: Ode till blaeksprutten (Ode till bläckfisken), Försvar för vinden under dörren, Violinbyggarnas stad, Handens skälvan i november, och den senaste prisbelönta Drömbroar. Till mina favoriter hör en liten sexrading från 1975:
Du är min kärlek och min förtvivlan.
Du är mitt vanvett och min insikt.
Och du är alla ställen där jag inte har varit
och som kallar på mig från världens alla hörn.
Du är dessa sex rader
som jag måste begränsa mig till för att inte skrika.
I Drömbroar, från senaste höst, är Nordbrandt sig i stort sett lik (det har han alltid varit, och aldrig liknat någon annan) men kanske mera avspänd och en aning mindre mörk än tidigare. Det verkar som om han skrivit sig ur den akuta övergivenheten, den akuta sorgen efter den älskades död. Själv känner jag igen mig i lazaruskänslan och känner mig hemma i en nyvaknad nyfikenhet och lust till språket, som begär och besvärjelse. Här är ett av de sista breven han skrivit till den som ockuperat honom och som lämnat honom utan ro:
Det är lögn det jag skrev i brevet jag brände
att jag tänker på dig hela tiden.
men jag tänker på dig det mesta av tiden.
Det är också lögn att jag inte kan sova:
Jag sover utmärkt, och drömmer dessutom
om andra kvinnor.
Men när jag vaknar tänker jag genast på dig.
De vackra kvinnor jag ser på gatan
klär jag av med ögonen, medan jag försöker
att inte tänka på dig.
Och jag andas in deras doft tills det svindlar för mig.
Men alla jämförelser utfaller till din fördel
och min ensamhet.
Kanske är den här presentationen överflödig. Kanske ni som läser det här bladet också läser Henrik Nordbrandt. Och det måste erkännas, att det inte är för hans skull jag prisar honom, utan för min egen skull. För att han gjort mig så många gånger glad i orden och dikten och väckt några av de sovande sinnena, att brukas och glädjas med. Ta och läs och förundras. Danskt lexikon rekommenderas, för undvikande av de värsta missförstånden (t.ex. kone eller skov är inte som det låter).
Claes Andersson
