Vi borde i våra kontakter med Ryssland inrikta oss mycket mera på det demokratiska Ryssland. Nu är det nästan enbart nomenklaturan vi umgås med.

Det säger Jukka Mallinen, en man som kanske mer än någon annan upprätthållit de kulturella kontakterna till det inofficiella Ryssland.

Viktigt för ett meningsfullt samarbete är att det utgår från att Ryssland är pluralistiskt – religiöst, nationellt och kulturellt.

– Man måste komma förbi det officiella Ryssland och bygga upp kontakter till politiska, religiösa, sexuella och språkliga minoriteter, som ofta sitter mycket trångt. Man tror att smältdegeln fungerat som i USA, men när man skrapar på den ryska ytan hittar man ofta en tatar, en jude, en baptist.

Det luktade ruttet

Hur kom Jukka in i rollen som en enmanna kulturbyrå?

– Det var när jag på 70-talet studerade litteratur vid universitetet i Moskva. Jag märkte snart att det luktade ruttet och sökte mig till kretsar som ägnade sig åt underjordisk litteratur.

– Det innebär att författare som först under början av 90-talet accepterades inom den officiella litteraturen känner jag från de svåra åren.

Jukka säger att han alltid gjort det han själv velat, han har sin egen vision av Ryssland, och den har han följt.

– Ryssland är ett land med exceptionellt stora motsatser och motstridigheter. Det finns nomenklatura-Ryssland å ena sidan, och det demokratiska Ryssland och underground-Ryssland å andra sidan. De håller på nytt på att glida allt längre från varandra.

–I Finland är man alltför inriktad på nomenklaturan. Mina vänner förundrar sig ofta: Vet ni inte vem som är vem? EU har ju förklarat sig sträva till att befrämja demokratiseringen i Ryssland, men här gör man inte mycket för den saken, man vet inte vem som representerar ett demokratiskt Ryssland, och bryr sig inte heller om det.

Tacis contra Soros

EU kommer nu uppenbarligen att avsluta sitt Tacis-program, enligt Jukka just för att man märkt till vad för slags folk pengarna huvudsakligen gått.

George Soros stiftelser har däremot lyckats på ett helt annat sätt styra pengarna så att de verkligen befrämjar en demokratisering. Det har visserligen varit svårare än i Östeuropa, man har fyra gånger inom åtta år fått lov att byta bemanningen på kontoret i Moskva.

Jukka ser det också som symptomatiskt att Soros-stiftelserna kastats ut ur länder som Vitryssland, Kina och Uzbekistan. På Transparency Internationals lista över världens mest korrupta länder finns Ryssland, Uzbekistan, Tadzjikistan och Azerbajdzjan. De ligger högt också på listan över länder där Soros haft svårigheter.

Euforin försvann

Det kulturutbyte Jukka medverkar i utgår helt från medborgarsamhället, det rör sig om författare, kulturarbetare, PEN-klubbar.

– Jag har haft en aning med den kommunala kulturadministrationen i S:t Petersburg att göra, men jag har aldrig arrangerat något tillsammans med dem.

Jukka konstaterar att medborgarsamhället ännu är mycket svagt i Ryssland, det saknas traditioner.

– Den demokratiska perioden i Ryssland under första hälften av 90-talet var en het och euforisk tid, men det uppkom inga strukturer. Det finns ingen medborgaropinion, det har bara funnits några ropandes röster i öknen, som Alexandr Solsjenitsyn och Andrej Sacharov.

De grupper som finns kan räknas på ena handens fingrar:

• soldatmödrarnas kommitté

• Memorial

• stiftelsen för försvar av Glasnost

• PEN-klubben.

Och grupperna är små, det är fyra-fem mänskor i var och en av dem som syns i offentligheten.

– Hos vanliga mänskor har de demokratiska attityder som kanske uppkom under början av 90-talet krossats. Mänskorna är frustrerade, de tror inte på någonting. Dessutom är deras vardag så svår att de inte just tänker på något utanför den.

– Det finns inte heller någon tradition av organisering, utan man har nästan bara haft kampanjer, på det sättet påminner Ryssland om USA. Man kan ta kampanjerna kring fallen Nikitin och Pasko på den ekologiska sidan som exempel.

Inga större protester mot kriget i Tjetjenien har ännu uppstått. Till saken bidrar att den ryska ortodoxa kyrkan enligt Jukka fullständigt hänsynslöst stöder statens politik. Däremot har andra regligiösa grupper demonstrerat mot kriget: baptister, Jehovas vittnen, protestanter, muslimer, buddhister och kväkare.

– Det berättar mycket om samhället ur en religiös-pacifistisk synvinkel.

Sista striden för demokratin

Jukka konstaterar att Rysslands framtid inte ser ljus ut. En liten ljusglimt kommer från den grupp som ställer upp  Grigorij Javlinskij i presidentvalet. Han är den enda som tydligt tagit avstånd från kriget mot Tjetjenien..

– Nu håller de demokratiska krafterna på att förena sig bakom honom. Det ser ut att bli den sista kampen för demokratin. Där finns den gamle mänskorättskämpen Sergej Kovaljov, som länge hållit sig borta från all partipolitik. Där finns Jelena Bonner, Sacharovs änka. Där finns Moskvas PEN-klubb. De har websida och e-post – Soros är igen den som hjälpt till.

Samtidigt är det klart för alla att Javlinskij inte har skuggan av en chans i presidentvalet.

Jukka är mycket oroad över den ryska demokratins framtid.

– Hela Tjetjenienkriget, Jeltsins avgång o.s.v. ingår i en väldig hemlig operation som Kreml och hemliga polisen tillsammans planerat. Av det kan man dra vissa slutsatser.

Putin hos PEN-klubben

Jukka berättar att Vladimir Putin besökte PEN-klubben i Moskva i början av december och att han klarade sig bra i diskussionerna.

Lev Timofejev, som suttit två år i fängelse, bombarderade Putin med frågor om mänskliga rättigheter. Putin försäkrade att året 1937 inte kommer att upprepas. Jevgenij Popov undrade över unionen med Vitryssland och Aljaksandr Lukasjenka. Putin svarade att det rörde sig om geopolitiska intressen och att Ryssland inte skulle få sådana begränsningar av friheten som Vitryssland.

En klar militarisering håller enligt Jukka på att ske i Ryssland och hemliga polisen får allt mera att säga till om.

– En nyckelfråga är rättsväsendet. En viktig del av demokratin är rättsväsendets oavhängighet. Från mitten av 90-talet har situationen försämrats. Ett exempel på det är behandlingen av riksåklagare Jurij Skuratov. Ett annat är centralvalnämnden som avklubbar uppenbart politiska beslut.

Också kriget mot Tjetjenien förs på ett lagstridigt sätt.

– Alla medborgerliga rättigheter har upphävts i Tjetjenien och en del av dem i Ingusjien. Dessutom har en del av de medborgerliga rättigheterna upphävts för de tjetjener som bor i Moskva. Enligt grundlagen kan så ske endast under undantagstillstånd. Men något sådant har inte utlysts. Nu drivs kriget som en polisoperation. Inget demokratiskt organ har godkänt det. Det förs enbart på basen av en intern, hemlig order. Det är fråga om rent administrativt godtycke, faktiskt en Putsch, en kupp.

Ett Mexiko med kärnvapen

Jukka har två prognoser för Rysslands framtid:

• Ryssland kommer länge att vara ett land som påminner om Mexiko, där det institutionella revolutionspartiet PRI satt vid makten i 60 år. Mexiko var formellt dett demokratiskt land, men det var ett fruktansvärt korrumperat land där rättsväsendet bidrog till att hålla oppositionen nere. Makten gick i arv. Ryssland är ganska långt ett likadant land.

• Ryssland är dock, i motsats till Mexiko, vars problem inte störde omvärlden, en f.d. stormakt och i Rysslands fall kan utrikespolitiska myter skapa svårigheter också för grannarna. Det finns ett imperialistiskt gäng i Ryssland som anser att Finlands ställning är den samma som under den sovjetiska tiden och att Ryssland som stormakt har rätt att säga sitt i våra angelägenheter. Det finns de som minns att Finland under tsartiden var en del av Ryssland och av skyddsområdet för S:t Petersburg. Många ryssar kan inte heller föreställa sig de baltiska staterna som självständiga.

Den gamla världsbilden

Problemen i Ryssland ligger, säger Jukka, mellan öronen.

– I de forna socialistiska länderna i Europa byttes ledarna, nya ledare med en annan föreställningsvärld trädde till. I Ryssland gick det inte så. Samma mänskor blev kvar vid makten. De verkliga demokraterna har förlorat den politiska kampen.

– Elitens världsbild är till stor del densamma som under Sovjetunionens tid. Man ser Ryssland som en stormakt för vilken geopolitik och inflytelsesfärer är viktiga.

Jukka påminner om dåvarande utrikesministern Eduard Sjevardnadze som 1989 sade att hur betydelsefullt ett land är avgörs av dess ekonomiska ponential, innovativitet och samarbetsförmåga. Han hänvisade till Tyskland och Japan som exempel på det. Däremot såg han en stor gammaldags armé som mindre viktig – den representerade en föråldrad politik.

– Den ryska eliten har ännu inte insett detta. De som insåg det har efter mitten av 90-talet försvunnit från eliten. Javlinskij är i många avseenden en svår person, men han har insett detta.

Anatolij Tjubais och Sergej Kirijenko är i ekonomiska frågor demokrater, men de har gått med i krigspolitiken.

När cynismen vann

Mitten av 90-talet var i Jukkas ögon en vändpunkt i Ryssland. Fram till dess deltog många demokratiskt sinnade mänskor i politiken och försökte genomdriva förändringar. De lyckades inte med det och frustrerades med tiden. Antingen lämnade de politiken, eller blev cyniska och sålde sig.

– Det finns två Tjubais: fram till 1995 demokraten Tjubais, en viktigare gestalt än vad som är allmänt känt, och efter 1995 den krossade Tjubais, som övergick till affärsvärlden.

– Det första Tjetjenienkriget var en ordentlig katastrof som gjorde mänskorna cyniska. Sedan var det Boris Jeltsins valseger 1995 som var resultatet av en oerhört hänsynslös kampanj.

Om valet gått normalt hade Gennadij Ziuganovs kommunister vunnit klart, och Jukka medger att också det hade varit hemskt.

Möte i Davos

Det var i Davos av alla ställen, i samband med det internationella ekonomiska forumet, som Rysslands ekonomiska furstar, oligarkerna, möttes och konstaterade att de, all blodig kamp mellan dem till trots, hade ett gemensamt intresse. Det var ett drygt halvår före valet och Jeltsins aktier låg mycket lågt, situationen var hopplös för honom. Om Ziuganov vann skulle de alla förlora mycket. Så de beslöt att sköta valet, och gjorde det.

– Rövarkapitalismen segrade och belöningen var enorm. De kunde fortsätta att stjäla från staten. Detta visade alla att man inte kommer långt med ideal.

Ungefär då upphörde mänskors intresse för politiken.

Men redan två månader efter valet var det inbördes kriget mellan oligarkerna i gång på nytt.

Efter det senaste valet i december rapporterade en tidning att ”marknadsekonomins” krafter höll på att liera sig med centerkrafterna och Javlinskij och att man ville göra Tjubais till vicepremiärminister och beröva oligarkernas oligark Boris Berezovskij hans inflytande. Men hur gick det? Berezovskij skapade i stället en allians mellan Putins block och kommunisterna som fick talmansposten.

Jukka tror inte att den alliansen kommer att bli evig. Den kommer att vara så länge att man kan säkerställa att Putin blir vald till president i juni. Men duman kommer i en inte avlägsen framtid att få ta ställning dels till ett avtal om kärnvapenbegränsning som länge förhalats, dels till jordlagen. Putin måste driva igenom dem, men kommunisterna kan inte godkänna dem.

Vem är Putin?

Här aktualiseras frågan vem Putin egentligen är.

– Putin är en statspatriot, han är intelligent och effektiv och strävar till att bygga upp ett starkt och välfungerande Ryssland. Är kriteriet för detta folkets välstånd och en rättsstat eller hemliga polisen och de väpnade styrkorna? frågar Jukka och misstänker det senare.

– Putin är nog snarast militär och präglad av sin bakgrund i KGB.

– Fenomenet Putin har slagit igenom bra i väst, men media i Ryssland har genomskådat det. Demokratiska medborgare känner nog igen en KGB-man fast han skulle vara klyftig. I S:t Petersburg, där han verkade innan han kallades till Moskva, kallades han Stasi. Det var inte bara för att han verkat i DDR, öknamnet speglar bilden av östtysk effektivitet; kall, hård, mekanisk. Jevgenij Primakov och Sergej Stepasjin kom likaså från KGB, men i bilden av dem ingick också ryska, varma inslag.

Vad bör göras?

Vad kan vi då göra? Jukka svarar att det ryska medborgarsamhället behöver stöd och kontakter. Men det gäller att kunna skilja verkliga medborgarorganisationer och -aktivister från falska.

– Det är mycket vanligt att det grundas ”medborgarorganisationer” som kontaktar en rad organisationer i väst och ber om pengar. Om det lyckas måste man sedan i något skede också göra något för syns skull.

– Det händer att statliga organ grundar fronter, någon stad startar en organisation som består av kommunala tjänstemän eller deras hustrur. Det händer också att någon på det här sättet skapar sig en arbetsplats.

Jukka säger att han ofta får lust att skratta när han ser västliga organisationers listor över samarbetspartner, men han är så diskret att han inte vill ge några exempel.

– I samarbetet behövs det mycket djupare kunskaper och också större principfasthet, så att man vet vad man gör och kräver verkliga resultat.

– I ”demokratisamarbetet” med Ryssland har man där märkt att väst inte bryr sig om så noga, pengarna kommer ändå. Alltför enkla kriterier uppmuntrar till cynism.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.