Om Bosnien har det blivit en etablerad uppfattning att (den ena) huvudkonflikten i kriget bottnar i en sekellång strid mellan två nationer, den kroatiska och den serbiska. Vi får t.o.m. höra att konflikten beror på att två oförsonliga civilisationer står emot varandra, en västkristen romersk-katolsk och en östkristen ortodox.

Katoliker mot ortodoxa?

Men i det fredliga nordöstra Polen finner man precis samma förhållanden: Två nationaliteter delar territorium, polackerna och vitryssarna. Och två civilisationer möts också här. Polackerna är katolska, som kroaterna, och vitryssarna är till sin tro ortodoxa, som serberna.

Reser man till områdena längs Polens östgräns finner man städer och byar som liknar motsvarande orter i Bosnien och delar av Kroatien. I regionen Podlasie, kring stadenBialystok i nordostligaste Polen, kan man köra genom byar där alla är ortodoxa, men några kilometer längre bort ligger en katolsk by. Därefter kan det komma en by med två församlingar med var sin kyrka.
Alla talar samma lokala dialekt och skriver samma standardpolska (precis som muslimer, katoliker och ortodoxa i Bosnien talar samma variant av det som tidigare hette serbokroatiska). Som för att göra likheten med Bosnien ännu större finns det i några byar i nordöstra Polen också moskéer. De har uppförts av de fåtaliga tatarerna, en befolkningsgrupp som bott där i femhundra år.

Gränslandsdefinitioner

Bosnien är i likhet med Podlasie-regionen i Polen ett gränsland mellan olika kulturer. Att bo i ett gränsland är något som kan uppfattas på olika sätt. Det visar sig att hur man uppfattar gränslandet hänger ihop med hur man definierar invånarna där. Precis som i Bosnien har olika politiska grupperingar i nordöstra Polen slagits om att få definiera och därefter representera befolkningsgrupperna. Några anser att befolkningen i gränslandet uppdelad i olika nationaliteter, polacker, vitryssar, kroater, serber. Andra anser att befolkningen är uppdelad i två oförsonliga civilisationer, den västkristna (romerskkatolska och protestantiska) och den östkristna (ortodoxa).
Men det finns också de som tonar ned det som splittrar befolkningen och ser på vad som sker när de olika kulturerna möts. De ser inte bara till de nationella kulturerna, men också till den kultur som uppstår genom blandningen. Därmed finns det tre definitioner av gränsbefolkningen: den etno-politiska, den civilisationsbaserade och den regionalistiska.

Utpost mot barbariet

När det otänkbara skedde i Bosnien, när katolska och ortodoxa grannar gick i krig mot varandra, berodde det på att en av dessa definitioner tog överhanden. Var man ortodox bosnier var man i första hand serb. Var man katolsk bosnier var man kroat. Den regionalistiska definitionen av Bosnien som en enhet på egna premisser var för svag för att uppväga den nationalistiska, etno-politiska definitionen också om den var utbredd i städerna.
I nordöstra Polen är situationen en annan. Där sammanfaller den etno-politiska och den civilisationsbaserade definitionen bara bland de etniska polackerna på lokalnivån. Många av dem ser fortfarande Polen som väktare av ”den västliga civilisationens utpost mot det östliga barbariet”. I dessa områden är den romerskkatolska kyrkan nationell, inte övernationell.
Den ortodoxa kyrkan i nordöstra Polen är å sin sida övernationell och fungerar som en samlingspunkt för ortodoxa, vare sig de kallar sig polacker, vitryssar, ukrainare eller ryssar. De flesta ortodoxa kallar sig faktiskt ”polacker av ortodox tro”. Ortodoxa lekmän arbetar systematiskt med att mobilisera den icke-katolska befolkningen under ett ortodoxt paraply, och lyckas delvis med det.
De möter konkurrens från anhängare av den etno-politiska definitionen, som vill göra vitryssar av den icke-katolska befolkningen. De har fullt upp med att överbevisa folk om att de är vitryssar och därför bör övergå till normal vitryska och skriva med kyrilliska bokstäver.

Vitryssarna rätt integrerade

Hur kom den etno-politiska definitionen att med så olyckliga följder bli den dominerande i Bosnien? Det var först på 1900-talet som likhetstecken uppstod mellan ortodoxa och serber å ena sidan, romersk-katolska och kroater å den andra. Detta befästes genom den jugoslaviska nationalitetspolitiken under Josip Broz Tito. Tito sökte uppnå etnisk fred genom att erkänna alla nationella gruppers ”rätt” till ett territorium. Det stärkte tendensen att ortodoxa utanför Serbien såg sig som serber utanför moderlandet och att kroaterna i Bosnien ville integreras i Kroatien. Och bägge länderna leddes genom hela 1990-talet av mänskor som underblåste dessa stämningar. Varför fick aldrig en av definitionerna övertaget i nordöstra Polen? Nationalitetspolitiken i Polen under kommunisterna baserade sig på att Polen var för polackerna. Andra etniska grupper fick lov att organisera sig först 1956, och då på rent folkloristisk bas. De mellan 250 000 och 400 000 etniska vitryssarna i nordöstra Polen hörde till dem som trots allt hade vissa fördelar av kommunistsystemet i Polen. De stora jordägarna försvann. Industrier byggdes. De vitryssar som varit småbrukare kunde flytta in till städerna. Det att de aldrig tillerkändes etnoterritoriellt självstyre kan ha bidragit till integration i det polska samhället. I dag svarar 60 procent av de ortodoxa invånarna i området kring Bialystok att de är ortodoxa polacker, 30 procent att de är vitryssar.
I olikhet med serberna i Bosnien har de polska vitryssarna inte något ”moderland” som insisterar på att de är vitryssar. Vitryssland har sedan 1994 haft en regim som bör beskrivas som auktoritär, men som samtidigt tar avstånd från vitrysk nationalism. I stället vill man ha nära integration med Ryssland. Warszawa har också vänt nationalismen ryggen, till fördel för friktionslös integration med det övriga Väst- och Centraleuropa. På den punkten är både Solidaritets och kommunisternas efterföljare eniga. Bara lokalt i nordöstra Polen är Solidaritets efterföljargrupper starkt nationalistiska och framställer sig själva som den polska och västkristna civilisationens sista bålverk mot öst, som i deras ögon representeras av de lokala ortodoxa.
De ortodoxa/vitryssarna sluter mangrant upp om den exkommunistiska vänstersidan, SLD, som de ser som en garant både mot polsk-katolsk chauvinism och växande sociala skillnader. Olikt Bosnien, där väljarna i huvudsak sluter upp bakom de etnopolitiska partierna, knyter sig vitryssarna i Polen till ett politiskt parti med uppslutning bland alla slags polska medborgare. Vitryssarna är därmed integrerade i polsk politik. De får inflytande utan att isolera sig inom egna etno-politiska partier. En period under 90-talet var Polens statsminister en vitryss – Wlodzimierz Cimoszewicz.
Kriget i Bosnien kom för den skull att de tongivande aktörerna var eniga om hur invånarna i det flerkulturella gränslandet skulle klassificeras. I nordöstra Polen är aktörerna däremot inte eniga på den punkten och därför samlas konflikten inte längs en enda linje.

Skribenten är forskare vid Norsk institutt for by og regionforskning (NIBR)